Picassos konst är en dagbok, en lång motsägelsefull bekännelse, summerade konstvetaren Jan Runnqvist i sin nytolkande avhandling ”Minotauros” 1959. Och visade hur det inuti konstnärens mångskiftande stilar finns en enhetlig berättelse som i varje livsskede krävde ett nytt konstnärligt uttryck – och en ny kvinna. Det blev sju längre kärleksrelationer, eller fler. I övergångarna ofta två, den tidigare och den senaste.
Pablo Picasso behövde alla sina kvinnor och alla sina bildspråk.
Genom hela hans bildvärld återkommer grundtemat, livsdramat. På ena sidan den lilla pojken, den unga vilsna mannen, den vuxna och åldrade mannen i gestalt av en ödslig Harlekin, en sårad Minotaur, en salig Dionysos, en tafatt eller diabolisk konstnär, alla fångade i den patriarkala kulturens självförhärligande och brutaliserande mansideal. Alltid i sällskap med djuret; apan, tjuren, hästen och duvan.
På skådeplatsens andra sida befinner sig de klassiska kvinnomyterna, den ouppnåeliga, obefläckade modern, hustrun och jungfrun, ställda mot älskarinnan, horan och häxan. Och den svarta katten.
Picassos konst utgör en scenplats där de alla konfronteras, blandas och omprövas, i kapitel efter kapitel, på cirkus- och tjurfäktningsarenor, på stranden, i papprets vithet och färgens egen rumslighet i den blå och rosa perioden. Där smälter manligt och kvinnligt lystet ihop till ett tredje kön, där förvandlas det spanska folkets antifascistiska motstånd till en mäktig tjur och diktatorn Franco till ett hårigt könsorgan.
Med sig in i bildrymden tar Picassos gestalter inte bara med sig det nya hemlandet Frankrikes experimentella modernismer, utan också barndomslandet Spaniens alla uppväxtplatser från norr till söder, konstnärerna Francisco Goya och Diego Velázquez samt en livslång antifascism.
När den här psykologiskt ikonografiska Picassotolkningen väckte uppmärksamhet i början av 1960-talet återstod ännu det sista och femton år långa slutkapitlet i Picassos konstnärskap från 1958 till hans död 1973, 91 år gammal. Det nya dagboksbladet var nyss påbörjat då han vid 80 års ålder åter bröt upp för att tillsammans med sin sjunde och sista kärlek Jacqueline Roque retirera till en nyinköpt villa i franska Mougins med teveapparat och duvor, inte långt från det tidigare hemmet i Vauvenargues där han kom att begravas nedanför kubismfadern Paul Cézannes berömda bergsmotiv Mont Sainte-Victoire
Denna Picassos sista och intensiva arbetsperiod förringades länge och ansågs osammanhängande ytlig i den konstvärld som såg konstnärskapet som en utveckling från omoget sökande till en fulländad egen stil. Till och med John Berger, den inflytelserika konstteoretikern och författaren, blev besviken och betraktade Picasso sista flod av flera tusen verk som ett fatalt misslyckande. Det var före postmodernismens tid.
Nu befinner vi oss på andra sidan. Med den samtida nyexpressionismen på 1980-talet fick Picassos sena konst en renässans och en upprättelse, berättar katalogen till Moderna museets stora nyöppnade utställning ”Sena Picasso”.
Stämningen är uppspelt, som bjöd man på en glad överraskning. Och det gör man i denna generösa allskandinaviska turnéutställning i samarbete med PoMo, Trondheims nya museum för modern och samtida konst, och Kunsten Museum för modern konst i Aalborg. Varje museum ansvarar för sitt eget urval.
Här på Moderna museet visas närmare hundra verk i curatorn Jo Widoffs träffsäkra kollektion; i måleri, teckningar, grafik, keramik och skulpturskisser. Det har gått trettio år sedan en Picassoutställning senast presenterades på museet i Stockholm.
Jag kan förstå att nyexpressionister som Jean-Michel Basquiat, Georg Baselitz och Anselm Kiefer förälskade sig i Picassos sista blandverk. Och blev rörda. Moderna museets utställning, som formats som tårta eller en ost med kilformade bås, visar hur Picasso med närmast dödsbesvärjande energi dyker ner i arkiven och skapar en mix av tidigare motiv, material, metoder och minnesbilder blandat med Zorros och De tre musketörernas filmäventyr – otålig och självrannsakande, vilt målerisk och lekfull. Självsäker på natten, miserabel på morgonen. Det krävdes en hel stab för att dagligen få honom på fötter.
Här i salarna knyts den röda tråden ihop till en tovig knut av expressionism, kubism, surrealism, ideogram och barnperspektiv. Dråplig och sorglig. Picasso ville inte måla abstrakt, han såg sig som realist, klassicistiskt skolad ut i penn- och penselspetsen. Hans dagbok är inte tänkt att fulländas. Picasso blir aldrig färdig.
