Actionkomedi
”Deadpool & Wolverine”
Regi: Shawn Levy
Manus: Shawn Levy, Rhett Reese, Ryan Reynolds. I rollerna: Ryan Reynolds, Hugh Jackman, Emma Corrin m fl. Längd: 2 tim, 7 min (från 15 år). Språk: engelska. Biopremiär
Presidentkandidater i all ära, men är det någon som jobbar så hårt på att få ihop det polariserade USA:s isärglidande hjärnhalvor som Hollywoods manusförfattare?
Man behöver bara se affischen med Wolverine och Deadpool i samma bild för att göra sig romantiska föreställningar om vänskapen mellan den bistra, whiskyklunkande krigsveteranen Wolverine och den snacksaliga, meterosexuella Deadpool.
Den förra morrar, den andra är så politiskt korrekt att han kan jonglera hundra inkorrekta förolämpningar i en mening utan att tappa en enda på fel sida om strecket. Men båda har ju hjärtat på rätta stället.
Genrekrocken är en visserligen en utmaning. Som biroll i X-men-filmerna var Deadpool rätt menlös, som huvudkaraktär i egna filmer blev han en komisk sensation.
Wolverine, däremot, lockade till allt mörkare och mer ödesmättade tragedier.
Dessutom är den gamle järven faktiskt död. Hans hjärta ordentligt och grundligt genomborrat av en trädgren i slutet av James Mangolds sorgtyngda ”Logan” från 2017. Ska han nu bara ploppa upp igen, som Bobby Ewing ur duschen? (fråga era föräldrar, hinner inte förklara) Ska publiken behöva låtsas att de inte har sörjt honom i åtta år?
Nej då. ”Deadpool & Wolverine” tar itu med problemet direkt, elegant och med underbar lätthet redan i öppningsscenen, när Deadpool försöker gräva fram sin gamla hjälte ur skogsgraven. Med överraskande resultat …
Emma Corin ger nytt liv åt klichén brittisk onding
De två antihjältarna hamnar så småningom i ”The void”, en Mad Max-liknande öken med ruinfragment från olika filmer och en motståndsgrupp bestående av halvt bortglömda Marvelhjältar. Tomheten kontrolleras av professor Xaviers läskiga tvillingsyster som också läser tankar, men bara om hon får stoppa fingrarna i din hjärna. Emma Corrin (den unga Diana i ”The crown”) ger nytt liv åt klichén brittisk onding. Sämre går det för Matthew Macfadyen (”Succession”) som aldrig blir helt övertygande i rollen som den skurkaktiga multiversumingenjören Paradox.
Å ena sidan har ”Deadpool & Wolverine” allt: i över två timmar varvas snuskdialog på hög metanivå med tjusigt orkestrerade, ibland vidriga, blodbad till klockrent vald musik.
Å andra sidan har den för mycket. Den blir en självgående maskin som spottar ur sig så många lager av skitsnack och intriger att de till slut grötas ihop till en kladdig massa. Särskilt Jackmans Wolverine, som behöver lite tystnader och stämning för att komma till sin rätt, kommer i kläm. Ryan Reynolds klarar sig alltid och bäst är filmen i början, när den har en fot i hans solkiga vardag. Som den briljanta scenen då en koppärrig, tupéförsedd Wade söker jobb som Avenger, men inte kommer längre än till mellanchefen (Jon Favreau) som grötmyndigt låter honom förstå att han saknar lämpliga hjälteegenskaper. Lågmält, skruvat och vansinnigt roligt.
Här finns kort sagt russin i överflöd, men inte mycket till kaka.
Se mer
Tre favoriter med Wolverine: ”X-men origins. Wolverine” (2009), ”X-men. Days of future pasts” (2014), ”Logan” (2017).
Läs fler filmrecensioner och andra texter av Kerstin Gezelius
Läs mer: Emma Corrin: ”Jag tycker att skurkar är roligare”
