Ribbåten studsar över vågorna. Efter en kort men hård tur rundar vi piren och stannar till i utloppet till Dún Laoghaire-hamnen i södra Dublinbukten.
Vattnet är gröngrått. David Lawlor lutar sig över gummirelingen och drar till sig en svart plastbur som hänger under en liten flytponton.
Han öppnar buren och plockar ut åtta ostron.
– De här är tre år gamla, jag önskar dem ett långt och lyckligt liv, säger han och klappar de skrovliga skalen.
Längs en lina innanför piren skvalpar ytterligare 300 korgar med totalt 18 000 ostron i. David Lawlor har placerat dem där. Han är en maritim eldsjäl med bullrigt skratt och saltstänkt frisyr. Han är också en visionär fast besluten att återföra ostronen till Dublinbukten.
Under tusentals år levde och frodades de i vikar längs Irlands 7 500 kilometer långa kust. Men i slutet av 1800-talet fanns inga kvar i bukten som leder in till huvudstaden. Att de försvann var ett av industrialismens många fatala verk.
– Stora båtar kom över från Storbritannien och hela vägen från USA och skördade enorma mängder ostron. Ungefär samtidigt började man muddra sandbankarna utanför bukten och förstörde på så sätt ostronens naturliga habitat. Den kombinationen fick dem helt enkelt att dö ut, säger David Lawlor.
Dublinbukten förorenades under 1900-talet kraftigt av utsläpp från fabriker och avlopp. Det hände förstås att människor badade ändå, men varma sommardagar under Lawlors barndom stank vattnet och stränderna som ett helvete.
Omfattande upprensning har genomförts, men det händer fortfarande att folk blir sjuka efter att ha simmat utanför huvudstaden. Att förbättra vattenkvaliteten är ett pågående arbete, ostronrev kan bidra till det. Ibland kallas de havets njurar, varje dygn filtrerar ett ostron upp till 200 liter vatten.
De 18 000 individer som David Lawlor placerat i korgar i Dún Laoghaire-hamnen har alla hämtats från kustlinjen i grevskapet Kerry, på Irlands sydvästra spets. Där finns fortfarande ett vilt bestånd som övervakas av ett marint institut.
De hör till den europeiska sort som nästan konkurrerats ut helt av invasiva japanska jätteostron, som är de som brukar serveras på på skaldjursplatåer.
Tanken är att Lawlors hamnostron ska fungera som en avelsbas.
– I juni skickar de ut miljontals sporer. Tidvattnet kommer att förflytta de befruktade larverna runt hela hamnen och även utanför hamnen. Inom ett antal år kommer det förhoppningsvis att återigen finnas ett bestånd av europeiska ostron i Dublinbukten, säger han.
Vad skulle det innebära för vattnet här?
– Ostronen filtrerar vatten på nitrater och äter plankton. De gör vattnet klarare. Därmed når solstrålarna längre ner, vilket gör att sjögräs och växter på botten breder ut sig. Det gillar fiskar som i sin tur börjar lägga mer rom där.
Hela ekosystemet jublar alltså. Men ostronens inflytande går långt utanför biologin.
De är mytomspunna och religiöst laddade blötdjur. I de grekiska gudasagorna färdades kärlekens gudinna Afrodite på Egeiska havet i ett ostronskal. Att det salta, slemmiga innehållet är ett afrodisiakum är en sekelgammal uppfattning. I de judiska kostlagarna är ostronen icke-kosher och får inte ätas.
I den irländska kulturhistorien är de överallt.
Författaren James Joyce älskade dem. Han beställde gärna in en handfull (inte från Dublinbukten då) som han svalde ner med en Guinness. Det är svårt att tro utifrån hans magnum opus ”Odysseus”. Alla som läst den modernistiska romanen från 1920 vet att huvudpersonen Leopold Bloom föredrar inälvsmat. Över ett glas bourgogne funderar han på alla konstiga saker som människor stoppar i sig. Efter en lång lista stannar tanken upp vid det konstigaste livsmedlet av alla:
”Ja, men ostron? Fula som en slemklump. Smutsiga skal. Jävliga att öppna dem också. Vem upptäckte dem? Avfall, kloak äter de.”
