Den ömsinte och arge Bruno K. Öijer fortsätter att välja mysteriets väg

Ett mörkt omslag med ett utfrätt foto på en gammal skrivmaskin – och ett annat lika mörkt med en mjukt kolorerad bild av Bruno K. Öijer i hatt och kostym på en scen. Det är inte alltid bokomslag väcker det där shopping-infantila ”vill ha!”, men de här två nya volymerna av Öijer gör det. Man vill se dem, hålla i dem och – läsa dem.

Och läsa dem ska man verkligen göra. ”Växla ringar med mörkret” är den första diktsamlingen av Bruno K. Öijer sedan 2014, sin vana trogen ger han ut böcker med många års mellanrum och varje gång beskriver vi kritiker det som en litterär händelse. Vilket det också är. Varje utgivning brukar följas av en uppläsningsturné – även den här gången – och lika ofta av en uppdaterad volym av hans ”Samlade dikter”. Det är den som nu fått den kolorerade scenbilden och innehåller hans produktion från 1973–2014.

Skrivmaskinen pryder däremot de färska dikterna. Han inleder med profetisk röst ”jag skriver/alltså finns vi till”, en parafras på Descartes gamla nötta ”jag tänker/alltså finns jag”. Öijer skriver fortfarande – alltså kan vi vara lugna. Men denna profet har hunnit bli sjuttiotvå år. Ännu fler människor i hans omgivning har försvunnit bort, ännu fler hus och kvarter rivits, ännu fler stigar, lekplatser och hjulspår har vuxit igen.

Det har alltid funnits ett generellt nostalgiskt drag hos Öijer. Nu har det blivit ännu mer individuellt och personligt. Det hugger till i diktjaget när han på en station ser ett spöktåg med döda som åker förbi: ”att vi aldrig/skulle få chansen att leva om våra liv/allt vi delat och upplevt tillsammans/var borta/hade suddats ut och slocknat/som en handfull gnistor i vinden”.

Allt mer sällsynta blir neonljusen, barerna, hotellrummen och låtreferenserna som varit en så stor del av den här poesins air och sound. Ändå råder det inga tvivel om att vi befinner oss i den värld som Öijer byggt upp från trilogin som blev hans stora genombrott på 90-talet, med ”Medan Giftet Verkar”, ”Det Förlorade Ordet” och ”Dimman Av Allt” följt av samlingen ”Svart Som Silver”. Som den romantiker han är fortsätter han att avsky det konforma och livsfientliga samhälle som skapar, som han skriver i en dikt, människor med ”asfaltshjärtan”. Det är en civilisationskritik som skulle kunna uppfattas som tjatig, men som är både välkommen och egentligen alltmer giltig. Och han fortsätter själv att välja mysteriets väg, att lyssna efter vålnader och andeväsen, efter de döda som när som helst kan slå följe med honom.

Med tanke på att Öijers teman och motiv ändå är sig så pass lika är det nästan obegripligt att han gång på gång lyckas skapa dikter som får mig att häpna. Inte alltid ska sägas. Jag tycker ofta att det är i de långa dikterna som Öijer har sin styrka. När dikterna är några få rader blir de gärna för vaga eller tvärtom övertydliga. (Här finns en minidikt om politiker som leker med hink och spade i en sandlåda som definitivt tillhör de senare!) Men precis när jag börjar tycka att den nya samlingen innehåller för många luftiga kortdikter, kommer det en längre som är så där makalös att det känns futtigt att hänga upp sig på småsaker.

Så Öijer behöver rader, han behöver tid, han behöver skikta in bilder och scener. Det är först när dikterna får hålla på ett tag som han skapar den fantastiska svävningen mellan vardagskonkretion och mysterium. Så är det exempelvis i ”Skymningen Föll”, ”Tom Ledig Stol”, ”Huset på Kullen” eller titeldikten ”Växla ringar med mörkret”. De rymmer alla magiska bilder som är djupt originella och samtidigt märkligt självklara – på det vis som poetiska bilder som man aldrig glömmer ofta är.

Men min absoluta favorit i den nya samlingen är ”Kärlek Och Ett Immigt Fönster” som avslutar hela boken. Den inleds med de här raderna:

min älskling

ser mörkret falla

färgkritorna lyser i hennes hans

resten är en synvilla

och många gräver i böcker

letar efter formeln till evigt liv

min älskling ödslar ingen tid

hon vet hur länge en tändsticka brinner

Dikten vecklar ut sig till en beskrivning av hur denna älskling särskiljer sig från, ja typ alla andra människor. Andra gräver i böckerna – hon har kunskapen i sig själv, andra har vissna själar – hon ”får nätterna att blomma”. När dikten börjar avrundas står det: ”min älskling är den du vill vara/men inte kan” och du:et kan vara alla vi som läser – men också den som skriver dikten. Han, som brukar ses som livsromantisk profet, besjunger kärleksfullt hon som både tycks kunna leva och skapa på ett mer autentiskt sätt än vad han kanske någonsin förmått göra.

Så ömsint och ogarderad har jag aldrig tidigare hört Bruno K. Öijer. Det är en dikt som borde gå raka vägen in bland den svenska poesins klassiska kärleksdikter.

Läs fler texter av Åsa Beckman och en intervju med Bruno K. Öijer

”Den jävla kulturvänstern, I fucking hate them”