SCENPOESI
John Cooper Clarke
”What”
Scen: Södra Teatern, Stockholm. Längd:1 tim.
Om någon fått idén att en gång för alla göra slut på mediernas sextiotalistkoncentration kunde de bara gått till Södra teatern på söndagskvällen och låst dörrarna utifrån. Vi äro hundraden gråsprängda som pustat backarna upp mot Mosebacke för en titt på vår gamla, eller nyupptäckta, hjälte från Salford, Greater Manchester: poeten och punkpotäten själv, John Cooper Clarke.
Det är en så kallad kultfigur, en överlevare och, jodå, hedersdoktor på sällsynt Sverige-besök. Klart att den gamla teatern är fylld ända upp i takmålningarna
Sjuttiofemåringen med piprensarsmal kropp, mörka solglasögon, korpsvart ostyrig frisyr, en mössa större än huvudet, och inte minst – en gatusmart poesipenna som inte upphört att raspa papper på femtio år och som blivit brittisk högstadiekanon på köpet. Och som har resulterat i tusen och åter tusen recitationer av den typiskt enkla, direkta ”I wanna be yours” på engelsktalande bröllop. Trots minst ett decennium riktigt djupt nere i opiatträsket. Det är en så kallad kultfigur, en överlevare och, jodå, hedersdoktor på sällsynt Sverige-besök. Klart att den gamla teatern är fylld ända upp i takmålningarna.
Clarkes drygt timslånga framförande är en tudelad, minst, upplevelse. Å ena sidan imponerar han – levererar är väl för en gångs skull ett adekvat uttryck – när han läser gamla och nya kväden. Det andtrutenhetsframkallande spoken word-flödet sitter fortfarande nästan lika bra som, exempelvis, hos den tjugo år yngre Jason Williamsons i postpunkduon Sleaford Mods (och som har Clarke att tacka för en hel del).
Hans diskbänkspoesi är som en provkarta över den rim- och allitterationskonst som exempelvis brittiska rubrikmakare excellerar i. Bitter realism och sned, svart humor i ett. Hittarna, för det är vad det handlar om, river omväxlande ned gapskratt och myspysiga leenden.
Men så finns ett å andra sidan. John Cooper Clarke envisas med att vara en proppmätt gammal ståuppare. Eller som en kollega i bänkraden fångade det: en nordengelsk bingoutropare. Och här ramlar de sunkiga skämten om framför allt kvinnor – ”När vi skildes delade vi på huset. Jag fick utsidan.” – ned på scengolvet som reminiscenser om vad som en gång i tiden ansågs fräckt. Detta toppat med en hel säck tjoflöjtiga limerickar vars mest belåtna skratt generas från scenen och inte salongen.
Då var föråkaren Elis Monteverde Burraus förmåga att ge mening åt meningslösheten faktiskt roligare. Och en föraning om att även nittiotalisterna nog kommer att pusta uppåt Mosebacke för en poesiuppläsning. När punken slutligen är död.
Läs fler texter av Niklas Wahllöf.
