Solen går ner över lägenheten i en svensk kommun där vi träffar barnens farfar. Han vill vara anonym. Inte för sin egen skull, förklarar han, utan för att han inte vill att hans andra barn ska få IS-stämpel.
En julidag 2014 ringde mellansonen från den turkisk-syriska gränsen. 22 år gammal hade han bestämt sig för att lämna allt för att bygga upp en islamisk stat i Syrien.
Beslutet kom som en blixt från klar himmel för pappan – det gick på tvärs med allt han försökt lära sina barn. I hans familj stod utbildning, inte religion, i centrum.
Han själv kom till Sverige på 80-talet, gick om gymnasiet, tog magisterexamen på universitetet och hittade sitt drömjobb inom loppet av några år.
– Jag har stor respekt för islam, men mitt fokus var att barnen skulle studera. För det ger en makt att forma sitt liv. Du blir integrerad, du försörjer dig själv. Alla mina barn har läst vidare, även han. Hur mycket jag än försöker kan jag inte förstå vad som hände. Jag tror att han var väldigt naiv och blev manipulerad. Och att det gick väldigt snabbt.
Vad sa du till honom när han ringde från gränsen?
– Jag sa: åk inte dit. Jag var rasande och jag grät. Han sa: Gråt, det kanske lindrar din sorg, men jag tänker åka in. Jag kan inte svika mina bröder.
Det var elva år sedan. De första åren höll de tät kontakt. Han minns att sonen, som var utbildad sjuksköterska, berättade att han arbetade på ett sjukhus med att ta hand om skadade.
– Så som jag kände honom kunde han inte ens skada en insekt. Jag minns att han en gång, kort innan IS föll, frågade mig vad han skulle göra. Jag sa: Ge upp! Det viktigaste är att du överlever, säger han.
IS besegrades slutligen i mars 2019 och då tillfångatogs tusentals krigare och deras familjer av det kurdiska självstyret, som kontrollerar nordöstra Syrien.
Sonen fängslades ihop med andra IS-män. Vad han kan ha gjort sig skyldig till för brott vet vi inte, då han aldrig har ställts inför rätta.
Från fängelset skickade han ett brev till pappan. Efter det har det varit tyst. Åren gick och pappan befarade det värsta. För någon månad sedan kom beskedet – sonen var död.
En journalist från Al Jazeera hade nyligen intervjuat en annan svensk fånge som berättat att sonen led av någon form av lungsjukdom.
– Det som gör ont är tanken att hans liv kanske hade gått att rädda om det funnits rimlig vård där. Jag förstår om han måste få ett straff, med då borde han ha åtalats, inte dött såhär.
Sonens fru och barn har sedan 2020 befunnit sig Roj-lägret, med de flesta andra svenska kvinnor och barn, där de hållits fångna sedan dess.
Nu är barnen de enda svenskarna kvar i lägret, bekräftar UD.
På en bild i mobilen syns tre barn, två flickor och pojke – fem, sju och åtta år gamla. De trycker sig mot sin mamma.
Bilden har tagits av Beatrice Eriksson från Repatriate the Children Sverige som kämpar för barns rättigheter i fånglägren. Hon besökte familjen i Roj-lägret förra året.
Det var hennes andra besök där och hon beskriver lägret som högst olämpligt för barn.
– De hålls inlåsta i en väldigt primitiv och militariserad miljö med beväpnade soldater och vakttorn. Det är extremvärme på sommaren och minusgrader på vintern. Det förekommer också en del våld där, säger hon.
I samband med mötet fördes mamman och barnen till en av få riktiga byggnader på området.
Varför är det vinter här? undrade den då femåriga flickan som kom in i de luftkonditionerade lokalerna från den 40-gradiga majvärmen utanför, berättar Beatrice Eriksson.
– Hon var så fascinerad av allt. Hon knackade på bordet och frågade om det var en tv. När de skulle gå ut visste hon inte hur man använder dörrhandtaget. De är ju uppvuxna i lägret, de har aldrig sett något annat än tält, sand och höga staket med taggtråd, säger hon.
Mamman drömmer, berättar Beatrice Eriksson, om att barnen ska få komma till Sverige och leva ett normalt liv.
– Hon vill att de ska få gå i skolan, lära sig simma och cykla. Hon vill att de ska få se natur, gräs, blommor och djur. Det är inga stora drömmar för gemene man men för henne är det stort.
Barnens situation har också nyligen uppmärksammats i Dagens ETC.
Svenska medborgare som fängslades i Syrien var från början ett svårlösligt dilemma för Sverige.
Å ena sidan fanns stor oro över att ta hem potentiella terrorister och krigsförbrytare. Å andra sidan hade barnen inte själva valt att försätta sig i den situationen.
Mitt i allt började en morfar i Göteborg föra en offentlig kamp för att få hem sina sju barnbarn – och lyckades. Barnen flögs hem i maj 2019.
De följande åren fick andra hjälp att återvända – totalt rör det sig om 18 kvinnor och 41 barn, enligt UD.
Situationen för de tre kvarvarande barnen är annorlunda. Deras mamma är inte svensk medborgare.
Hon kom till Sverige som ensamkommande, 13 år gammal, och fick permanent uppehållstillstånd 2007. Det förlorade hon när hon enligt uppgift följde med sin bror som skulle ansluta sig till IS i augusti 2014.
Vad hennes motiv kan ha varit och vad hon har haft för roll där, vet vi inte. Klart är att hon relativt snart träffade svensken som skulle bli far till hennes barn och gifte sig med honom.
