Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Den 29 januari 2024 kommer det ett nödsamtal till den palestinska räddningstjänsten Röda halvmånens larmcentral i Ramallah från en bil som blir beskjuten av israeliska tanks. Omar tar emot samtalet som plötsligt bryts. Det finns förstås rutiner för hur personalen ska hantera de känslor som kommer med att någon på andra sidan linjen dör. Men just som den processen ska sättas igång, får Omar veta att det finns en överlevande i bilen – en sexårig flicka vid namn Hind Rajab.
Den tunisiska regissören Kaouther Ben Hanias filmer är alltid rotade i verkligheten. ”Skönheten och odjuren” (2017) var till exempel baserad på ett känt våldtäktsfall medan ”The man who sold his skin” (2020) handlade om ett omtalat konstprojekt. Precis som i förra filmen, ”Fyra döttrar” (2023), är Oscarsnominerade ”Hind Rajab. Rösten från Gaza” en sorts hybridfilm där autentiska ljudupptagningar varvas med iscensatta rekonstruktioner.
Hur Motaz Malhees, som spelar hjälparbetaren Omar, inte kan ha blivit nominerad till en Oscar för bästa manliga skådespelare är oförståeligt. I det ögonblick han hör den lilla flickans vädjan, knappt hörbar för skottlossningen, är det som om han förvandlas.
Utan att säga ett ord bär hans blick på en outsäglig smärta och känsla av maktlöshet inför situationen. Det är en enastående uppvisning i ordlöst skådespeleri. Tänk närbilden av Jeanne d’Arcs ansikte i Carl Theodor Dreyers ”En kvinnas martyrium” (1928). Det är något som vi så sällan ser nu för tiden.
För mycket dialog hade riskerat att avleda publikens uppmärksamhet från berättelsens kärna, men på det här sättet lyckas filmen i stället överföra den isande känslan av att vara ensam ansvarig för ett barns överlevnad. Insikten av detta är naturligtvis hjärtskärande.
Ben Hanias förmåga att skapa intensitet bara genom att växla mellan Omars ansikte, Hinds röst och ljudvågorna på skärmen är fullkomligt enastående. Samtidigt utvecklar sig en annan konflikt på kontoret när den frustrerade personalen, som själva inte sett sina barn på två månader, inte finner någon lösning på situationen.
Flickan är ensam överlevande i bilen. Hon säger att den ”sovande” kvinnan bredvid henne blöder, och ber sedan Omar om det omöjliga: ”Kom och hämta mig!”
Ljudupptagningen fortsätter och ytterligare en hjälparbetare, spelad av en lika närvarande Saja Kilani, ansluter. Flickan är ensam överlevande i bilen. Hon säger att den ”sovande” kvinnan bredvid henne blöder, och ber sedan Omar om det omöjliga: ”Kom och hämta mig!” Hon vet inte att bilen står parkerad på en bensinmack i en belägrad del av Gaza dit ambulansen inte kan komma fram. Inte ens när Omar försöker avleda henne genom att fråga om namnet på hennes förskola blir saker lättare. Den heter nämligen: ”En lycklig barndom.”
Det är inte särskilt konstigt att Ben Hania blivit en sådan favorit i festivalsammanhang. Hennes sätt att levandegöra dokumentära källor med hjälp av djärva formexperiment gör henne unik. Det går helt enkelt inte att titta bort. ”Hind Rajab. Rösten från Gaza” är sannerligen inte någon film för de veka men de som tröttnat på att känna sig avtrubbade och längtar efter en film som fortsätter att gripa tag långt efter att de lämnat salongen har verkligen något att se fram emot.
Se mer. Tre andra hybridfilmer: ”Stories we tell” (2012), ”Flotten” (2018) ”Little girl blue” (2023).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN




