Den sista liberalen – kampen för partiets överlevnad

Vid alla 51 platser i Falköpings kommunfullmäktige sitter en namnskylt fastskruvad. Bara en bär ett L.

– Ja, tyvärr. Jag önskar att vi var fler, säger Annika Carp och blickar ut över den tomma salen.

När hon tog plats i fullmäktige 2002 var de fyra liberaler. Sedan förra valet är hon ensam.

Efter L-ledaren Simona Mohamssons omfamning av SD:s Jimmie Åkesson framför kamerablixtarna känner hon sig dessutom övergiven av sin egen partiledning. Chockad, ledsen och frustrerad.

– Jag trodde aldrig att det skulle hända under min livstid. Vårt parti bildades för att inte samarbeta med extremistiska krafter. Vi är motsatsen till ett nationalistiskt parti. Vi står för frihet, rättvisa och sociala reformer, säger hon.

Samarbete med Sverigedemokraterna är anledningen till väljartappet, inte lösningen, menar Annika Carp. I en debattartikel i höstas skrev hon tillsammans med närmare 40 andra liberaler att samarbetet förstör för Liberalerna såväl nationellt som lokalt.

– Man har gått oss gräsrötter förbi. Vi har agerat, skrivit till partiet att vi inte gillar det, att det inte är vår ryggrad. När regeringen bildades förra valet fick vi mycket skit lokalt. Vi förlorade medlemmar i Falköping då.

Med en socialt engagerad mamma fick Annika Carp Folkpartiet med bröstmjölken. Själv gick hon med 1989 – delade ut flygblad, knackade dörr och deltog i debatter. I kommunpolitiken drev hon frågor om mindre barngrupper och mer resurser till förskolor och skolor. Gjorde sig känd som ”hon som tjötar”.

Men nu är det alltså inte så många kvar att tjöta med – åtminstone inte i de egna leden.

Har hon tur kan hon hinna springa bak i salen och överlägga med sina ersättare innan en votering.

– Det är svårt. Jag har nytta av min erfarenhet, jag tror inte det hade varit lätt att vara ny och ensam. Det var mycket roligare när vi var fyra, och när vi var två, säger Annika Carp.

Hennes situation som liberal lokalpolitiker är inte unik.

Sedan 2002 har Liberalerna tappat mandat i kommun efter kommun. I valet 2022 stod partiet helt utan representation i 30 kommuner – i 73 fick de bara ett enda mandat.

I Falköping, liksom i ett antal andra kommuner, har man trots detta lyckats ta plats i styret. Det gör att Liberalerna får mer inflytande än sitt enda mandat, konstaterar Annika Carp. En röst i kommunstyrelsen och flera nämndposter gör skillnad.

– Att sitta här och yrka på något förslag har betydelse. Om vi inte hade suttit i styret hade det varit mycket svårare att få igenom vår politik, säger hon där hon står under porträtten på tidigare kommunpolitiker.

40 mil söderut rör sig Charlotte Ramel-Andersson vant över de schackrutiga stengolven i Sjöbos kommunhus. Hon har lett Liberalerna lokalt i tre mandatperioder och sitter i kommunstyrelsen – trots att partiet bara fick 2,7 procent av rösterna vid valet 2022.

Som Liberalernas enda kommunfullmäktigeledamot i den skånska inlandskommunen kan hon numera nästan räkna antalet lokala partimedlemmar på sina fingrar. Trots det drar hon samma slutsats som sin Falköpingskollega:

– Jag är van vid att vara ensam. Men vi sitter åtminstone i det styrande lägret, och det är ju en väldig skillnad.

Efter förra valet bildades en blocköverskridande koalition i Sjöbo kommun mellan Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Socialdemokraterna med stöd av Miljöpartiet. Syftet var tydligt: att hålla SD, som blev största parti, borta från makten.

– M ville inte samarbeta med SD och det ville inte Liberalerna heller. För att SD var SD. Nationellt och regionalt kommer vi överens, men lokalt är det en jätteskillnad.

För Charlotte Ramel-Andersson har just den skillnaden ställts på sin spets den senaste veckan.

Beskedet att Liberalerna som första Tidöparti öppnar för att sitta i regering tillsammans med SD har utlöst ett öppet uppror inom partiet, med tunga avhopp och hård intern kritik.

Charlotte Ramel-Andersson tillhör sidan som stödjer partiledningen. Att hon lokalt ingår i ett styre byggt på motsatt princip är inget konstigt, menar hon.

– Jag tror inte att L skulle få något inflytande här om vi hade samarbetat med SD i Sjöbo.

För Charlotte Ramel-Andersson handlar ”Sverigelöftet” om partiets överlevnad.

– Jag tycker inte att jag på något sätt stöttar SD i och med att jag trycker på knappen för att Simona Mohamsson ska vara kvar. Med de här urdåliga siffrorna var något tvunget att ske, säger hon.

I Falköpings stadshus drar Annika Carp en annan slutsats än sin partikollega.

Den överhängande risken att partiet trillar ur riksdagen är också hon högst medveten om. För det går inte bara allt sämre i kommunerna. Historiskt låga 2 procent i DN/Ipsos senaste mätning är långt ifrån riksdagsspärren.