– Det är omöjligt att föreställa sig den irländska historien och identiteten utan ostronen, säger Cordula Scherer.
Hon är marinekolog och arbetar med att samla in berättelser och kunskap från människor som lever eller har levt vid Dublinbukten. Tillsammans med tre andra forskare från Trinity College i Dublin har hon följt med ut på ribbåten i hamnen.
– Mängder av ostronskal har hittats i 12 000 år gamla kökkenmöddingar. Pilgrimsmusslor och fiskben har påträffats vid utgrävning av vissa, men ostron i alla, berättar hon.
Fram till att de utrotades från många bukter och kuststräckor var de vardagsmat för fattiga irländare. De liksom hummer och musslor fanns i överflöd.
Cordula Scherer har funnit recept på ostronsoppa från slutet av 1600-talet. ”Plocka och öppna 100 ostron”, inleds ett av dem.
– Folk vadade ut i Dublinbukten under ebb och plockade dem. Det var ofta en syssla för mindre bemedlade kvinnor som sedan lastade dem på små vagnar som de drog runt i staden. Ostronen såldes som streetfood i Dublin och andra kuststäder.
Den avelspopulation som David Lawlor placerat i Dún Laoghaire-hamnen kommer inte att hamna i fiskdiskarna. Hans arbete är inspirerat av Billion Oyster Project som startade 2008 och där man föresatt sig att återskapa rev med minst en miljard ostron till 2035 i New Yorks hamn vid Hudsonflodens mynning.
I Irland, England och Wales pågår många projekt för att återförvilda naturen som ett led i att möta och mota klimatförstöringen. Hittills verkar David Lawlors ostron trivas väl och växa. Sedan i november har bara en handfull av 18 000 dött.
Varje vecka tar han båten förbi piren för att se till dem och för att vända på korgarna så att strandskatorna kan picka loss havstulpaner och annan beläggning som bildas på undersidan.
– Vi har haft en utter här som försökte bryta sig in i en korg, men ingen förstörelse från människor. För att ingen ska få för sig att komma hit och stjäla dem, brukar jag säga att det inte finns några pärlor i mina ostron.
Det kan han förstås inte veta. En pärla är ett resultat av ostronets immunförsvar. Kommer det in parasiter eller skräp innanför skalet börjar ostronet kapsla in det för att isolera det främmande elementet. Till slut stelnar kapseln kring inkräktaren till en pärla.
Men ostronen är förstås värdefulla i sig, även utan skimrande skatter. Blötdjuren har kostat David Lawlor 20 000 euro, motsvarande 220 000 svenska kronor.
Pengarna kommer från det kafferosteri som han grundat och driver. För några år sedan bestämde han sig för att ta fram en ny kafferost och avsätta all vinst för att finansiera ett projekt som bidrar till att återställa ekosystemet i Dublinbukten. Nyligen fick han även sponsorstöd från lokala företag och från kommunen.
– Jag håller på med dykning och har alltid älskat havet. På ytan har det inte förändrats. Det är först när man är under som man ser hur arter dött ut. Ostronen är helt centrala för att bukten ska leva igen.
Fakta.Ostron
Tillhör gruppen blötdjur även kallade mollusker. De är tvåkönade, så kallade protandriska hermafroditer. Större delen av sina liv är de hanar, men beroende på vattnets temperatur kan de genomgå en tillfällig förvandling till
honor.
De filtrerar vatten för att få sin mat, som består av växtplankton och andra partiklar i vattnet.
Det europeiska ostronet behöver en salthalt på minst 25 promille för att kunna fortplanta sig och finns därför bara på västkusten i svenska vatten.
Fram till 1800-talet fanns enorma ostronrev längs Europas kuster. Störst var koncentrationen i Nordsjön. När ostronreven försvann på grund av överfiske och förstörda habitat försvann också en lång rad positiva effekter som de för med sig i havet.
Läs mer:
Irland är den svaga länken i Europas försvar
