Dåliga nyheter kommer slag i slag för Frankrike.
Tre regeringar har fallit på knappt ett år – alla efter att ha försökt ta tag i landets stora budgetunderskott.
Kreditinstituten Fitch och S&P har sänkt Frankrikes kreditbetyg, med följden att räntan på statsskulden stigit till samma nivåer som för Italien och Grekland.
Risken för en akut skuldkris ökar.
– Om vi ska kunna rädda båten som vi färdas i tillsammans, måste vi agera nu, sade premiärminister François Bayrou i september.
Dagen efter avsattes han i en misstroendeomröstning.
Vad är det för sjuka som Frankrike drabbats av?
På en grusgång i Luxembourgträdgården i centrala Paris står ett par damer med sina stafflier och målar av det gula och röda lövverket.
Ett rogivande sus hörs från trädkronorna.
Eglantine Elkaim är 65 år och på väg in i den ålder som i Frankrike förknippas med ”la bonne vie”, det goda livet.
– Men det är inte helt lätt att bli pensionär. Jag var hemma med barnen rätt länge, och tycker om mitt jobb som coach. Jag vill gärna arbeta några år till, säger hon.
I sitt arbete möter Eglantine många äldre som har svårt att anpassa sig till livet som pensionärer.
– Det gäller att de kan finna en ny roll som de trivs med. En identitet som inte har med arbetet att göra, och som ändå kan göra livet intressant och givande, säger hon.
Väninnan Pascale Maes håller upp penseln och säger:
– Jag tror att vi kvinnor har enklare att ställa om. Männen har svårare att lämna arbetslivet, de blir lätt sittande hemma och stirrar in i väggen.
– Men vi har det bra i Frankrike ändå. Trots att det har blivit sämre, svarar Eglantine.
Den franska pensionsåldern är 62 år, och höjs nu gradvis till 64. I praktiken jobbar många något extra år redan, för att få ut högre pension.
Sjukvården är en av Europas bästa. Kulturlivet är rikt och stöttas av stora statliga subventioner. Bidrag finns för de med lägst pensioner.
Men nu är hela den samhällsmodellen hotad.
– Vi brukade vara bland de rikaste länderna i Europa. I dag är vi på väg att bli ett fattigt land bland de rika. Det märks, folk omkring mig har det svårare att få det att gå runt än för några år sedan, säger Eglantine Elkaim.
Samtidigt har statsskulden skjutit i höjden. I dag motsvarar skulden 113 procent av bnp (i Sverige är samma siffra 33,5 procent). Den fortsätter stiga – snabbt.
Förra året var budgetunderskottet 5,8 procent av bnp, nära dubbelt så mycket som EU:s regel om max 3 procent. EU-kommissionen har nu gett Frankrike till 2029 för att få ned underskottet till den tillåtna nivån.
Men frågan är hur det ska gå till.
President Emmanuel Macron och hans mitten–högerregering har förbundit sig att öka försvarsutgifterna. Samtidigt vill de slimma den offentliga sektorn rejält och skära i bidragssystemen.
Vänsterblocket rasar – det kräver höjda skatter för de rikaste, ett stopp för höjningen av pensionsåldern och investeringar i grön omställning, för att få fart på tillväxten.
Marine Le Pen och hennes högernationalistiska block pratar, å sin sida, mest om kostnaderna för invandringen, utifrån kalkyler som de flesta ekonomer ställer sig frågande till.
Inget av de tre stora blocken har egen majoritet – och alla har siktet inställt på presidentvalet 2027.
Det gör det svårt att nå blocköverskridande överenskommelser.
Jag förklarar för de två målande vännerna i parken att en del svenskar har en bild av fransmän som privilegierade och lite bortskämda.
Pascale Maes nickar tankfullt.
– Vissa här är lite bortskämda. Men alla har det inte lika bra, det får man komma ihåg. Jag har en pension på 15 000 kronor i månaden, tack vare 13 år i offentlig sektor. Men min man, som arbetat som frilansande arkitekt hela livet får ut knappt 10 000 kronor i pension. Så för fastanställda är systemet förmånligt, men för frilansar är det sämre, säger Pascale, som också har extraintäkter som konstnär.