UD har tagit dna-prover på barnen och rättsmedicinalverket har bekräftat deras släktskap med farfar, och därmed med deras svenska pappa.
Alla nyfödda som har minst en svensk förälder blir sedan den 1 april 2015 automatiskt medborgare i Sverige, oavsett var i världen de föds.
Under 2022 erbjöd sig Sverige, enligt UD, att utreda om det var möjligt att ta hem barnen utan deras mamma, något som hon ska ha avböjt.
– Jag tror att att det handlade om barnens perspektiv, alltså att barnen inte ville skiljas från sin mamma, och att hon inte ville utsätta dem för det. Det är en ganska grym åtgärd att föreslå att separera en familj i kris, när det finns bättre lösningar. Barnens bästa måste utredas, det är socialtjänstens jobb, inte UD:s, säger Beatrice Eriksson.
Kurdiska självstyret har dessutom vid flera tillfällen sagt att man inte tillåter den sortens separationer.
Ett team från Rädda Barnen besökte familjen i slutet av 2023 och konstaterade att den äldsta flickan led av undernäring. Hon vägde hälften så mycket som barn i hennes ålder ska göra.
Det finns också en oro för att pojken, nu åtta år gammal, kommer att separeras från mamman och placeras i fängelse – vilket enligt FN har drabbat hundratals 10-13-åringar i lägren.
Det har gjorts några försök att förmå Sverige att ta hem familjen. Louise Dane, jurist vid Asylrättscentrum, har bland annat ansökt om uppehållstillstånd för mamman, på grund av hennes koppling till landet både genom barnen och att hon bott här under tonåren.
Det avslogs. Migrationsdomstolen menade att hon utgjorde ett säkerhetshot, genom sina kopplingar till terrorsekten IS.
Louise Dane är kritisk till hur ärendet har hanterats.
– Migrationsdomstolen avgjorde det här med en ensam domare, som man gör med enkla typer av ärenden. Men det är inget enkelt ärende. I andra länder avgörs den här typen av ärenden av högsta domstolen, Europadomstolen, olika FN-kommittéer.
Kan det inte vara så att hon är ett säkerhetshot?
– Det skulle sätta saker i ett annat ljus. Men det är frustrerande att det inte görs en ordentlig utredning kring om hon verkligen är det, trots att det finns tydliga juridiska krav på en sådan bedömning. Sedan får man inte glömma att det också handlar om tre barn som inte har valt detta och som har rättigheter som inte får skyfflas undan.
USA, som leder den globala koalitionen mot IS, har gång på gång uppmanat och även assisterat andra länder att ta hem sina medborgare.
FN:s särskilda rapportörer för mänskliga rättigheter krävde i oktober förra året svar av Sveriges regering gällande familjen. I skrivelsen stod det bland annat att förhållandena i lägret skulle kunna jämföras med tortyr.
UD lutade sig i sitt svar mot en dom i en fransk domstol och svarade att det inte finns någon folkrättslig skyldighet att repatriera kvinnor och barn i den givna situationen.
Men en nyligen avgjord rättsprocess – i ett snarlikt ärende i Danmark – pekar åt annat håll. Det handlade om en åttaårig pojke vars mamma hade fråntagits sitt danska medborgarskap då hon rest till Syrien.
Där slog landets högsta domstol fast att det vore en kränkning av konventionen om de mänskliga rättigheterna om pojken inte erbjöds evakuering – tillsammans med sin mamma.
Enligt Louise Dane finns i svenskt rättsväsende ingen utstakad väg för hur repatrieringsärenden ska drivas. Men hon och hennes kollegor ska pröva något nytt.
De har nyligen lämnat in en formell begäran om repatriering av de svenska barnen och deras mamma till UD.
Även om länder inte har någon generell skyldighet att repatriera sina medborgare så ställer Europadomstolen upp vissa krav på hur den typen av ärenden ska hanteras, förklarar hon.
Barnens bästa måste beaktas, liksom deras särskilda utsatthet. Avslag får inte vara godtyckliga.
– Vi vill helst att UD ska komma fram till att barnen ska repatrieras med sin mamma. Men om det blir avslag har vi krävt att få ett beslut där det går att läsa ut skälen och få hänvisning till var vi kan överklaga. Det har barnen rätt till enligt Europadomstolens praxis.
Ett eventuellt avslag tänker de i första hand driva nationellt och sedan vända sig till FN:s tortyrkommitté.
Barnens farfar försöker hålla hoppet vid liv. När Beatrice Eriksson skulle träffa barnen skickade han med en väska full med leksaker, hygienartiklar och – skolböcker.
Sorgen efter sonen är ett öppet sår. Han minns pojken som lekte med vattenpistol i radhuset i hemstaden. Han visar bilder från sonens studentfirande då hela familjen hade samlats och framtiden såg ljus ut.
Kvar är obesvarade frågor om sonens beslut, en ilska mot ”farsoten IS” som han kallar terrorgruppen och en besvikelse över att Sverige inte agerar.
– Svenskt medborgarskap verkar inte betyda något.
DN har ställt frågor om de tre barnen och deras mamma till UD, och huruvida den danska domen påverkar Sveriges inställning.
”Sverige har inte någon rättslig skyldighet att agera för att dessa individer ska föras till Sverige. Alla länder gör sina bedömningar av omständigheterna kring sina ärenden. Det är ofta komplicerade och svåra avvägningar. Vi kommenterar inte andra staters agerande kring känsliga konsulära frågeställningar”, skriver UD i ett mejlsvar.
