Kyrkan var knökfull efter det plötsliga självmordet. Sedan vandaliserades mannens gravsten.
Fembarnsmamman Johanna Glahs hade känt honom sedan barndomen. De hade gått i samma skola, umgåtts med samma personer, varit på samma fester.
Som vuxen jobbade mannen på hennes barns förskola.
Den 1 oktober 2024 briserade nyheten som skulle sätta djupa spår i den lilla kommunen i Hälsingslands skogar:
Den uppskattade barnskötaren, som tagit livet av sig den sommaren, hade varit pedofil.
– Jag minns de där dagarna så tydligt. Frank var helt nyfödd, säger Johanna Glahs och pussar yngsta sonen på pannan.
Hon har precis parkerat sin vita Renault intill huvudgatan i Ljusdal där barnfamiljer spelar promenadbingo medan solen går ner i dalgången. Franks mormor Barbro sitter kvar i framsätet och stickar.
En svag lukt av gödsel ligger över tätorten, med omkring 7 800 invånare.
– Det var en käftsmäll. Det tog flera månader att ens förstå att det var sant, säger Johanna Glahs.
”Det vi kommer att berätta nu kommer vara väldigt jobbigt att höra”.
Kommunledningen sände live från Ljusdalssalen när de tillsammans med polisen informerade om att en förskoleanställd utsatt barn för sexuella övergrepp under flera års tid. En stund senare stod ortsnamnet i pushnotiser från tidningar, tv- och radiokanaler över hela landet.
Förskolan Galaxen, där mannen arbetat fram till sin död, var under några omskakande dagar skandalens epicentrum. Pedagogerna fick ducka för mikrofoner från pressuppbådet utanför grinden. Media flög med drönare över rastgården.
– Vi fick hålla barnen inomhus. Föräldrar ringde och sa att de inte vågade komma hit, minns socialpedagogen Evelina Aurosell.
Ett år senare har kommunen börjat dra tillbaka satsningar som utlovades när kamerorna rullade. Men för personalen på Galaxen, som nu är redo att berätta, finns ett tydligt ”före” och ett ”efter”.
Det var misstankar om barnpornografibrott som hade fått polisen att slå till mot mannen i mitten av juni 2024. Då hade han jobbat på åtta olika förskolor i kommunen under tolv års tid.
Polisen genomförde en husrannsakan. Senare samma dag hoppade mannen framför tåget.
I hans dator hittades inte bara nedladdad barnporr, som polisen misstänkt. Där fanns även egentagna filmer av totalt nio flickor tagna på förskolor i Ljusdal. Datumstämplarna vittnade om att övergreppen ägt rum mellan 2018 och 2024, berättade polisen på pressträffen i kommunhuset.
Efteråt ekade frågan på byn: Hur stort var mörkertalet?
– Våra barn fanns inte med på några bilder eller filmer, men man vet ju inte. Han har bytt blöja på dem. Det är en skitäcklig känsla, säger fembarnsmamman Johanna Glahs.
Förundersökningen lades ned eftersom mannen var avliden och inte kunde lagföras. Polisen försäkrade att alla flickor som förekom i materialet hade identifierats.
För det krävdes någon på insidan.
– Det var jag, berättar rektorn Janeth Dolk för första gången när hon träffar DN en tidig septembermorgon på förskolan Galaxen i Ljusdal.
Vid den här tiden förra året hade förskolerektorn valts ut till den lilla grupp av personer utanför polisens organisation som fick kännedom om övergreppen – flera veckor innan de nådde allmänheten.
Samlingslokalen låg i kommunhusets källare. De kallades dit via ett kodord i sina digitala kalendrar: ”Sture”, som hade namnsdag första gången de träffades.
Löftet om strikt förundersökningssekretess höll ihop gruppen. Alla drevs av samma mål: Att offrens familjer skulle slippa få veta om övergreppen via omvägar.
Janeth Dolk klev in i dubbla roller. Hon låtsades göra platsbesök för att titta på de ”pedagogiska miljöerna” i kommunens förskolor. I själva verket arbetade hon för polisen.
– Jag fick jobba undercover och spela teater, för alla.
Förskolerektorn tittade på censurerade versioner av mannens bilder, för att därefter hjälpa till att peka ut på vilka förskolor de tagits. Hon småpratade med personalen. Drack kaffe. Försökte verka normal.
– Jag minns en stol som jag kände igen och bara ville bränna upp där och då, men det var bara till att borsta av sig.
I personalrummet på Galaxen stod ett inramat fotografi på gärningsmannen. Medarbetarna sörjde fortfarande en bortgången kollega.
– Tanken var ju ständigt: ”Ni skulle bara veta”.
Men Janeth Dolk höll masken.
– Det gällde att vara professionell och fortsätta hantera allt det vardagliga, som att någon utbrast: ”Herregud, nu är de sena med att hämta Kalle IGEN!”. Då fick jag ta ett djupt andetag. I min värld var det sådana petitesser.
Samtidigt förberedde sig den alldeles nytillträdda kommunledningschefen Linnea van Wagenen på att gå in i ”krismode”. Hon hade tidigare arbetat som FN-koordinator i New York, hanterat Västafrikas Ebolautbrott och varit bland de första på plats vid jordbävningen i Sierra Leone 2017, då över 1000 personer miste livet.
Nu hade hon återvänt till Ljusdal och tvingades hantera sin första katastrof på hemmaplan.
– Man insåg ju direkt att det här kommer bli en kris för alla, för hela bygden.
