”Är det ett brott att vara feg?” I uppsättningen av Jonas Gardells ”Pensionat Oskar” besvaras frågan med ett rungande ja. För här handlar det, som så ofta hos Gardell, om att ta nacksving på sina livslögner och bejaka passionen.
När berättelsen om den fyrkantige familjefadern Rune Runebergs förälskelse i den livsbejakande trollkarlen Petrus nu får scenpremiär har det gått 30 år sedan filmversionen gick upp på bio. Då var berättelser med homosexuella rollfigurer lätträknade och även om de i dag är desto fler är det inte konstigt att den finlandssvenske regissören Jakob Höglund dammar av denna berättelse just nu. Få kan som Gardell sätta fingret på skavet i den heterosexuella tvåsamhetsnorm som den ökande bigotta nykonservatismen gör sitt bästa för att släta över.
Mot den bakgrunden gör det också mindre att han arbetar med så beprövade bilder. Höglund tar sig snarast njutningsfullt an dem och uppsättningen är lika anmärkningsvärt som befriande helt utan ironi. Här är villaförortslivets själamördande rutiner satta på bokstavlig roterande repeat på en ivrigt snurrande scen, ett allt snabbare och snävare ekorrhjul som formligen tvingar fram avhopp.
Där filmen använde sig av den vilda kargheten i det gotländska landskapet som kontrast mot villalivets likformighet, höljer scenografen Sven Haraldsson istället scenrummet i tyllgardiner. Med sina böljande veck utgör de allt från upproriskt hav till skydd från nyfikna blickar. Först i slutet, när Runes frigörelse uppnåtts, har de spelat ut sin roll och blottar det avskalade scenrummet i hela sitt djup. Inte mindre metaforiskt med andra ord. Allt från villaportar till dubbelsängar byggs av lättvälta moduler, som gjorda för föränderlighet.
Henrik Norléns Rune är en vandrande livskris i dressmanuniform bestående av tvärrandig pikétröja och khakishorts. Tålmodigt lär han sina ointresserade barn om diskstaplandets ädla konst, allt mindre närvarande ju längre in i förälskelse och livskris han sjunker. Där Stina Ekblad spelade filmversionen av hans övergivna karriäristhustru med stegrande högstämd hysteri får hon i Helena af Sandebergs tolkning en uppgiven sorgsenhet. Här har hon också försetts med en rad monologer som gör henne mer begriplig och rörande. Att en av monologerna i sin tur kommenteras av de återkommande berättarröster som alterneras av ensemblemedlemmarna är mindre begripligt. Det blir ett slags överflödig livesufflering som varken förlitar sig på skådespelare eller publik.
Svårast uppdrag har tillfallits Hampus Hallberg med rollen som den frisinnade Petrus vars floskulösa livsbejakarrepliker förblir svårsmälta. Hur han trots allt lyckas göra människa av Petrus är svårt att säga men kombinationen av innerlighet och charm gör sitt till. Att han inleder och avslutar med sången ”Vad jag sökte, vad jag fann” är också en nyckel. För är det något denna uppsättning drivs av är det musik. Eeva Kontus komposition med stråkar och piano manar och driver fram känsloflödet på ett sätt som kan få den mest cyniska bigott att göra upp med sin feghet.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Anna Håkansson.