Roman
KG Hammar
”Den längsta resan”
Polaris, 128 sidor
Dag Hammarskjöld, FN-chefen, är på sin sista resa. Det är september 1961. Tillsammans med några medarbetare sitter han på ett plan på väg från dåvarande Léopoldville i Kongo till Ndolo i Nordrhodesia. Där ska han försöka komma till tals med rebelledaren Moise Tshombe, ett i raden av hopplösa diplomatiska uppdrag under de utdragna konvulsionerna kring Kongos frigörelse i början av 1960-talet.
Han kommer aldrig fram. Planet störtar inför landningen, möjligen eller sannolikt nedskjutet. Men under själva flygresan, inför dödsögonblicket, hinner livet passera revy så där som det ska. Närmare bestämt det andliga livet – de inre världar han haft för ögonen under sina missioner och där han hämtat sina drivkrafter. Under några sysslolösa timmar reflekterar han över sin plats och sitt uppdrag i världen, över förhållandet till medmänniskorna, plikten och Gud.
”Den längsta resan är resan inåt”, som han själv uttryckt saken.
Det är onekligen ett elegant uppslag som den före detta ärkebiskopen KG Hammar utgår ifrån i sin debutroman, där Hammarskjölds sista resa så att säga får sammanfalla med denna ”Den längsta resan”, vilket också är bokens titel. Det ger Hammar – och läsaren – en ingång till den speciella livsåskådning som Hammarskjöld bar på, med mystiska inslag och starkt influerad av den judiske filosofen Martin Bubers tankar om hur vår tillvaro är byggd av relationer, hur ett Jag aldrig kan finnas utan ett Du, att världen därför egentligen består av möten och vi är till för varandra lika mycket som för oss själva. Som tillval kan den som vill se den yttersta och innersta relationen som den med Gud.
I grunden en enkel och vacker idé som inte kräver någon bestämd trostillhörighet men som kan leda vidare till närmast ändlösa utflykter i livsåskådningens, religionens, konstens och poesins världar. Vandringar som Hammarskjöld själv företog sig och vittnade om i de personliga anteckningar som gavs ut i den postuma boken ”Vägmärken”.
KG Hammar vill få oss att se hur allt det där, naturkänsla, mystik, pliktmoral, hängde samman i Hammarskjölds huvud. Det gör han väl delvis också – men till ett högt pris. Mannen vi möter där i flygstolen vill nämligen aldrig riktigt bli en hel och levande människa utan ter sig mer som en frikopplad hjärna, försjunken i abstraktioner.
I god protestantisk tradition är den gamle biskopen så angelägen om att klä in livsmysteriet i de rätta orden att de tvärtom tenderar att lägga sig i vägen
Och bara sällan infinner sig suget från den inre rymd av upplevelser som utgör mystikens egentliga lockelse. I god protestantisk tradition är den gamle biskopen så angelägen om att klä in livsmysteriet i de rätta orden att de tvärtom tenderar att lägga sig i vägen. Emellanåt snubblar han ohjälpligt: ”Jaget framträder bland tingen, bland många Det som kan bli till Du när den naturgivna förbundenheten avlöses av en andlig förbundenhet som är relationen.”
Möjligen lite elakt ryckt ur sitt sammanhang, men en fingervisning om att ”Den längsta resan” till sist kanske inte är en roman så mycket som ett stycke religionsfilosofisk pedagogik. Läsarens guide till Hammarskjöld och Buber; inte ointressant men rätt stumt.
Hur Dag Hammarskjöld själv tänkte vet förstås ingen, men han skrev inte så. I ”Vägmärken” försöker han fånga något liknande:
”Vilande i vårt väsens centrum möter vi en värld där allt på samma sätt vilar i sig. Därvid blir trädet ett mysterium, molnet en uppenbarelse, människan ett kosmos vars rikedom vi fattar endast i glimtar.”
Där kan man ana den, rymden, stilla och skimrande. Lite synd, kanske, att han aldrig fick tillfälle att skriva romanen om sig själv.
Läs fler texter av Lars Linder och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
