Indiska ”All we imagine as light” har varit en kritikerfavorit ända sedan den vann Juryns stora pris på filmfestivalen i Cannes förra året. Numera visar många biografer utanför Indien regelbundet Bollywoodfilm men vardagsnära arthousefilmer som den här ser man mer sällan på repertoaren.
Här får vi följa tre sjuksköterskor ur olika generationer som arbetar på ett sjukhus i Mumbai. Prabha lever i limbo sedan hennes make gått upp i rök i Tyskland. Hennes yngre rumskamrat Anu är hemligt förälskad i en muslimsk kille som hon träffar i smyg och änkan Parvaty känner sig tvungen att flytta tillbaka till sin hemby efter att hon blivit vräkt från sin byggnad.
Att leva i en mångmiljonstad som Mumbai tar på krafterna. Staden expanderar ständigt och ljudbilden i filmen är bitvis öronbedövande. Bilar som tutar nätterna igenom, grannar som skriker och tåg som rasslar förbi när man ska sova. Samtidigt som Mumbai är så folkrik att man lätt kan försvinna (Anu och pojkvännen kan ostört hångla i ett parkeringsgarage) är den mest som en stor by.
Det tisslas och tasslas om den ogifta Anu på jobbet men mellan de tre kvinnorna råder en tyst pakt som bygger på systerskap. Interaktionen mellan dem rymmer ömhet, respekt och förståelse för respektive lott i livet. På detta sätt speglar regissören Payal Kapadia hur kvinnornas liv formas av staden. Friheten den erbjuder och det fängelse den utgör.
Kani Kusrutis (Prabha) och Chhaya Kadams (Parvaty) porträtt är mer lågmälda medan Divya Prabha fyller sin Anu med en uppfriskande dos ungdomligt trots. Så plötsligt får Prabha ett livstecken från sin make i form av en riskokare. Kanske är det inte läge att ge upp kärleken än? Eller är det en avskedsgåva?
Bilderna flödar fram över duken medan den bitterljuvt romantiska musiken skapar en ton och en stämning som påminner om den man ser i amerikanska indiefilmer som ”Frances Ha” (2012). I de många drömlika partierna tillåts känslor och tankar sväva i väg för att mot slutet av filmen anta en mystisk dimension.
De fiktiva scenerna blandas dessutom då och då upp med dokumentära sekvenser där stadens invånare trängs under firandet av högtider på gatan, svalkar sig vid sina fläktar och tar skydd undan regnet. Samtidigt hör vi en röst säga: ”Du måste tro på illusionen för att inte bli galen.”
Till slut får kvinnorna en välbehövlig paus från kaoset på gatorna. När de hjälper Parvaty flytta sina saker till hembyn blir de kvar ett slag vid havet. Men när de får syn på horisonten väcks oron inför framtiden. Vad är en barnlös kvinnas liv egentligen värt? Vad skulle hända om de följde sina drömmar? Den som ser ”All we imagine as light” kommer med största sannolikhet lämna salongen i förvissningen om att gemenskapen mellan de tre kvinnorna på stranden är svaret på den frågan.
Se mer. Tre andra indiska filmer på bio: ”Santosh” (2024), ”Sikandar” (2025), ”L2: Empuraan” (2025).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul.
