Lyrik
Lotta Lotass
”Rubicon/Issos/Troja”
Ekphrasis, 90 sidor.
Ett av de viktigaste begreppen i de homeriska eposen är kleos. Lite slarvigt kan det översättas till ”ryktbarhet”. Kleos förlänas en man som har dött en ärorik död på slagfältet. Som drivkraft trumfar denna strålglans det mesta, inklusive viljan att överleva. Det är inte så konstigt, för om det vill sig väl – som för Akilles i ”Iliaden” – kan ens kleos sträcka sig bortom jordelivet och bli aphthiton, det vill säga oförgänglig.
Man kan känna sig rätt främmande inför de homeriska hjältarnas våldsdyrkan. Men begäret att lämna åtminstone ett litet spår till eftervärlden hyser nog de flesta. Att skaffa barn är den oftast tillgripna metoden. Inte långt därefter kommer skapandet av artefakter, som grottmålningar och böcker.
Ur det perspektivet – och kanske enbart ur det perspektivet – finns en likhet mellan Lotta Lotass och de krigsherrar hennes nya diktsamling omtalar. Boken består av tre diktverk, ”Stränderna längs Rubicon”, ”Slätterna vid Issos” och ”Landskapen kring Troja”. Den förstnämnda gavs ut i en separat och vad förlaget Ekphrasis kallar för ”mycket begränsad” upplaga 2023. ”Rubicon/Issos/Troja” har tryckts i generösa 250 exemplar, eftersom Lotass konstaterat att det är ungefär så många som köper hennes böcker i vilket fall som helst; en hyfsad siffra för en svensk poet.
Ortsnamnen i titlarna syftar på tre berömda militära händelser under forntiden och antiken. Rubicon är floden som Caesar korsade på väg mot Rom. Vid Issos besegrade Alexander den persiska hären år 333 före Kristus. Och vid Troja slogs enligt myten akajerna, med Akilles och Aias i spetsen, mot kung Priamos. Den här sortens mytomspunna platser spelar en märklig roll i historieskrivningen. Deras funktion är inte att finnas nu, även om de ju gör det, utan att ha funnits och göra det framöver, helst i all evighet.
Lotass dikter fångar detta vajande mellan tider. I centrum står själva landskapen, ”de fält där/slagen ägt rum, äger rum, där slagen skall äga rum”. Ord som ”ändlös” och ”vidsträckt” är vanliga, liksom verb som har med hastig rörelse att göra. Minne och bevarande ställs mot hjältemytens betoning på snabbhet: som när ”krigaren”, driven av kleosbegär, ”rusar dit där han har/sett sin spegelbild i skurna stenar”.
Texten är oavbrutet suggestiv, rik på omkväden och kommatecken. Det skapar sjungande rytm som för tankarna till äldre tiders muntligt komponerade dikter. Till den ålderdomliga stilen bidrar även mängden i modern svenska ovanliga modus och verbformer, som konjunktiv och presens particip.
Det hade kunnat kännas lite fånigt, som en poesiafton hos studentföreningen Heimdal. Men fånigt blir det aldrig i Lotass händer. Nej, man bara påminns om hur rikt detta språk faktiskt är, hur underutnyttjad dess mångfald och spännvidd. Hör bara:
Invid horisonten stiger ljuset, vidgar sig och tätnar.
Skeppen stävar.
Tiden svallar genom oändliga rymder.
Då de nalkas, kastar ankar, omvärvs landskapet av bländning;
fjättras av det starka skimret, vilket rusar över fälten, vilket rusar
över bergen, rusar, rusar, rusar, rusar, löser upp allt till vitt stoft,
till glinder.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