Även om tappet till en enda stol i Falköping kan ha lokala anledningar – som att ett toppnamn 2006 var involverat i skandalen där Folkpartiet avslöjades ha gjort dataintrång mot Socialdemokraterna – är Annika Carp övertygad om att det som sker i riksdagshuset spelar roll:

Vem som är partiledare, tonårsutvisningarna och inte minst samarbetet med SD. I Falköping vet hon att det senare har lett till medlemstapp.

Annika Carp vill inte se något samarbete alls med SD. Besviken men lojal mot partiet accepterade hon ”mellanmjölksbeslutet” som fattades på landsmötet i höstas: stödparti, inte regering.

Hon slår ut armarna i frustration.

– Man gör ett grundfel på riksnivå när man säger att vi är borgerliga. Vi är liberaler, det är viktigast. Sen har vi olika inriktningar inom partiet, men så tror jag det är i alla partier.

I hennes hemkommun styr L tillsammans med en bred koalition, bestående av de klassiska allianspartierna – plus Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Själv beskriver sig Annika Carp som socialliberal. För henne är frihet för individen och marknadsekonomi lika viktigt som trygghet.

– Jag har hängt med så länge att jag kommer ihåg när vi hade affischen: ”Vi behöver både företag och dagis”. Den säger ganska mycket.

I skånska Sjöbo har SD-frågan en historisk tyngd. Redan 1988 blev kommunen rikskänd efter folkomröstningen om flyktingmottagande – en konflikt som lade grunden för det lokala stöd som senare gynnat Sverigedemokraterna.

När debatten briserade tillhörde Charlotte Ramel-Anderssons mamma, friherrinnan Madeleine Ramel, minoriteten som ville öppna för flyktingmottagande. Hon gick emot sitt eget parti Moderaterna och blev känd som ”den antirasistiska grevinnan”.

Under en stor del av sitt liv arbetade hon sedan för att tvätta bort Sjöbos rykte som rasistiskt. Dottern Charlotte Ramel-Andersson säger att kampen lever vidare än idag.

– Stämpeln sitter kvar, trots att vi verkligen jobbar för att ta emot flyktingar och ge bra bostäder och utbildning.

Mamman, som dog för två år sedan, var pragmatisk, säger Charlotte Ramel-Andersson. Hon hade förstått dotterns beslut att stödja partilinjen.

– Jag tror att hon hade litat på mig, att jag gör det här för att vi ska överleva, för att det behövs en liberal röst.

Hon säger att hon känner en sorg när hon ser hur de ”gröna lamporna” för Liberalerna släcks, kommun för kommun – men har ingen egen förklaring till nedgången.

– Jag vet inte riktigt, jag har tänkt mycket på det, varför det har blivit så här. Men det har hänt tidigare och vi har kommit tillbaka.

Själv är hon inte lockad av något annat parti. Hon gick med i Folkpartiet runt 2010, främst för att hennes dåvarande man var aktiv i partiet och sökte medlemmar.

Sedan dess har engagemanget vuxit, både i lokalpolitiken och regionalt. För Charlotte Ramel-Andersson är politiken ett sätt att påverka inifrån. Ett exempel hon själv nämner är beslutet om en familjecentral i Sjöbo som hon var med och drev fram.

Under sitt yrkesliv har Charlotte Ramel-Andersson varit en mångsysslare. Jobbat som polis i Lund, varit sekreterare på advokatbyrå, drivit kafé och arbetat i skola.

Politiskt ligger fokuset på det klassiska: skola, barn och omsorg. 74 år gammal ska hon nu ge sig ut på gator och torg i kampen för att den liberala rösten ska finnas kvar efter höstens val.

– Jag hade tänkt trappa ner, men ändrade mig när en väljare kom fram på gatan och sa ”du ställer väl upp, annars vet jag inte vem jag ska rösta på”.

På söndagens extrainsatta landsmöte får Annika Carp bara titta på när hennes parti fattar ett historiskt beslut. Som ersättare har hon inte en röst.

Under tre decennier har hon kampanjat för Folkpartiet och sedan Liberalerna, debatterat till midnatt i stadshuset, drivit på för mer resurser till skolan och att fler företag ska etablera sig. ”Välkommen till Folkpartiets expedition”, som hennes man brukade svara i telefon.

För henne finns inget annat parti.

Även om Liberalerna väljer Mohamssons linje, en linje som Annika Carp inte tycker stämmer överens med liberala värderingar, tror hon inte att hon kommer lämna. Inte gå över till Centerpartiet, som den tunga L-profilen Birgitta Ohlsson.

Hon står på listan för Liberalerna i Falköping, redo att axla en sjätte mandatperiod om det är vad väljarna vill. Om partiet trillar ur riksdagen tror hon att det lokala blir ännu viktigare, och det är för Falköpingsborna som hon kampanjar.

Annika Carp är säker på att hon inte är den sista liberalen.

– Vi ska göra allt vi kan för att fortsätta driva liberal politik i Falköping. Jag vill att vi ska få så många platser som möjligt. Skam den som ger sig!

Läs också: Interna L-kritiken stärks av idolens sidbyte

Läs också: Upplagt för strid om Mohamssons förslag på landsmötet

Läs också: Hela valresultatet 2022 – här blev Liberalerna starkast och svagast