Roman

Elin Persson

”Pizzeria Roma”

Wahlström & Widstrand, 406 sidor

Kanske vore det rimligt att döpa om svenska småorter till namnet på den pizzeria som ofta är vad som återstår av den sociala infrastrukturen.  Magnus Karlsson funderar där han sitter i sin Volvo: ”Apoteket fanns då, mataffären, postkontoret, skolan. Husen var bebodda”. Det senaste som slog igen var byakiosken, där ägarinnan var frikostig med räksalladen. Minigolfbanan är igenvuxen, liksom Missionskyrkan.

Magnus är 53 och bor i ett litet samhälle med Bollnäs som närmaste tätort. Titelns pizzeria är samlingsplatsen för framför allt de äldre jobbarna på den lokala verkstan. Svetsare mest, som Magnus, med ett helt yrkesliv på samma plats, JB Maskin. Här samlas de när de är sociala. De lägger ut med pizzornas hjälp, dricker Trocca och kaffe – fast det klagas en del på konsumtionen så någon börjar ta med sig egen kaffetermos.

När romanen börjar har Magnus ont. Det är en berättelse om värk som sitter i ryggen och strålar åt alla möjliga håll. Han blir sjukskriven och det är en förbannelse. Både pinsamt och ensamt. Men han har också sina vänner, och framför allt barndomskompisen Kenneth. Kenneth har varit sjukskriven ett bra tag, men han har i alla fall hustrun kvar hemma. Magnus är skild. Har en dotter som pluggar i Stockholm.

”Pizzeria Roma” är en ganska stillsam roman, men med en god dos vardagsdramatik. Man kommer Magnus in på livet med hans patenterat kärva syn på livet, hans uselt maskerade ömhet för dottern, och hans uppblossande ilska när vårdapparna och de andra representanterna för överheten jävlas med honom.


Elin Persson frammanar Biltema, Clas Ohlson, ACDC:s ”Highway to hell”, Findus frysta bullar och Sofiero

Elin Persson förvaltar många av de andra förväntade landsortselementen med bravur. Dialekten sitter på plats, nostalgin, de jävla stockholmarna med sina sommarhus, gör det själv-andan, fisket och spriten. Här finns en utsökt balans mellan de respektfulla dyken i Magnus psyke, och de små observationerna ur vardagen och det proletära arbetslivet.

Där fashionabla storstadsromaner droppar firmamärken och företeelser som NK, Svenskt Tenn, Louis Vuitton, Tesla, Poggenpohl, Pate de campagne och Dom Louis Moreau, frammanar Elin Persson Biltema, Clas Ohlson, AC/DC:s ”Highway to hell”, Findus frysta bullar och Sofiero. En Tjechovsk vapensamling dyker upp redan i inledningen, så anspänningen finns där också.

Det handlar om smärta, men också mycket om manlig vänskap när den är skygg som vargen. Förhållandet mellan Magnus och Kenneth är fåordigt och avståndet dem emellan iakttas även när de ger sig ut på en ö i en skogstjärn och sover i hängmattor över natten. Det är lika smärtsamt som det är stämningsfullt.

Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur

Share.
Exit mobile version