Dikter om mosslik? På riktigt?
Den danska poeten Nanna Storr-Hansen skriver bland annat om Tollundmannen i sin diktsamling ”Bokträdtid”, som nyligen har kommit ut på svenska.
Torvmossen är visserligen en pricksäker bild, en poetisk plats där kroppar och materia bäddas in i mjuka lager av stillastående tid, orörda av framtidens förödelse. Men just därför är tropen utarmad. Att använda den är lika slappt som att dedicera en dikt till Tomas Tranströmer efter att ha råkat möta honom på nån internationell poesifestival. Jag tycker mig redan ha läst alltför många dikter om och med mosslik och Tranströmer, ibland i kombination. Det är förresten också en pricksäker bild.
Men okej, vi släpper det. Storr–Hansen kommer undan med att hon åtminstone är dansk, plus att hon även begraver sig själv: ”en dag när torven/ ska grävas upp/ finner man mig lagd/ som ett frågetecken/ håret uppsatt med nät/ ett spädbarns knotor/ inte långt därifrån”.
Bilden av torvmossen är ingen poetisk pose, den är djupt förankrad: framtiden pågår parallellt med historien, snarare än i ett kronologiskt efteråt. Det är jordemödrarna, alltså barnmorskorna, som gräver fram information ur mossens lager, ”det första internetet”. På vardagsplanet lever jaget i långsam symbios med sitt spädbarn. Hon sitter och glor ut genom fönstret medan hon ammar, det händer absolut ingenting, är det mindfulness eller tristess?
Samtidigt skildras snabba förvandlingar där jaget hänvisar till sitt ”ödlehjärta” och sin ”tjocka päls”, och påstår att hon ”är ett träd/ en björk/ spretar av vener”. Bilderna är ofta överraskande, som när mejlmeddelanden flyger in i datorn med samma rörelsemönster som koltrastarna i buskagen.
”Bokträdtid” är fingertoppskänsligt översatt av Ann Jäderlund, och den kommer ut tillsammans med två andra, danska diktsamlingar: Rasmus Nikolajsens ”Tillbaka till onaturen” och Sofie Isager Ahls ”Grannväxter”. Språket i Nikolajsens bok är skarpslipat, medan det snarare rinner på som ett flöde i ”Grannväxter” – det är Michael Larsson som har gjort lyckade översättningar av båda.
Alla tre författarna håller på med det som förr hette naturlyrik, men som på senare år har bytt namn till ekopoesi, med en betydelseförskjutning från utforskande miljögestaltning till starkare civilisationskritisk aktivism.
”Tillbaka till onaturen” är på många sätt en motsats till ”Bokträdtid”, eftersom dikterna snarare utspelar sig i en kulissartad värld än i en organisk. Titeln kan även läsas som ett klichéartat utrop: O, naturen!
”Så var det med den/ perfekta soluppgångsdikten”, konstaterar han krasst.
Hela diktsamlingen leker med klichéer genom att göra sig själv till kitsch: den synkar två motstridiga uttryck, nämligen det ironiska förlöjligandet och den renhjärtat banala glädjen. Dessutom kommenterar diktjaget kitschigheten ur ett metaperspektiv, som när han i en vacker och suggestiv dikt gestaltar soluppgången som en senromantisk målning, men där det som ”borde vara solen” visar sig vara en finlandsfärja. ”Så var det med den/ perfekta soluppgångsdikten”, konstaterar han krasst.
Men dikterna blir absolut inte sämre av att vara onaturliga, plastigt artificiella, självmedvetet fåfänga och ibland avsiktligt usla. Snarare tvärtom. Det avslappnade, på gränsen till lealösa tilltalet avväpnar läsaren på ett effektivt sätt, innan fokus blixtsnabbt skruvas åt mot strålande skärpa: ”Swag, slår det mig plötsligt./ Havsörnens flykt är swag.”
Diktjaget ”kan inte släppa tanken på/ att världen vore en/ vackrare plats om det inte/ fanns några människor i den”. Men fortsätter: ”vem skulle då gå omkring/ och säga att den är vacker.” Nikolajsen är visserligen alienerad, men också medveten om distanseringen, och kan just därför uppskatta och gestalta skönhet. Det är ett mer uppriktigt förhållningssätt än Sofie Isager Ahls naivt oironiska försök att bli ett med naturen.
Hennes diktsamling ”Grannväxter” börjar bra, som en fin övergång från Storr-Hansens internetmosse: ”Man får betrakta växterna som ett slags information, de är tecken, de är tydbara”. Hon har också storögd respekt för de obegripliga organismer som är växtlighetens förutsättning:
Jag vet inte var daggmasken tar vägen när den ska dö, om den alls tar sig någonstans eller bara dör mitt i själva rörelsen. Det tunna skinnet, fastfruset i tiden. Detta väsen, som drog sig fram genom jorden och blev sin rörelse trogen in i döden.
Det låter nästan som om hon beskriver ett mosslik.
Men tyvärr är diktjaget ofta så inkännande och högsensitivt naturnära att jag själv blir aggressiv, ursäkta, men jag pallar inte med folk som rullar ihop sig i gräset, känner på jorden med sina händer och ”anar en puls djupt därnere”.
Eller när jaget skär sig och får rost och jord i såret och tror att ”det gör gott”, nej det gör det inte, ta en stelkrampsspruta snarast, för jag får inte intrycket av att du är en sån där äkta bonnläpp som har tillbringat den oövervakade barndomen med att provsmaka lerkokor, koskit och grodyngel lite på måfå och därför har blivit motståndskraftig.
Riktiga lantisar vet att naturen suger, de brukar inte smyga runt som mildsint andliga spöken och smeka skogsmiljön medhårs för att den ska fortsätta vara snäll. När de badar gör de bomben från klipporna och skrämmer skiten ur lommar och viggar, i motsats till Isager Ahls diktjag, som ”försiktigt doppar” sin kropp i vattnet och står andlös och ”stilla” inför en natur som måste behandlas ”varsamt”.
Perspektivet är närmast religiöst. Jag håller visserligen med om att naturen kan liknas vid gud, men då inte den vänligt sinnade nakenjesus som hulkar på korset för vår skull, utan snarare gamla testamentets desillusionerade och kortstubinat explosiva våldsverkarpappa.
Naturen har inte ens något syfte med att skicka åskväder, gräshoppsvärmar och stelkramp efter ekopoeter och andra fjäskande tillbedjare. Inte heller kan man skylla dess amoraliska grymhet på vissa toxiska eller djävulska arter, som när Isager Ahl avgränsar ondskan till smörblomma eller brännässla, medan resten av växtligheten präglas av nåt slags godhet.
Nej, våldet bor i alla växter, alla djur, inne i minsta lilla cell lever det, inne i oss. Jag konfronteras hellre med det i förtvivlat skenbanal fulpoesi, eller i dikter som kan ruska liv i mosslik, än i ömsint finstämda men fruktlösa försoningsböner.
Läs fler texter av Aase Berg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
