Sex år efter självbetitlade tillika kritikerrosade debutalbumet är Honungsvägen tillbaka.
Och i grunden står trion från Umeå – bestående av Christina Karlsson, Henrik Oja och Daniel Berglund – för en sympatisk återkomst.
Den otyglade desperationen och hudlösheten från genombrottet är dessvärre nedtonad. Men skivan med den långa och krångliga titeln ”Vet du, jag älskar dig. Kvar här med dig, kan det gå in?” är skolad svensk indiepop, trivsam och behaglig. Begåvade Karlsson på sång besitter alltjämt en unik, ja, rentav fängslande röst.
Men lyssningen blir på det stora hela inte särskilt omskakande.
Det finns goda tendenser i nästan varje låt, i synnerhet när bandet närmar sig det välkalibrerade vemod som gjort Vasas flora och fauna så populära på båda sidor Bottenviken. Ibland når man nästan hela vägen fram, som tempostarka ”Ta emot mig” eller lekfullt mångbottnade ”Tusen nålar” – skivans två starkaste och mest drömska spår. Fina är också melodierna på The War On Drugs-nerviga ”Louisiana”, även om raden ”ge mig en shot av din mjuka hud” på sistnämnda låt får min egen hud att krypa ihop av sekundärskam. På instrumentala ”Tretton månar” uppstår ett intressant möte mellan Woodstock och folkmusikgille.
Begåvade Christina Karlsson på sång besitter alltjämt en unik, ja, rentav fängslande röst.
Men i övrigt? Nja. Karlsson sjunger om att hon är trött på klimatkrisen och att hon sprang in i Ingemar Stenmark en gång när hon var 13. Annika Norlin har också den här gången bidragit på ett gäng låtar, men jag vet inte om hennes vardagsrealistiska penna är något Honungsvägen har för lite av. Att Mattias Alkberg, en annan av Norrlands stora skalder, har skrivit text till ”Prata om vädret” är information som tyvärr bara kommer och går.
Saker puttrar på och det är lätt att hemfalla till en viss sorts adjektiv: oförargligt, behagligt, gediget. Trivsamt, småtråkigt.
Kanske låter det bara lite väl mycket som ett band som heter just Honungsvägen.
Bästa spår: ”Tusen nålar”
Läs fler recensioner och alla texter om musik
