Den galne munken Rasputin hade inga hämningar

Den helige dåren Rasputin kommer alltid tillbaka. Han var åtminstone stor när jag var ung. Inte direkt för att vi förläst oss på rysk historia. Det berodde snarare på att det tyska bandet Boney M:s discodänga ”Rasputin” spelades överallt. Året var 1978 och plattan hette passande nog ”Nightflight to Venus”.

Sedan dess har han dykt upp lite varstans i populärkulturen: filmer, tv-serier, popkonst. Och som tokig seriefigur och stående skämt på världens alla scener. Ibland som en svartare och mer diabolisk gestalt. Han som rör sig i kulisserna, drar i trådarna, viskar i maktens öra.

Boney M träffar hyfsat rätt i texten. Rasputin förtrollade tsar Nikolaj II och hans gemål Alexandra och fick ett privat inflytande över hovet i Sankt Petersburg som saknade motstycke. Bra jobbat av en enkel bondson från västra Sibirien. Det bröt hovetiketten och skapade skandal i stadens snobbiga societet. I förlängningen i hela det ryska imperiet.

Men att Rasputin skulle ha varit tsaritsans älskare – eller förfört deras döttrar – finns det inga belägg för. Så skvallrades det ändå av elaka tungor under hans korta men intensiva och mytomspunna karriär vid hovet i Petersburg mellan 1907 och 1916. Att Rasputin gick en våldsam död till mötes gjorde inte saken sämre.

När plattan släpptes i Sovjetunionen strök censuren låten. Det bidrog förstås till att kulten av den mystiske Rasputin växte bland de unga i den falnande diktaturen

”Ra-Ra-Rasputin, Russia’s greatest love machine”, mässade Boney M när vi dansade som galna munkar i förorten. När plattan släpptes i Sovjetunionen strök censuren låten. Det bidrog förstås till att kulten av den mystiske Rasputin växte bland de unga i den falnande diktaturen.

I historikern Antony Beevors nya bok ”Rasputin och tsarfamiljens undergång” tonas hans betydelse inte ned. Tvärtom skriver Beevor att ingen enskild person i Ryssland betydde mer för att fälla huset Romanov efter över 300 år vid makten.

Rasputin framställs samtidigt som en galen suput och våldsam sexmissbrukare, ja, en simpel våldtäktsman. Ändå denna helighet runt honom. Glansen av gudom, en satanisk och sekteristisk dragningskraft, som fick i synnerhet överklassens kvinnor att dåna. Vissa slet i honom, kastade sig för hans fötter, andra svimmade av den hypnotiska blicken.

Det väckte de ryska männens svartsjuka, förtvivlan och vrede. Rasputin hade ett så stort och troget följe av fans i hela imperiet att dagens hårdrockare borde vara galna av avundsjuka. Andra såg honom som sänd av djävulen.

Antony Beevor betonar paradoxerna, skriver att Rasputins liv, person och öde trotsar all konventionell logik: ”Han kombinerade andlig oskuld med tygellös lusta, djup religiös tro med cynisk opportunism, skryt med paranoia, medfödd givmildhet med girighet och självkännedom med fantasiföreställningar.”

Rasputin kan kännas som ett oväntat ämnesval av den brittiske militärhistorikern som skrivit så många bästsäljare om andra världskriget: ”D-dagen. Slaget om Normandie” (2009), ”Stalingrad. Krigets vändpunkt” (2000), ”Berlin. Slutstriden 1945” (2002).

Fast det kanske bara var ett naturligt steg efter hans förra storverk ”Ryssland. Revolution och inbördeskrig 1917–1921” (2022). Beevor skriver i förordet att hans fascination för Rasputin går långt tillbaka i tiden. Men han rör sig helt klart mindre obehindrat i de kvinnliga salongerna än på männens slagfält.

Boken är förvisso underhållande, bitvis en bladvändare. Beevor öser på med roliga citat och strösslar med hisnande fakta. Men det visslar och myllrar av så många ryska gestalter och obegripliga politiska intriger att även läsaren riskerar att tappa förståndet. Man vacklar nästan fram över sidorna likt en överförfriskad storfurste.

Ena timmen i djupt förtroliga samtal i tsaritsans gyllene salonger, andra timmen på jakt efter unga prostituerade i Petersburgs skumma kvarter. Ständigt med den hemliga polisen i hasorna

Och mitt i allt jagar den maniske Rasputin fram. Ena timmen i djupt förtroliga samtal i tsaritsans gyllene salonger, andra timmen på jakt efter unga prostituerade i Petersburgs skumma kvarter. Ständigt med den hemliga polisen i hasorna. De som skulle ha koll på hovets utbölingar och ibland tvivelaktiga entourage.

Beevor tappar tråden då och då. Och analysen är inte solklar. Det är svårt att förstå vilken relation Rasputin egentligen hade till den mäktiga ortodoxa kyrkan. Och hur maktspelet såg ut mellan Vinterpalatset och Den heliga synoden. Den enväldige tsaren styrde, men Nikolajs makt inskränktes efter revolutionen 1905. Liberala krafter klev fram, pressen blev friare, debatten hårdnade.

Inte minst häcklades Rasputin. Han blev en symbol för allt som var fel vid hovet. Den svage tsaren som släppte in en mystisk man av folket så nära sin hustru. Och viftade bort all kritik. Var han inte karl för sin krona? Det ryska patriarkatet rös och fyllde på vodkan.

Rasputin beskrivs som monarkist och närmast en mild reaktionär. Det fanns vildare och våldsammare element runt den ortodoxa kyrkan. Politiska figurer med hatisk antisemitism på agendan. En svart rysk fascism som rentav föregick den tyska nazismen. De eldade på alla våldsamma pogromer mot judarna. Och slog ned de arbetare och anarkister som vågade protestera.

Politiska attentat – från höger eller vänster – var närmast en rysk folksport.

Tsaritsan Alexandra beskrivs som sipp, isolerad, djupt troende och härsklysten. Hon trodde benhårt på att Rasputin kunde göra underverk. Hade han inte räddat deras lilla sköra blödarsjuka son från döden? Rasputin skulle stärka bandet till det ryska folket och enväldet återinföras.

När Rasputin mördades i en konspiration av några höga adelsmän var sagan slut. Nikolaj II tvingades abdikera vintern 1917

Första världskrigets enorma ryska förluster var början till slutet för tsaren. När Rasputin mördades i en konspiration av några höga adelsmän var sagan slut. Nikolaj II tvingades abdikera vintern 1917. Förtroendet var förbrukat – och monarkisterna försvagade.

En värre röd storm skulle komma. Den kostade hela tsarfamiljen livet 1918.

Antony Beevor har inte lika elegant stil och skarpt öga som den briljante Simon Sebag Montefiore. Läs för allt i världen hans böcker om Potemkin, Katarina den stora och Stalin.

I slutet av den väldiga krönikan om huset Romanov (på svenska 2017) skriver Montefiore att kretsen runt Vladimir Putin kallar honom ”tsaren”. Romanovs lockar fortfarande, men inte den siste ”ynklige förrädaren” som abdikerade och kastade ut nationen i totalt kaos.

Nikolaj II har – vid sidan av Michail Gorbatjov – blivit Putins avskräckande exempel. Han som lät makten tas om hand av ”hysterikor och galningar”.

Montefiores slutsats? Romanovs må vara ute ur leken, men tanken om det ryska enväldet lever vidare. Och de predikament som följer därav.

Läs fler texter av Jan Eklund och andra av DN:s bokrecensioner