Den moderna kvinnan klev fram under den brusande Weimarrepubliken

Den 9 november 1918 är kriget förlorat och platsen framför riksdagshuset i Berlin ett hav av röda fanor, strejkande arbetare, hungrande civilbefolkning, återvändande soldater som slängt sina kokarder. Vid lunchtid låter kanslern Max von Baden per telegrambyrå meddela att kejsaren Wilhelm II har abdikerat. Nyheten sprider sig blixtsnabbt. Tysklands fortsatta öde tycks stå på spel: revolution och inbördeskrig eller lag och ordning?

Klockan 14 träder sättaren och tidningskåsören Philipp Scheidemann, vice-partichef i det socialdemokratiska partiet, spontant ut på en av riksdagshusets balkonger och proklamerar kolugnt kejsardömets fall och den tyska republikens födelse.

Födslovåndorna för Weimarrepubliken var stora, men utan Scheidemanns bravurnummer är det tveksamt om den hade kommit till stånd. Den nya författningen antogs i augusti 1919, och Weimarrepubliken skulle bestå till Hitlers makttillträde den 30 januari 1933. Den unga demokratin var bräcklig, och epoken kännetecknas av politiska mord, hot om revolution, både från vänster och höger, med ständigt växlande regeringsbildningar, där SPD och Centrumpartiet samarbetade i stora koalitioner, mot de många republikfientliga småpartierna.

Tiden har ägnats ett oöverskådligt antal studier av ledande historiker världen över. I dag är intresset större än någonsin, och nu föreligger också hos oss Harald Jähners prisade ”Hisnande tider. Livet i Tyskland 1918–1933”.

Ansatsen är uppfriskande egen. ”Ingen kan tänka sig Weimarrepubliken utan att föreställa sig dess slut”, lyder ett yttrande av Hagen Schulze, som sammanfattar stora delar av litteraturen. I Jähners bok förekommer förvisso de vanliga klustren i berättelsen om republikens undergång: revanschismen efter det militära nederlaget, krigsskadestånden, landavträdelserna, den beryktade nödparagrafen 48 i författningen, hyperinflationen 1923, efterverkningarna av börskraschen 1929, resterna av överhetsstaten från kejsartiden i förvaltningen.

Men Jähners huvudärende är ett annat. Han har skrivit en panoramaskildring av livet som det var i den nya republiken, en känslornas och sinnesförnimmelsernas bok.

Hur kändes det för frontsoldaterna att återvända hem från skyttegravar och ruiner, till ett Tyskland där inte en enda takpanna skadats av granater, där borgmästare och civilbefolkning hyllade soldaterna med högtravande ord om fosterlandskärlek och hjältemod? Hur mycket stolthet måste den ärrade officeren svälja, han som hade förlorat firma och besparingar under hyperinflationen och tvingades arbeta som gigolo på lyxhotellen? Vad kände den unga kvinnan från landet, som gick arbetslös och hungrig på Berlins gator och hörde musiken från de stora danspalatsen?

Det är den typen av frågor han ställer, med ett genomgående, sammanhållande bakgrundssorl, ljudet av den nya tiden!

I stort som smått: allt det murkna från kejsardömet skulle bort, plyschen, stuckaturen, nybarocken, knävelborrarna, monoklarna, de långa kjolarna och krinolinerna, de vidbrättade hattarna, det överlastade och onaturliga (titta på en av George Grosz bilder av krigsveteraner och prostituerade, så förstår ni vad jag menar). In med den nya tiden: det rena och avskalade. Kvadraten, triangeln, cirkeln är formerna i den nya arkitekturen, men också kropparna förändras, gestiken och rörelsemönstren, med idealmodell i den gängliga pojkflickan, med tennisracket under armen.

Den nya tiden är en tid av ojämförligt nyskapande, skildrat av Peter Gay i en klassisk studie. Men där Gay uppmärksammar avantgardet och finkulturen, den expressionistiska teatern och Thomas Manns bildningsborgerliga romaner, gäller Jähners intresse den massproducerade kulturen, stumfilmen, fotografiet, dagstidningarna, den kolorerade veckopressen, stenkakan.

Tidens stora författare figurerar, men som flanörer, journalister, som tidsvittnen. Alexander Döblin, Kurt Tucholsky, Siegfried Kracauer, Harry Graf Kessler, Franz Hessel är stående referenser, men också Irmgard Keun, kontorsromanernas drottning.

