Fantasy
Ursula K Le Guin
”Gåvor”
”Röster”
Övers. Lena Jonsson
Palaver Press, 199 sidor + 242 sidor
De mäktigaste klanerna i Uppländerna är de med medfödda magiska förmågor: några i ätten Barre kan kalla på djur, ätten Caspro har förmåga att förinta levande varelser utan att ens röra vid dem. Värdefulla tillgångar, givetvis, och när barnen Gry och Orrec i ”Gåvor” (2004) växer upp väntar deras föräldrar ivrigt på den dag när de ska manifestera sin kraft.
Hon varnar, den amerikanska fantasyförfattaren Ursula K Le Guin, precis som hon brukar göra. Visst har människan imponerande förmågor, men alla ska man inte använda bara för att man har möjlighet.
Genom sitt långa författarskap har Le Guin återkommit till det gång på gång: hur livsviktigt det är att våga avstå, att inte klåfingrigt utnyttja alla sina möjligheter. I ”Gåvor” har Orrec bundit för sina ögon för att slippa sin förfärliga gåva, och Gry har insett att klanen bara vill skaffa kött genom djurens tillit till henne.
Ursula K Le Guin har sina grundteman: respekten för natur och alla levande varelser, faran i maktens berusning. Och, förstås, den viktigaste motkraften som är språket och berättelsen, som är människans verktyg att förstå sig själv och andra.
Även Sparvhök i Le Guins ”Trollkarlen från Övärlden” (1968) upptäcker hur svårt det är att hantera magi, och med tiden väljer han bort den helt
Den bästa fantasyn handlar alltid om att välja bort, som när Sam och Frodo i J R R Tolkiens ”Sagan om Ringen” (1954) gör sin mödosamma vandring till Mordor för att förstöra Maktens ring. Även Sparvhök i Le Guins ”Trollkarlen från Övärlden” (1968) upptäcker hur svårt det är att hantera magi, och med tiden väljer han bort den helt.
Orrec och Gry väljer också en annan väg, och kommer i ”Röster” (2006) till den gamla staden Ansul, en stad som ockuperats av ett folk som förstör alla böcker i skräck och okunskap. Orrec har blivit en sagoberättare, en man som kan trollbinda stora skaror lyssnare, och Gry är lejontämjaren som älskar sitt djur som en vän.
De träffar bibliotekets väktare, för i Ansul finns ett gömt sådant som bara en gammal man och ett barn kan ta sig in i. Barnet Memer är bokens berättare, ett av Le Guins många trasiga barn som hittar ett nytt sätt att leva, och en trygg tillflyktsort i bibliotekets hemliga rum.
Bara beskrivningen av biblioteket gör det värt att läsa ”Röster”, för där börjar Memer att leka och bygga kojor av böckerna långt innan hon kan läsa. Där finns vänliga böcker, starka böcker – och en hylla som hon inte vill gå i närheten av. Så småningom kommer hon att upptäcka att böckernas innehåll inte uppenbarar sig för alla.
I ”Röster” står mänsklighetens berättelser, och det finns en okuvlig optimism i Le Guins sätt att hylla fantasins makt. Allt går att förändra. Först tänker man det, sedan gör man drömmen om frihet till verklighet. Utan våld, utan makt. Människor kan bättre.
Tredje och avslutande delen i trilogin ”Krönikor från västra kusten”, ”Makter”, utkommer på svenska i vår.
Läs också:
I Ursula K Le Guins värld har människan oändliga möjligheter
