31 dödade. 8 dödade. 27 dödade. Hundratals skadade.
Sedan den 1 juni kommer det dagliga dödssiffror från Gaza, som skiljer sig från tidigare regelbundna rapporter om människor som dödats och sårats i kriget mellan Israel och Hamas. Plötsligt verkar människor dödas medan de försöker få tag i mat. Alla dödssiffror har gemensamt att de nämns i samband med en ny organisation: Gaza humanitarian foundation, GHF.
Larmen upphör inte. Vad är det som pågår?
Sedan kriget i Gaza inleddes har Shehda Hijazi gått ner 25 kilo. Under månaderna som Israel blockerade all nödhjälp till Gaza, från början av mars till slutet av maj, blev läget kritiskt, för honom och hans familj såväl som för hundratusentals andra.
När en ny nödhjälpscentral annonserade att den skulle öppna begav sig Shehda Hijazi dit från Khan Yunis i den södra delen av Gaza. Trots att det var långt, ungefär en mil att gå till fots. Trots att vägen gick genom militära områden.
Även om han förstod att det skulle kunna vara farligt, hade Shehda Hijazi inte kunnat föreställa sig hur svår vägen skulle vara.
– De sista två kilometrarna måste man krypa med huvudet ner. Om man lyfter huvudet, så skjuter de.
I samband med att Israel hösten 2024 bannlyste FN:s organ för Palestinaflyktingar, Unrwa, började den israeliska regeringen tala om att reformera hela systemet för bistånd till Gaza. I slutet av maj sjösattes en ny biståndsorganisation: Gaza humanitarian foundation, GHF.
Det är ett israeliskt–amerikanskt initiativ vars finansiärer är höljda i dunkel och vars plan har varit utskälld av internationella hjälporganisationer sedan dag ett. Organisationen drivs av tidigare militärer och den har annonserat efter säkerhetspersonal i sociala medier.
Ingen etablerad hjälporganisation har velat samarbeta med GHF. Expert efter expert har dömt ut initiativet som inte bara dåligt – utan rentav farligt.
Men i slutet av maj öppnade det första GHF-centret i Gaza.
En som tidigt förutspådde vad som skulle ske var Yaakov Garb, professor på Ben-Gurion universitetet i Israel. Han jobbar med tvärvetenskaplig miljövård och är expert på markfrågor. Palestinska landskap har han studerat i decennier.
Yaakov Garb såg på sina kartor och satellitbilder att något var i görningen. Stora maskiner röjde enorma områden och det byggdes murar och vakttorn.
– Jag började se något konstigt sent i april. Enorma röjningar som de arbetade hårt med. Jag såg samma sak när de skapade buffertzonen, vilken jag upptäckte ett halvår innan de berättade om den. Det var då jag lärde mig att lita på mina ögon, säger Yaakov Garb.
Hans familj emigrerade till Israel från Sydafrika när han var 13. Flera av hans förfäder dödades i Förintelsen.
– Mina föräldrar ville inte leva i en apartheidregim. Det kan man tycka är ironiskt såhär i efterhand. Men för mig har det här kriget varit en väldigt svår personlig resa, där jag har omvärderat det här landet. Jag tvekar inför att säga ”det israeliska försvaret”, för de försvarar ingenting längre. Det har kullkastat saker jag tidigare trodde på, säger Yaakov Garb.
Han började följa utvecklingen på marken via sina kartor tidigt under kriget. Eller som han säger: ”när vi alla trodde att det snart skulle vara över”. Initialt uppfattade han de israeliska varningarna om vilka områden som skulle evakueras och uppmaningarna om att ta sig till så kallade humanitära zoner som ett tecken på Israels försök att följa internationell humanitär rätt och utöva återhållsamhet.
– Men den uppfattningen förändrades drastiskt ju längre tiden gick. Jag upptäckte att varningssystemen var helt odugliga på alla sätt du kan tänka dig och de blev inte bättre. Kartorna som den israeliska försvarsmakten tillhandahöll var av så låg kvalitet att jag hade underkänt dem om de lämnats in av en student på min grundkurs.
”Buffertzonen” som Yaakov Garb noterade långt innan den blev verklighet innebär områden där Israel har demolerat hus och rensat mark för att skära av olika delar av Gaza från varandra och kontrollera människors rörelsefrihet. I slutet av april förstod han först inte vad det var han såg växa fram.
– Jag tänkte att det kanske var anläggningar för fångar eller förberedelser för israeliska militärbaser, men när Israel började prata om ett ”nytt system för nödhjälp” så fattade jag. Det var nödhjälpscenter de byggde.
Den första juni uppstod panik ungefär åtta kilometer från ett GHF-center. Tusentals Gazabor hade samlats i en rondell på det som GHF hade utlyst som ”den säkra vägen” till matdistributionen. Säker var vägen inte, men det var den enda folk kunde välja.
Shehda Hijazi har fyra barn. Liksom många andra barn i Gaza har de förlorat en stor del av sin kroppsvikt under kriget, liksom många andra pappor var han desperat.
– Det var kaos, det var så mycket folk. En kille som var bredvid mig blev skjuten. Det kunde ha varit jag, berättar han under ett videosamtal från Khan Yunis.
Uppkopplingen är dålig, hans röst försvinner ibland. Dova smällar hörs i bakgrunden och ibland blixtrar det till på skärmen.
Trots farorna är matpaketen eftertraktade. De innehåller pasta, ris, olja, kex, mjöl, socker och ibland en kaka. Men chansen att komma över ett paket är liten. Shehda Hijazi har försökt fyra gånger, bara en gång lyckades han.