Subtilt framhäver Jähner den nya kvinnans betydelse epoken igenom. Och denna nya kvinna har sin plats i storstaden, med Berlin som epicentrum för en kosmopolitisk nöjeskultur. I de stora danspalatsen med luxuös art déco-inredning skakade hon loss till charleston och shimmy, självständig och fri, med sexuell aptit.

Glättade livsstilsmagasin hyllade the it-girl, med bob-frisyr, kort glittrig klänning, cigarettmunstycke, ibland iklädd racingutstyrsel framför något vrålåk. Den unga societetsflickan Ruth ”Girldriver” Landshoff var en av dem, projektionsyta för hundratusentals skrivmaskinskunniga kontorskvinnor, vilka som konsumenter bar upp nöjesindustrin.

Kontorsflickorna gick varje morgon från trångboddhet, propert klädda och sminkade, till arbetet i de nybyggda kontorshusen. De hade egna pengar, och på kvällarna kunde de välja bland kavaljerer och förstås också bland väninnorna.

Jähner är inte blind för motsättningarna i den kvinnodominerade nöjeskulturen. Förväntningar och realitet låg ofta långt ifrån varandra. På toppen av svindeln som kunde uppstå på dansgolvet i Moka Efti – förevigat i tv-serien ”Babylon Berlin” – var det många som kunde känna ett sug från avgrunden, en aning om livets bräcklighet och ungdomens flyktighet.

Börskraschen i oktober 1929 var början på slutet för nakendans, kabaréer, jazzmusik och extas. Snart skulle kvinnornas kjolar bli längre och håret likaså. De gamla stela standarddanserna från förr, vals inte minst, kom tillbaka och tvingade dem som ännu ville ge sig ut i nattlivet till kostsamma danslektioner och ett mer sedesamt rörelsemönster. De gamla motsättningarna mellan stad och land ställdes på sin spets, och republikfientliga partier både från vänster och höger börjar hetsa mot storstaden, där landsbygdens kvinnor möter fördärv, hallickar och droger.

1932 var sex miljoner tyskar arbetslösa och tre miljoner permitterade. Kampen om de eftertraktade sovplatserna i gatuförvaltningens sandlådor var hård för dem på botten. Men vissa ville inte inse att festen var över. Girldriver Ruths pojkvän, den 26 år äldre Karl Vollmoeller, var känd i hela Berlin som erotoman och societetslejon. 1932, just det året, far han ut i en hyllning till bilen, som vid studentbalerna i USA möjliggör ett otvunget sexualumgänge efter dansens slut. ”Vad skulle dagens flickor vara utan sina ljusblå, duvgrå eller vita cabrioleter?” frågar han troskyldigt.

Sådana utspel gjorde det inte lättare för republikens försvarare, trängda inför den massiva hatpropaganda som orkestrerades av nationalsocialister och andra högerradikala. Tyskarna var offer, utlämnade åt kulturbolsjevism, judisk världskonspiration, mammon och storstadsdekadens. De nygamla tyska idéerna om en högre germansk folkgemenskap radikaliserades och hämtade näring i den nationalistiska, landsbygdsvurmande Völkisch-rörelsens spännande exkursioner, fackeltåg och kampsånger.

De sista kapitlen i Jähners bok är tragisk läsning och redogör för de politiska intrigerna, som förebådar republikens kollaps. Den nedåtgående spiralen börjar krisåret 1930, då rikspresidenten Paul von Hindenburg med stöd i författningens nödförordningar sätter parlamentarismen ur spel och utnämner Heinrich Brüning till ny kansler. 1932 skall Brüning efterträdas av andra av Hindenburgs gossar, von Papen och von Schleicher, som intrigerade över huvudet på den maktlösa riksdagen i tron att de kunde tygla Hitler. Som många andra anser Jähner att katastofen hade kunnat undvikas.

För facknördar finns bättre översikter, klassiker som Karl Dietrich Brachers ”The German dictatorship” (1970) eller Volker Ullrichs nyutkomna ”Schicksalsstunden einer Demokratie”.

Men det är ingen invändning mot en gnistrande bok som tar nya grepp, en bok som berättar om epokens människor, om arbete och fritid, om stad och land, om förhoppningar och rädslor hos dem som bara vagt kunde ana det som vi i dag alla vet. För den som har öron att lyssna med säger den också något väsentligt om ressentimentet och demagogin som inifrån hotar de västerländska demokratierna i dag.

Läs fler av DN:s bokrecensioner