Hennes jobb blev att koordinera ett minutschema för kommunikationen från kommunen – först till de drabbade flickornas vårdnadshavare, sedan till personalen i förskolorna och sist till allmänheten och media.
Kommunledningen bestämde sig tidigt för att gå ifrån den byråkratiska mall som de först tilldelades. De skulle säga mer än vad som behövdes, vara så transparenta som möjligt.
– Vi fick ta en del fajter. Till en början skulle vi inte ens få säga att mannen var avliden.
Dagen innan det stora avslöjandet bad Janeth Dolk hela familjen att ta bort sina telefonnummer från nätet och logga ut från sociala medier.
– Man visste ju inte vem som skulle bli syndabock.
”Men vad har du varit med om?”, frågade maken.
”Vi tar det imorgon”.
Sedan åkte hon till Galaxen och berättade för personalen.
Pedagogen Helena Nyström minns när hon och hennes kollegor tog emot beskedet att det värsta tänkbara hänt på deras förskola.
– Ilska, sorg, frustration, bitterhet. Jag tror alla känslor gick runt här i huset. Ena stunden var man jättejättearg. Nästa var man jättejätteledsen. Man försökte förstå: Varför?
Vreden riktades åt många håll, även inåt.
– Man lade skulden på sig själv. Det tror jag aldrig man kommer över helt. Hur kunde vi inte märka något?
Tidigt morgonen därpå satt Helena Nyström och undrade om förtroendet från föräldrarna var förbrukat. Hon torkar tårarna medan hon minns tillbaka: ljudet av barnröster i tamburen. Små steg upp för trappan till avdelningen.
– Yes! De kom! Det var en sådan lättnad, att få säga hej till föräldrar som sa ”vi litar på er”, säger Helena Nyström.
De efterföljande tre dagarna satt Linnea van Wagenen och hennes kollegor bänkade framför kameror som livesände från kommunhuset. Politikerna lovade mobilförbud och stopp för allt ensamarbete på förskolorna.
En febrig kommunledningschef i stickad kofta svalde Alvedon var fjärde timme och presenterade sig som mamma åt barn i förskoleåldern.
Linnea van Wagenen var stundtals märkbart berörd i intervjuer. Hon höll ett brandtal, skrivet i badkaret kvällen innan, om att ”Ljusdalsmannen inte är Ljusdalsmännen”.
– Jag funderade mycket på om man får vara både människa och kommunchef. Jag tror och hoppas att man får det. Det var nog enda vägen för mig.
Efteråt hyllades hon för hur hon hanterat skandalen och nominerades till ”årets Ljusdalsbo”.
Men den viktigaste frågan kvarstod: Hur kunde en pedofil arbeta i så många år, på så många förskolor, utan att bli upptäckt?
Kommunen beställde en extern utredning, som blev klar först i slutet av maj i år.
Rådgivningsföretaget som gjort granskningen konstaterade flera brister gällande barns trygghet under de år som mannen arbetat inom förskolan. Det handlade om slarv kring att kontrollera utdrag från belastningsregistret vid nyanställningar, åratal utan handlingsplan mot sexuella övergrepp och otillräcklig utbildning till personal på området.
Samtidigt: Det gick inte att peka ut någon särskild situation eller händelse kopplad till mannen i fråga där kommunen borde ha agerat för att förhindra sexuella övergrepp.
– Även om vi alltid kommer att bära med oss den här händelsen, så blev det lite av ett avslut, säger socialpedagogen Evelina Aurosell.
– Det var en lättnad, att vi inte hade kunnat upptäcka det, fyller hennes kollega Emilia Sundström i.
Trots det är mycket annorlunda mot för ett år sedan.
– Redan första veckan vart det bort med alla rullgardiner och draperier. De fanns där för att minska insynen, för barnens integritet, men tryggheten väger tyngre nu, säger Janeth Dolk och visar oss till ett skötrum utan dörr.
I matsalen bredvid mättas hungriga magar med minestronesoppa. Nyfikna ögon tittar upp från låga stolar.
Personalen på Galaxen beskriver en ny slags medvetenhet. Botemedlet mot svek och lögner är full öppenhet.
– ”Jag byter blöja nu”, kan man höra en kollega stå och ropa. Man vill ha sagt det högt till någon, säger pedagogen Helena Nyström.
Några hundra meter därifrån, i kommunhuset, har det den senaste tiden förts intensiva diskussioner om ensamarbete. De extra miljoner som satsades på förskolan efter skandalen finns inte med i nästa års budget.
Det innebär att löftet om att pedagoger inte ska arbeta ensamma med barnen bryts redan efter årsskiftet.
Kommunen bytte styre i april i år.
– Det var ett politiskt initiativ av mina föregångare som helt saknade förankring i hur andra kommuner har hanterat liknande situationer. Bilden jag fått är att den dubbla bemanningen bland annat använts för att få tid till planering, säger utbildningsnämndens nya ordförande Lena Svahn (S).
Reaktionerna har varit starka. På de lokala debattsidorna står att ”åtgärderna efter pedofilskandalen urvattnas oroväckande snabbt”. På gatan som utgör bygdens hela centrum står en förbannad småbarnsmamma.
– Det är helt rubbat, säger Johanna Glahs.
Nyss badade muralmålningen på fasaden bakom henne i dagens sista solstrålar. Nu packas bingolotterna snabbt undan i skydd från regnet.
Snart ska sonen Frank börja på förskola.
– Vi har tänkt över noga var han ska gå. Jag tror aldrig man kommer över en sådan här grej, säger hans mamma Johanna Glahs.
DN har sökt den avlidna mannens anhöriga, som inte velat delta i det här reportaget.