Medan vi står där i parken passerar ett demonstrationståg några kvarter bort, med slagord mot besparingarna.
Eglantine Elkaim ler lite snett.
– Strejker och protester är rätt typiskt franskt. Vi gillar lite oordning och uppror. Folk har behov av att få komma till tals, och det finns något djupt demokratiskt i det. Men ibland saknas det måtta och reson, och då kan det bli för mycket, säger hon med en suck.
Hon oroas av att samhällsklimatet blivit så polariserat.
– Nu utmålas de rika ständigt som dåliga människor. Men så ser inte jag det. Jag är inte arg på de rika. Kanske finns det en viss obalans i dag. Vi har inte längre en så stor medelklass som vi brukade ha, en som verkligen kan hålla ihop landet.
Tre miljoner fransmän tjänar i dag motsvarande minimilönen på 19 800 kronor i månaden. Andelen har ökat från 12 till 17 procent på bara tre år.
Samtidigt blir de rika allt rikare. De 500 rikaste fransmännen har nu en förmögenhet motsvarande 42 procent av landets bnp, enligt ekonomen Gabriel Zucman.
Frankrikes superrika har också blivit mer synliga. Mångmiljardären Bernard Arnault är en av de välbeställda som sponsrade återuppbyggnaden av katedralen Notre-Dame. Han fick en egen hedersplats under förra sommarens OS-invigning.
En annan högprofilerad miljardär, Vincent Bolloré, har byggt upp ett medieimperium med tydligt högernationalistisk agenda. Det bidrar till att gatuprotesterna i Frankrike sedan några år tillbaka har udden riktad mot ”eliten i Paris”.
Det missnöjet kanske inte skulle vara så stort om tillväxten vore högre och ekonomin gick bra.
Men nu är det inte så.
Den franska ekonomin växer med mindre än 1 procent i år.
Samtidigt har Emmanuel Macrons popularitetssiffror nått en ny bottennotering, 14 procent. När han valdes till president 2017 var det på grund av en förmåga att förmedla framtidstro. Han förkastade höger-vänsterskalan, ville lösgöra Frankrikes kreativitet med startups och skapa en mer dynamisk arbetsmarknad.
Förmögenhetsskatten avskaffades, det blev lättare att säga upp anställda och arbetslösas villkor försämrades. Åtta år senare har arbetslösheten sjunkit från 9 till 7 procent, men tillväxten är fortsatt låg, produktiviteten i ekonomin har stagnerat och statsskulden skjutit i höjden.
Macron försvarar sig med att han ärvde en hög statsskuld och att han tvingats hantera flera stora kriser.
Först pandemin.
Sedan inflationsvågen efter Rysslands invasion av Ukraina.
Men hela Europa gick igenom de kriserna, och få har fått så allvarliga problem med statsfinanserna som Frankrike.
I grannlandet Italien märks en viss lättnad av över att få slippa rollen som Europas orediga ”Slösa”. Men Frankrike är EU:s näst största ekonomi – och en kris här riskerar att drabba hela unionen.
Franska regeringar har länge kommit undan kritik på grund av landets bärande roll inom EU. Men en del ekonomer börjar nu peka på strukturella faktorer, som att sjukförsäkringen är underfinansierad, att landet har ett av EU:s högsta skattetryck och att antalet anställda i offentlig sektor är stort.
Andra ekonomer anser att det viktigaste är att få igång tillväxten, och att höjda skatter för de rikaste kan vara ett sätt att finansiera utbildning och nödvändiga investeringar.
Debatten speglar i viss mån politiken – men också en osäkerhet om vad som ska kunna få fart på hjulen och återge Frankrike konkurrenskraft i en värld där USA ändrar tullsatser var och varannan månad och Kina dumpar billiga, subventionerade varor i unionen.
Läs mer:
Stjärnekonomens förslag: Så ska superrika tvingas betala mer i skatt
Räntebaksmälla pressar politikerna
