Roman.
Lena Ebervall & Per E Samuelson
”Strafflös. En roman om Johnny Bode”
Piratförlaget, 400 sidor
Om Johnny Bode finns det många skrönor. Han var, under perioder, framgångsrik schlager- och operettkompositör under 30-, 40- och 50-talet och ska ha medverkat på över 400 skivinspelningar.
Han tjänade i perioder stora pengar, brände allt på en grisblink, men kompletterade också sina legala framgångar och inkomster med att stjäla och bedra. Det var checkbedrägerier, det var stölder, det var springnotor i parti och minut, han var oftast skuldsatt upp över öronen – han satt på Långholmen, förklarades strafflös (det vill säga för sjuk för fängelse) och hamnade under långa perioder på sinnessjukhus. S:t Sigfrids sjukhus i Växjö blev hans ofrivilliga hem under många år.
Han tvångsvårdades, tvångssteriliserades, försöksutskrevs, dömdes på nytt som strafflös, gång efter annan – tillbaka till S:t Sigfrids.
Han umgicks redan som mycket ung med gräddan av svensk underhållningselit, han sägs ha varit vän med både Gösta och Hasse Ekman, Karl Gerhard, Ernst Rolf, Jussi Björling, de största schlagerartisterna, de största skådespelarna. Det är sannerligen en härva att reda ut. Han svärmade för nazismen också.
Är man intresserad av både Johnny Bode och just härvor har man i en ny bok sitt eget eldorado. Sant eller falskt om Bode – har det betydelse? Gör det någon skillnad?
Dokumentärromanen är en knepig genre – oavsett författarnas deklarationer, uppsåt, skicklighet. Den petas ofta in under epitetet ”sannsagor”, och jag antar att många författare aktiva i genren är mycket nöjda med den paradoxen: En verklig person eller något som ändå i grunden ska vara helt sant, men i uppdiktad form, påhittad dialog. Det ger berättaren enorma friheter. Är man historieintresserad, och intresset är grundat i vetgirighet, där man söker sanning, fakta och en korrekt historieskildring, så blir man rätt brydd.
Som i fallet med ”Strafflös”, paret Lena Ebervall och Per E Samuelsons ”åttonde roman om svenska rättsfall” – denna gång alltså med Johnny Bode i centrum. Paret har tidigare, i samma genre, gett sig i kast med Palmemordet, IB-affären, Haijby-affären med flera.
Jag är inte jätteimponerad av vare sig metod eller resultat. Vem ska man tro på – och vad? Eller har det ingen betydelse? Många frågor, nästan inga svar. Är man snäll kan man säga att det är rappt berättat, många finner det säkert underhållande, lite av en bladvändare till och med – men någon nämnvärd litterär gestaltning kan man inte tala om. Man kan också vända blad med viss uppgiven glädje över att närma sig slutet – det finns ett slags lätthet i det här glättade pilsnerporträttet av Johnny Bode och hans nästan rakt igenom tragiska liv som är rätt störande, på gränsen till obehagligt.
Lena Ebervall och Per E Samuelson har såvitt jag kan bedöma gjort sin research när det kommer till rättegångsprotokoll, sjukhusjournaler och andra öppna källor – resten får vi tillskriva själva romanformen, dramaturgin, dialogen. Det är diktat och konstruerat.
Det är en historieskrivning som gränsar till det falska, gömd i romanens form. Jag förstår bara inte hur man ska hitta ut. Eller vilka slutsatser man ska dra. Kan man säga att man vet något om Johnny Bode efter att ha läst ”Strafflös”? Tveksamt. Prologen är en skröna från 60-talet: Jimi Hendrix är i Malmö och försöker få tag på heroin, han får upplysningar om att Johnny Bode, riktigt på dekis, är den perfekta guiden i Malmös narkotikakretsar. Nej, han säljer inte, men han vet vem som gör det. Jimi och Johnny möts i en riktig krökarkvart, snackas vid, trivs storligen ihop – Johnny sitter vid pianot och spelar för Jimi.
Kan man säga att man vet något om Johnny Bode efter att ha läst ”Strafflös”? Tveksamt
I ett efterord hävdar författarna att den historien i alla fall är helt sann. För det har poeten Jacques Werup (och andra) kunnat bekräfta. Dialogen har de kanske skarvat lite, men allt annat är sant. Alla som tror på det räcker upp en hand …
I bokens inledning finns också en scen från en välgörenhetsgala på Stockholms stadion, där Johnny Bode är konferencier. På läktarplats befinner sig kung Gustav V, bredvid sig har han industrimannen Ivar Kreuger. Något årtal för händelsen redovisar man inte, men man vet att berätta att Gustav V vänder sig mot Kreuger och säger (om Bode): ”Vet ingenjören vem det är som talarr?”. ”Nej, ers majestät, jag känner inte igen rösten”. Senare, kan Ebervall & Samuelson berätta, höjer kungen sin kikare och spanar in en av löparna och säger: ”En grrann gosse, på min ära. Synnerligen välväxt”.
Insinuant? Mycket. Roligt? Mycket lite. Bara urgammal skåpmat.
Mot slutet av sitt liv skriver och komponerar Johnny Bode/Delgado ”Bordellmammas visor”. Sveriges första pornografiska grammofonskiva. Dags för en remake av denna klassiker? Vem känner sig kallad?
Läs fler texter av Johan Croneman och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