På utställningsväggarna följer apan med och tittar på, lite från sidan eller uppflugen på en stol. Liksom konstnären själv som med kolsvarta ögon dyker upp i bildernas kant eller som en skuggad betraktare av sitt eget sceneri. Passivt, nästan hjälplöst.
I målningarna ”Utsträckt nakenmodell och manshuvud i profil” och ”Målaren och hans modell” tar konstnärens öga sikte rakt mot kvinnans frestande mage, två färgsprakande stilleben av bröst, lår, svarta könshår och naveln markerad med ett kryss. Mot kvinnans mitt ett koncentrat av det mest intressanta. Ibland föreställer bröstvårtan ett öga och vaginan ett träd eller en buske markerad med ett långt, svart streck omgivet av prickar och utskjutande grenar. Clitoris syns inte till.
Överallt på utställningsväggarna ser jag in i porträttens svarta pupiller. Mer ett tecken för öga än ett öga som ser. Katalogen påminner om att Picasso var ointresserad av avbildande porträtt och självporträtt, han ville skildra ett inre uttryck, jaget i jaget som i en sprucken spegel, förklarade han.
Nu ser jag hur mental hans bildvärld är. I verkligheten var Picassos genomborrande mörka blick omvittnad. Den som orkade möta hans ögon kände sig avslöjad och blev förlägen.
Ändå är det inte den stiliserade kornblicken som utgör utställningens fokus. I centrum står nakenmodellen. Nu fyller hon upp hela bildrummet. I sina skiftande versioner är hon alla frustrerande och frestande kvinnomyter samlade i en och samma kropp. I böljande sensuella penseldrag självförsjunket njutande. Byggd av arkitektoniska formdelar kyligt kubistisk, ibland bunkerlikt bortstötande eller bara retfullt tillknycklad. Eller inåtvänt bokläsande, erotiskt inbjudande och lättjefullt halvsittandes med komiskt exponerade näsborrar.
Modellen är sig själv nog, det får hon visuellt fan för. Picassos måleri både smeker och slår. Manstjuren Minotauren är nu försvunnen, han som i konstnärens långa grafiska 1930- och 40-talssvit skakade den frånvarande kvinnan till liv och delaktighet.
Moderna museets salar visar frikostigt hur Picassos konst gräver djupt och förtjust i kroppshålorna. Modellens svartpunkterade anus ges samma vikt som pupillernas svärta. De stirrar tillbaka. I målningen ”Den kissande kvinnan” 1965, befriar hon sig lyckligt skvalande på strandkanten. Fast från fel kroppshål kan det tyckas. Ur hennes underliv strömmar snarare ett källvatten. Som vore hon ett ymnighetshorn.
I bakgrunden hänger påpassligt museets egen, äldre Picassomålning ”Källan” från 1921, där den antikt klassicerande gudinnegestalten håller den evigt porlande vattenkannan i sin famn.
Picassos man har det inte lätt bland de övermäktiga kvinnobilderna. Sällan har han setts så tragikomisk som här. I utställningens fantastiska etsnings- och teckningssviter, konstnärens källåder, reduceras männen i den åtråvärda modellens sällskap till åldrade gubbar, lystna maskerade musketörer, clowner, fauner och en mycket gammal melankolisk och diabolisk konstnär. Steget är inte långt till konstnärerna Carl Fredrik Hills och Ernst Josephsons detaljerade skildringar av den inre världens dramatiska föreställningar.
Parafraserna muntrade upp den åldrade Picasso som bearbetar och stuvar om sina älsklingsmålningar. Här på Moderna museet får hans egen tappning av Édouard Manets berömda målning ”Frukost i det gröna” från 1863 ett eget rum. I den jättelika skulpturversionen i betong, utförd i samarbete med Carl Nesjar 1966 och inköpt till museets trädgård, tar mannen till slut revansch och breder nöjt ut sin jättekropp över frukostsällskapet.
Det är roligt på denna Picassoutställning. Detaljerna är oändliga. På en av väggarna försjunker jag i modellernas jättestora fötter och alla knasiga hattar, fantasiskapelser av form och färg. Katalogen återger Picassos talande förklaring: ”Jag vill SÄGA en naken kropp. Jag vill inte göra en akt som är en aktstudie. Det enda jag vill är att SÄGA bröst, SÄGA fot, SÄGA hand, mage… Jag vill inte måla den nakna kroppen från huvud till fot utan bara kunna SÄGA den…”.
Det pågår sedan länge en viktig och rättmätig kritik av Picassos patriarkala kvinnosyn, i konsten som i verkligheten. Här i sitt sista dagbokskapitel bedriver han rannsakningen rätt bra själv och ger betraktaren paradoxalt nog en obarmhärtig bild av den kvinnoföraktande 1900-talskultur som utgör kulturmannens själva jordmån.
Det gör Picassos frihetliga bildvärld oumbärlig. Liksom Moderna museets utställning. Fantasier och drömmar har ju ingen moral.
Läs mer: Skönmålning av Picassos kreativa utbyte med kvinnor
