Så här kan det gå till i en vanlig dagstidning i Sverige på 2000-talet. På ekonomisidorna i Sydsvenskan skriver Erik Magnusson en analys med rubriken ”Tio tecken på att vi går mot bättre tider”, där två av tecknen är att ”svenska folket ökat sin konsumtion och sätter fart på de ekonomiska hjulen” och att vi går mot ”ökad ekonomisk tillväxt”. En annan dag rapporteras det på nyhetssidorna i samma tidning från Klimattoppmötet COP30: Utsläppen av växthusgaser 2024 var rekordhögt och det är nu ”praktiskt omöjligt att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader” utan stora infrastrukturförändringar.
Det är ju inte så att Sydsvenskans analytiker har fel i sin bedömning av vad ekonomin behöver; Magnusson har förstått systemet – att hushållen har ökat sin konsumtion är någonting gott i sig, oavsett vilka behov den ökade konsumtionen eventuellt tillfredsställde. Det är ju inte heller så att rapporten om klimathotet är felaktig; hotet är reellt och det beror på människors beteende.
Samtidigt: produktion och konsumtion sker med hjälp av resurser som fossila bränslen och leder till ökade utsläpp av koldioxid. Alltså befinner vi oss i en situation där det råder målkonflikter. Vi vill både ha en ekonomi som ”går bra”, det vill säga där det råder tillväxt. Och inte tillväxt fram till ett bestämt år i framtiden, utan varje år, tillväxt på förra årets tillväxt i all evinnerlighet. Samtidigt vill vi hindra klimathotet från att förvärras än mer.
Så det är nog ingen slump att Karl Marx, författaren till historiens mest grundläggande analys av kapitalismen, har fått en renässans. I Stockholm har ”Kapitalet” satts upp som pjäs på två olika scener. Tidigare i höst publicerade Daidalos en antologi, ”Samtida marxistisk teori”, som tog idéarvet in i nuet.
Och nu kommer den japanske filosofen Kohei Saitos ”Marx i antropocen” i svensk översättning av Peter Samuelsson på Nirstedt/litteratur. Saitos bok har sålts i över en halv miljon exemplar i författarens hemland, översatts till engelska och koreanska och fått en yngre generation att intressera sig för marxismen.
Det Saito vill göra är att förena den röda marxistiska traditionen med den gröna ekologiska rörelsen
Det Saito vill göra är att förena den röda marxistiska traditionen med den gröna ekologiska rörelsen ”för att bygga en ny folkfront till försvar av planeten i antropocen”. Båda har ett gemensamt intresse i att förstå och kritisera kapitalismens omättliga behov av ackumulation. Främst vill Saito lyfta fram den ekologiske Marx som han menar inte har getts tillräckligt utrymme inom marxismen.
Hans tes är denna: Efter att första bandet av ”Kapitalet” publicerades 1867 skedde ett paradigmskifte i Marx tänkande. Från att ha sett produktivkrafternas (den teknologi som används för produktionen i ett visst samhälle) utveckling i kapitalismen som någonting frigörande – eftersom de lade en materiell grund för samhället efter kapitalismen – började han ifrågasätta detta sitt omhuldande av produktivismen, eller av den ”Prometheiska andan”, som Saito kallar det.
Marx började ivrigt studera naturvetenskap samt redogörelser för förkapitalistiska och icke-europeiska samhällen. Han gick så djupt in i sin läsning att han aldrig hann färdigställa Kapitalets andra och tredje band. Enligt Saito berodde det på att han bättre ville förstå vad han redan tidigare hade skrivit om, nämligen sin ”metabolismteori” – ämnesomsättningen mellan natur och människa, vad vi tar från naturen och vad vi ger den i form av återhämtning och hur det hänger samman med ett samhälles produktionssätt.
Saito menar att Marx nu insåg att människans försök till herravälde över naturen var dömt att misslyckas så länge vi inte kan ta rationell kontroll över den här metabolismen – de allt effektivare produktivkrafterna var inte enbart av godo.
”Tvärtom kan det vara så att avskaffandet av kapitalets despotiska ordning kräver en nerskalad produktion”, skriver Saito och går så långt att han kallar Marx för ”nerväxtkommunist”.
Att Marx ”ekologiska vändning” inte har uppmärksammats tidigare har enligt Saito främst två orsaker. För det första har de anteckningsböcker som Marx förde under senare delen av sitt liv legat och samlat damm i två arkiv i Moskva och Amsterdam och först nu publicerats i fjärde avdelningen av ”Marx-Engels-Gesamtausgabe”.
För det andra beror det på hur Marx nära vän och samarbetspartner Friedrich Engels redigerade Kapitalets andra och tredje band utifrån de fragmentariska manuskript som Marx lämnade efter sig vid sin död 1883. Saito hävdar att Engels inte hade förstått Marx senare insikter, vilket ledde till att av de två utsugningsmekanismer som Marx i första bandet kallade kapitalismens speciella ”konster” – konsten att utsuga arbetarna och konsten att utsuga naturen – kom Engels att lägga för stor vikt vid den första.
Det tycks viktigt för Saito att kunna säga ”jag har Marx på min sida”
Stora delar av ”Marx i antropocen” består av att Saito polemiserar mot andra marxister, både äldre och nyare sådana. För att få ut någonting av den polemiken krävs att läsaren inte bara är intresserad av olika marxistiska traditioner, utan även att hen har förkunskaper om marxistisk teori. Saito förklarar oftast inte grundläggande begrepp som mervärde, bruks- respektive bytesvärde eller skillnaden på konkret och abstrakt arbete.
Det tycks viktigt för Saito att kunna säga ”jag har Marx på min sida”. Kanske för att många marxister har det med Marx som psykoanalytiker verkar ha det med Freud: hans ord är rätt i första hand eftersom det är hans ord och inte eftersom det verkar klokt tänkt.
Men oavsett de nya publiceringarna av Marx sena anteckningar och oavsett Saitos egen läsning av ”Kapitalet” i ljuset av dem, har han ju – har vi alla – den Marx som analyserade det kapitalistiska produktionssättet.
Själv har jag inte läst, eller ens känt till, de anteckningar och brev som Saito nu hänvisar till. Men det jag har läst av Marx har ändå fått mig att se hur kapitalismen inte kan erkänna några ekologiska gränser eftersom den inte erkänner några andra värden än kapitalets värdeökning. Det är ett produktionssätt som måste expandera och göra varje fenomen till varor möjliga att tjäna pengar på, från arbetskraft och mark till omsorg och grödor.
Problemet står egentligen klart redan i ”Grundrisse” från 1857–1858 (även om det är en bok som Saito ser som ett uttryck för den prometheiska Marx). Där skriver Marx om hur ”rikedom” i det borgerliga samhället utarmas till att enbart handla om värdet på produktionen; om hur det blir omöjligt att se rikedom som ”utvecklingen av alla mänskliga krafter som sådana och inte mätta enligt någon på förhand given måttstock”.
Ett decennium senare, i inledningen till Kapitalets första band ser vi samma tanke återkomma. Marx skriver där: ”I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ’oerhörd varuanhopning’”. Vår nuvarande ekonomi kan inte sträva efter rikedom i någon annan form än värdeökningens, varuanhopningens, kapitalväxandets.
Denna dumhet får man syn på i sista kapitlet i Saitos bok. Man radikaliseras
Varje produktionssätt fördummar antagligen människorna som lever i det på olika sätt – fördummar i meningen att vi över huvud taget inte ser vissa fenomen eftersom vi tar de för givna. Så kunde till exempel männen som författade Amerikanska självständighetsförklaringen 1776 slå fast att alla människor är skapade lika och med samma rätt till frihet och samtidigt själva äga slavar, utan att se motsägelsen.
Det verkar som om vi som lever i det kapitalistiska produktionssättet har svårt att på djupet förstå att pengar (kapital, värdeökning, tillväxt, börser) är någonting radikalt annorlunda än glaciärer och korallrev. Vi är så vana vid att köp- och säljlogiken är det naturliga och bästa att vi ”tror” att utsläppsrätter och utveckling av grön teknik kan ersätta glaciärer och korallrev. Och jag sätter ”tror” inom citationstecken för ingen tror väl intellektuellt på detta, men vi agerar ändå som vore den föreställningen sann och rationell.
Denna dumhet får man syn på i sista kapitlet i Saitos bok. Man radikaliseras. Om många människor skulle radikaliseras skulle vissa politiska åsikter inte bemötas som vore de totalt galna. Till exempel skulle vi inte behöva se handel som alltid gott, oavsett hur långt varor då måste färdas för att nå konsumenten.
Vi agerar så totalt irrationellt nu. De som inser det måste tänka tvärs emot allt vad som räknas som rimligt
Det handlar inte bara om att vara medveten om klimathotet, det handlar om att agera efter den medvetenheten. Varje gång jag ser en borgerlig skribent upptäcka klimatkrisen – när jag förstår att de faktiskt tar den på allvar – väntar jag på att de ska ta nästa steg och se de ekonomiska krafterna bakom. Och de tar ofta det steget, men det blir bara så här: ”fy vad oljebolagens ägare är giriga!” Jo visst. Det beror på att de beter sig som vilka affärsfolk som helst: de söker vinst. Om de inte hade sökt vinst hade de inte varit affärsmän.
Dessutom: Hur skulle vi klara den för vårt system nödvändiga tillväxten utan ”giriga” affärsmän och utan fossila bränslen? Varje plastleksak som konsumeras i vårt land är av godo för vår nuvarande ekonomi. Om du inte ser att det beror på ett irrationellt ekonomiskt system – tala inte om klimathotet som om du tog det på allvar.
Vi agerar så totalt irrationellt nu. De som inser det måste tänka tvärs emot allt vad som räknas som rimligt – för våra måttstockar för rimlighet och rationalitet är i grunden felkalibrerade. Måttstockarna mäter som vore det möjligt att sträva efter oändlig tillväxt på en planet med ändliga resurser. Om den strävan är framgångsrik kan den till och med rubriksättas som ett ”tecken på att vi går mot ljusare tider”.
Läs fler texter av Nina Björk och andra av DN:s bokrecensioner
Läs mer:
Jacob Lundström: Vad har egentligen Karl Marx att göra på Dramaten år 2025?
