Göran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, står i mitten av en sal som badar i vitt, och berättar att den första skildringen av ramadan i Sverige är från 1946.
Det ska ha skett i Stockholm då en grupp muslimer hyrde konserthuset vid Hötorget. Nu vill han att publiken ska gissa hur många muslimer som fanns i landet då.
– Två stycken? 20? Har vi några fler bud? Svaret är faktiskt åtta, det fanns bara åtta muslimer i Sverige då. Och se hur mycket har hänt på den korta tiden, säger han.
– De måste ha fått väldigt många barn, kastar Radwan Alhourani, fram från sitt bord och river ner skratt bland gästerna.
Det är en onsdag i mitten av mars. Vi befinner oss i en festlokal intill Angereds moské, som har en ambition att vara en moské öppen mot alla. Lokalens industriella yttre står i stark kontrast till interiören med dess vita marmorliknande golv och glaspärlor som hänger från taket i genomskinliga tygremmar.
Dadlarna står redo och nu ber man en bön i väntan på att solen ska gå ner.
Runt borden sitter några av stadens ledande politiker och representanter för kristna samfund som bjudits in för att bryta fastan med muslimska göteborgare och uppleva högtiden.
– Det tar energi med fastan under dagen men det är det som också ger oss energi under året som kommer sen, förklarar Shahbaz Khan, tidigare socialdemokratisk politiker och själv muslim i sitt tal.
För honom är ramadan en månad av reflektion då man, åtminstone i tanken, lämnar ekorrhjulet och försöker bli den bästa versionen av sig själv.
– Det är en tid då vi befriar oss från vårt ”nafs” som det heter på arabiska. Vårt ego. Det gör att alla böner i ramadan blir lite mer medvetna och lite mer omtänksamma.
För att klara av att fasta hela dagen måste man äta en ordentlig frukost innan solen går upp, fortsätter han.
– Min egen erfarenhet är att den bästa ramadanfrukosten som finns, det har jag lärt mig av Gunde Svan, det är en rejäl portion havregrynsgröt. Det klarar man sig på bra länge, säger han.
För äkta makarna Radwan Alhourani och Dania Al Haffar är årets ramadan den tionde som de firar i Sverige. Den första gången de fastade i sitt nya hemland var minst sagt en prövning.
– Det var mitt i sommaren. Vi kunde inte äta på nästan 19 timmar, säger Radwan.
– Ja, alla grillade och vi satt på balkongen och kände hur det luktade mat överallt. Vi skojade att vi valde helt fel tid att komma till Sverige, säger Dania.
Måste man följa det så strikt, att man fastar tills solen går ner i Sverige även mitt i sommaren?
– Det är inget måste, det är upp till en själv. Det står också i Koranen att fastan är för de som orkar. Och vi bestämde oss för att testa. Det gick faktiskt förvånansvärt bra, säger Radwan Alhourani.
Att det inte är lika varmt i Sverige som i hemlandet underlättar också, förklarar han.
Han minns att han under ramadan i Syrien brukade längta efter att dricka färska juicer och yoghurtdrycker. Här saknar han främst kaffe och snus på dagarna.
Samtidigt beskriver han ramadan som en månad som ”botar hemlängtan”.
– Speciellt i invandrartäta förorter, där vi har släktingar som bor, känns det som hemma. När solen går ner börjar det lukta mat från lägenheterna och man hör folk gå från dörr till dörr mellan olika byggnader med tallrikar.
Dania nickar. För henne är höjdpunkten att ha sin familj samlad varje dag.
– Min son som är tonåring brukar vanligtvis dra till gymmet eller träffa kompisar. Men nu stannar han hemma och vi umgås som familj mycket mer. Vi pysslar med min yngsta dotter, kollar på tv tillsammans eller ber tillsammans.
Radwan funderar lite och fortsätter:
– Jag försöker att tänka hur man skulle förklara för svenskar hur ramadan känns och jag tänker att det är som 30 dagar av julbord och julfirande.
När solen går ner över Angered, bryts fastan med dadlarna. Sedan väntar en festmåltid.
Radwan Alhourani försöker beskriva känslan.
– Det är lite som den första solen efter mörka månader under vintern. Den första tuggan när jag bryter fastan… oh my god! Den är så god.