– Det är ett jättebra paket – om man får tag på det. Men det måste ske med värdighet. Vi behandlas som djur, säger han.
Paketen räcker högst några dagar, även om man snålar. Sedan måste man ut igen – göra om samma livsfarliga resa.
Unrwa har ungefär 400 biståndsutdelningsplatser i Gaza. Deras modell följer den som alla stora biståndsorganisationer arbetar efter – att biståndet ska finnas där människor finns, det ska vara lätt att ta del av och det ska vara en vänlig och välkomnande miljö för människor i nöd.
GHF inledde med att bygga fyra nödcenter i Gaza. Ett ligger en bit söder om Gaza stad, övriga ligger i närheten av Rafah, områdets sydligaste stad.
– Majoriteten av befolkningen kan helt enkelt inte komma åt dessa områden. Det bor en miljon människor i Gaza stad och de skulle behöva korsa den supermilitariserade Netzarimkorridoren, vilket är omöjligt, säger Yaakov Garb.
Samtliga nödhjälpscentraler ligger intill militärbaser eller israeliska soldatläger.
– Det gör dem till en hyperfientlig miljö för civilbefolkningen. De är också omringade av ödemark och ruiner, och det finns inga fungerande vägar eller bränsle för fordon, så allt måste ske till fots.
Dessutom ligger alla centraler inne i den israeliska buffertzonen.
Så är en GHF-central uppbyggd
– Människor ska alltså bege sig till ett ställe där de per definition inte tillåts uppehålla sig, fattar du? Det var en barnläkare med nio barn som dödades i en bombattack nyligen och när IDF fick frågor om det svarade de ”ja men hon var i buffertzonen. Där får man inte vara”.
Yaakov Garb har också kunnat kartlägga hur centralerna är uppbyggda – som militärbaser. Det finns en enda ingång och utgång. Människor förs ”som boskap” genom området, som omringas av höga murar, vakttorn och beväpnade vakter.
– Det finns inget skydd för solen, inga toaletter, inget vatten. Normala nödhjälpsutlämningar har särskilda ingångar för kvinnor, barn och funktionshindrade, det saknas. Hela tiden är man övervakad av legosoldater och filmad av övervakningskameror. Det här handlar inte om nödhjälp, det handlar om kontroll.
Shehda Hijazi är anställd av den palestinska myndigheten som styrs av Fatah, men i praktiken finns varken jobb eller lön längre. Före kriget bodde han i Rafah, med hus och odlingsmark. Nu är allt borta. Nu handlar allt om att hitta mat för dagen.
– Min kusin blev ihjälskjuten för två dagar sen. Det var en kilometer från utdelningen.
Det finns några videoklipp som visar skottlossningar och panik i områden nära GHF:s center. Att det inte finns särskilt många beror enligt Shehda Hijazi på att det är förbjudet att filma där. Själv tog han inte ens med sig mobilen på sina försök att få nödhjälp, eftersom stöldrisken är så stor.
Det är israeliska soldater som öppnar eld, berättar han. De amerikanska säkerhetsvakterna, som också är närvarande, skjuter inte, men de låter det hända. Det israeliska försvaret uppger att soldater i vissa fall har ”skjutit varningsskott” och i andra fall skjutit mot misstänkta personer som ”rörde sig mot trupper”.
– Matutdelningen sker snabbt, den pågår i bara 45 minuter åt gången. Därefter avbryts allt. Men ingen ropar att det är slut. De säger inte att det är över. De bara börjar skjuta.
GHF uppger att de har delat ut över 16 miljoner ”måltider” under de senaste två veckorna. De säger i pressmeddelanden att alla matutdelningar har gått lugnt till och att medier ”sprider rykten”. En man som arbetar för en tysk biståndsorganisation med verksamhet i Gaza säger till DN att det är ”struntprat”.
– Vad är ens en måltid? De delar ut torrvaror. Alla seriösa organisationer dokumenterar allting de gör, GHF har ingen som helst statistik. Jag har inte heller kunnat hitta en enda person som fått hjälp därifrån. En vän har varit där fem gånger och aldrig fått något. En av hans vänner blev skjuten på vägen, säger mannen, som vill vara anonym eftersom det för närvarande är ”tufft nog” att arbeta med bistånd i Palestina.
Mannen är också kritisk till att GHF inte gör någon urvalskontroll av mottagarna till nödhjälpen. De prickar inte av människor på några listor, noterar inte om någon tar tio lådor i stället för en.
– Det var huvudskälet till att de skulle få uppdraget. Det var förstås dumheter redan från början, men nu gör de inte ens det. De ställer ut lådor och säger ”hej, ta vad ni vill”, det är vad vi hör från marken. Det är ett fiasko, det är som en idiotisk version av ”Hungerspelen”.
Hungern är förstås värst, men skammen är nästan lika illa. Att komma hem utan mat till sina fyra barn känns som ett sådant misslyckande, säger Shehda Hijazi.
– Jag offrar mig själv för att kunna mata mina barn. När jag kommer tillbaka med tomma händer skäms jag, säger han.
Efter att ha sett människor dö och förlorat nära anhöriga på vägen till nödhjälpscentralerna har han nu bestämt sig för att inte göra den farliga resan igen.
– Förut hade jag många drömmar, men nu finns bara en dröm för folket i Gaza. Att en dag vakna till att kriget är slut, säger Shehda Hijazi innan en enorm smäll hörs i bakgrunden och samtalet bryts.
