Politik är konsten att skära upp en pizza inför 20 hungriga gäster, och välja vem som ska gå hem mätt. I varje fall om man ska tro den politiska debatten.
Vi kan inte ta emot hela världen. Bevara grönytorna. Det finns ingen planet B.
Att baka paj åt alla finns inte längre på menyn. Politik är att snåla. Och när politikerna själva säger att de ingenting kan åstadkomma, lämnar de plats för figurer som Donald Trump – som i stället roffar åt sig allt själv.
Men såväl snåljåpar som plundrare får svar på tal i den omdebatterade boken ”Abundance. How we build a better future”. Där beskriver de liberala debattörerna Ezra Klein och Derek Thompson den politiska asketismen som en form av självskadebeteende. Denna ”knapphets” gör oss fattigare, får oss att tappa tilltro till politiken, och driver väljare i famnen på högerpopulister.
I stället, skriver de, borde vi eftersträva överflöd. Men då måste vi börja bygga.
”Abundance” är förstås efterlängtad läsning i ett USA där den paralyserade oppositionen, det vill säga Demokraterna, länge har saknat egna visioner utöver att Trump är en dummis.
År 2050 behöver ingen bo trångt, frysa eller svälta. Solen förser världen med billig och ren energi, maten odlas vertikalt i stadsnära odlingstorn, och köttet kommer inte längre från djur utan från laboratorier
Tonen sätts redan i inledningens framtidsvision. År 2050 behöver ingen bo trångt, frysa eller svälta. Solen förser världen med billig och ren energi, maten odlas vertikalt i stadsnära odlingstorn, och köttet kommer inte längre från djur utan från laboratorier. Bostäder byggs snabbt och billigt i modulära system, sjukvården är tillgänglig överallt via digital infrastruktur, och ingen står i kö för att få leva ett värdigt liv. Det är en framtid där knappheten har slutat vara en ursäkt – inte genom mirakel, utan genom medvetna beslut.
På så sätt hoppas författarna föra in syre i den kvava amerikanska idédebatten. De är liberaler av amerikanskt snitt, det vill säga vänster, men udden är riktad mot båda sidor av barrikaden. Högern kapar skatterna för att göda överklassen, medan vänstern omfördelar så att även fattiga ska ha råd – men båda sidor är fast i att stärka en viss grupps konsumtion. Vad båda läger missar är att om man ökar förmågan att producera, skapas ett överflöd som kan delas av alla.
Men i så fall måste staten hugga in mer. Inte genom regleringar, som Klein och Thompson betraktar som en usel kompromiss. Syftet må vara gott – att staten ska skapa regler och låta företagarna göra sin grej – men resultatet blir en lat stat, och bolag som trasslar in sig i obegripliga lagparagrafer. På så sätt blir ingenting gjort.
Författarnas paradexempel är bostäder. En gång i tiden var Los Angeles och New York magneter för lycksökare, men nu flyttar man snarare dit om man redan funnit den – eller kanske ännu troligare, ärvt den i form av pappas pengar. 1950 tog det 2,3 år att tjäna ihop en bostad i USA, år 2000 tog det 7 år.
En bov är enligt författarna de zonlagar, en striktare motsvarighet till svenska detaljplaner, som ofta är låsta till en viss byggnad. I ”enfamiljszoner” är endast villor tillåtna, vilket gäller 70 procent av marken i Los Angeles. Det gör det nästan omöjligt att förtäta städerna. Nimby-grupper bevakar lagarna och säger att det gärna får byggas överallt – utom just på deras bakgård. Ofta med hänvisning till tjusiga syften som grönytor, vattensänkor och värnandet av sällsynta hackspettar.
Men i dag predikar den gröna rörelsen nedväxt, alltså en medveten minskning av levnadsstandarden för att rädda planeten. Grön åtstramning i stället för grön omställning
Sådana regleringar uppstod i motstånd mot en modernism som blivit berusad av sin egen brutalitet. De bidrog till att rädda hav och skogar från gifter och grävskopor. I dag predikar den gröna rörelsen i stället nedväxt, alltså en medveten minskning av levnadsstandarden för att rädda planeten. Grön åtstramning i stället för grön omställning.
Enligt författarna måste vi lämna flera av dessa regleringar bakom oss. I Kalifornien står de i vägen för byggandet av höghastighetståg och solparker. Det avstannade byggandet har i sin tur skapat en hemlöshetskris som gjort delstaten till en ögonklåda i stället för ett skyltfönster för demokratisk politik.
Jag hör redan högern salivera. Köra över myndigheter och vattensalamandrar – vad väntar vi på?
Ett av de bästa exemplen på en stat med kapacitet att bygga finns i Sverige – se bara på miljonprogrammet
Ta det lugnt. Författarna tydliggör att den amerikanska regleringsivern, som gör att alla projekt fastnar i juridiskt pappersarbete, byggdes upp som alternativ till den europeiska byråkratin, som dock har visat sig vara mer effektiv än den amerikanska advokatarmén. Ett av de bästa exemplen på en stat med kapacitet att bygga finns i Sverige – se bara på miljonprogrammet.
Det är också på detta sätt som bokens ”överflödsliberalism” skiljer sig från Elon Musks myndighetsmassaker Doge: den vill någonting.
”Abundance” är något så ovanligt som en hoppfull bok, vilket i sig förtjänar en applåd. Dessutom är det, så vitt jag kan se, det bästa försöket att formulera en liberal framtidsvision på mycket länge.
Under kalla kriget såg liberalismen det som sin centrala uppgift att avstyra alla utopier. När muren föll tog nyliberalismen över, och förklarade att staten ska vika sig för marknaden. I båda fallen hade man släppt upplysningstanken om att vi tillsammans kan skapa en bättre värld.
Donald Trump – och urgröpningen av den politiska mitten i hela väst – har visat att denna lealösa liberalism är för vek för en värld som ropar efter handling.
Även Sverige har länge lamslagits av en nollsummetänkande. Jag förstår att en nationell rörelse som Sverigedemokraterna, som ser ett etniskt homogent land som mål, framställer ekonomin och välfärden som en paj med ett visst antal bitar. Just därför är det så kontraproduktivt när Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson använder liknande argument om att ”spara i ladorna” trots att statsskulden är rekordlåg.
Inte minst präglas miljörörelsen av detta erbarmliga pajtänkande. Den hade kunnat förklara att fler busslinjer och cykelbanor är bra även för bilförare – för om fler väljer alternativa färdsätt blir det ju glesare på bilvägarna. I stället framställer man cykeln som ett livsstilsval, och befäster den onödiga klyftan mellan en medveten innerstadselit och vanligt folk. Högern tackar och tar emot.
Samtidigt som ingenting blir byggt.
Läs fler texter av Leonidas Aretakis och fler bokrecensioner.
