Det kokade av ilska i Angela Merkel – men hon var en mästare på att hålla masken

2019 blev Angela Merkel bergtagen av en 42 centimeter hög bronsfigur med kal hjässa och vingar fästa i skuldror och hälsenor. Figuren föreställde Kairos, det rätta ögonblickets gud, och hon som aldrig köpt en skulptur förut i sitt liv kände genast att hon måste äga den. När konstnären som också var på plats på utställningen i Berlin undrade varför svarade Merkel: ”För att jag i mitt liv har lagt oändligt många timmar på att tänka på rätt ögonblick.”

I Merkels fall har svaret på frågan när det infinner sig som regel lytt: inte än. Hon har till och med fått ett verb uppkallat efter sig, zu merkeln, att merkla, det vill säga att tiga, tänka och sova på saken. Kritikerna på hemmaplan har ofta förebrått henne för att reagera mer än att agera. Men att sansen och den kalkylerade saktfärdigheten på det stora hela har varit ett politiskt framgångsrecept kan inte förnekas. Så här med facit i hand.

Under 16 år var Angela Merkel Tysklands förbundskansler. Till en början gick hon under smeknamnet ”Kohls Mädchen” (Kohls flicka). I slutet kallades hon ”Mutti,” (mamma), Europas drottning och den fria världens ledare. Själv har hon med karaktäristisk jordnära precision jämfört sig med en kamel som lagrar energi och kan traska på längre än de flesta.

Nu har hon återigen visat prov på sin sällsynta uthållighet. I ett trettiotal länder utkommer på tisdagen ”Frihet”, hennes ivrigt emotsedda 700-sidiga memoarer som hon skrivit tillsammans med sin politiska rådgivare Beate Baumann. Den handlar om liv och politik i två tyska stater, DDR och det återförenade Tyskland.

Angela Merkel föddes förstås inte, fast det ibland kan kännas så, som kansler, utan som prästdotter. Hon växte upp i Templin, sju mil norr om Berlin. Barndomen var lycklig och den gav henne två helt avgörande färdigheter: att tala och att hålla tyst. Medan mamman som var hemmafru värmde middagsmaten lättade Angela och hennes syskon sina hjärtan om skoldagen, vännerna och prövningarna. ”Avpratning”, kallades det i familjen. Men med utomstående – lärare, läkare eller i telefon för den delen – talade man helst så lite som möjligt. Stasi var ju överallt.

Det blev hon personligen varse efter studierna i fysik. Att hon valde just den banan berodde mindre på fallenhet och mer på att det var ett naturvetenskapligt ämne, ”inte ens DDR kunde förvrida alla fakta. Två plus två förblev fyra,” som hon skriver i boken. När hon efter studierna sökte en doktorandplats ville Stasi ha henne som informant att spionera på andra medlemmar i studentförsamlingen. Hon avböjde och kom inte i fråga för doktorandtjänsten.

Berlinmuren beskriver hon som en deprimerande syn som dömde henne till vanmakt. För Angela Merkel var det en ren glädje när den föll 1989. Samma år engagerade Merkel sig i partiet Demokratiskt uppbrott som efter återföreningen uppgick i CDU. Hon var en politisk naturbegåvning. Redan 1991 blev hon minister för kvinno- och ungdomsfrågor i den pompöse Helmut Kohls regering.

Om tillvaron i DDR berättar Angela Merkel också en del om det som skedde utanför yrkeslivet. Om vänner, resor, dagar av existentiell frustration och om sitt första äktenskap, hur det gick till när hon bröt upp från det och träffade sin nuvarande man Joachim Sauer. Men med det politiska inträdet faller ridån om privatlivet. Andra hälften av ”Frihet” handlar uteslutande om offentligheten, om överläggningar, ett pärlband kriser och om otaliga möten.

Förhandsintresset har framför allt gällt dessa möten med andra internationella makthavare.  I memoarerna knäpper hon för första gången upp ett par knappar på den diplomatiska kostymen och berättar om sina intryck av bland andra Vladimir Putin, George W Bush och Donald Trump.

Bush trivdes hon bra med. Trump beskriver hon som en känslostyrd man som vill ha allt på en gång och stör sig på tyska bilar på New Yorks gator. Hans politik kan inte skiljas från fastighetsmogulens nollsummespel, ”för att någon skulle lyckas måste någon annan misslyckas”. Mest utrymme ägnar hon åt Putin, åt hans maktdemonstrationer, också de småskaliga. Som när han, välunderrättad om hennes hundrädsla, flinande lät sin labrador Koni stryka runt hennes ben inför fotograferna i Sotji. Eller som när han kom för sent till en sittning och sa att allt var Merkels fel, eftersom det stod en back öl av det tyska fabrikatet Radeberger på hans hotellrum.

Många gånger – i synnerhet under mötena med Putin – kokade det av ilska inuti Merkel, men hon höll sig, som hon skriver, till den engelska adelsdevisen ”never complain, never explain”. Och är det något man kan säga om världsledaren Merkel så är det att hon varit en sann mästare på att hålla god min i elakt spel.

Om det finns en smärtpunkt i denna memoarbok så är det Ryssland. Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 föll ett nytt ljus över Merkels relation till Kreml och Putin. Hon har kritiserats för att hon 2008 förvägrade Ukraina så kallad MAP-status i Nato, för att ha varit alltför undfallande gentemot Putin efter annekteringen av Krim och för att ha gjort sig beroende av rysk gas genom satsningarna på Nord stream.

I boken erkänner hon en del misstag. Hon medger att hennes framtoning och ordval emellanåt varit vårdslöst och saknat inkännande, som när hon i en debatt med kärnkraftsmotståndare jämförde radioaktiv strålning med bakpulver. Men misstagen rör just ordval och tajming. Vad gäller de stora frågorna försvarar Merkel hårdnackat sin linje.

Handelsavtalen med Ryssland framställer hon som realpolitik som tjänade tyska intressen som hon var satt att företräda. Men det handlar också om en djupgående tro på diplomatin, på mötet som sådant. Att avstå samtal för att samtalspartnern inte motsvarar ens egna föreställningar om rättsstaten och mänskliga rättigheter, är för Angela Merkel inget alternativ. Man måste inte älska psykologiska tolkningar för att inse att den inställningen åtminstone delvis är sprungen ur erfarenheterna från DDR.

Är det någon kul läsning då?

Tyskars humor är ett kapitel för sig, fast inte i denna bok. Det betyder inte att Merkel är självhögtidlig eller humorbefriad, bara att humorn inte är det viktiga och att den lätt går en förbi när den väl förekommer. Ett exempel är den obegripligt detaljrika och snarkiga utläggningen om Vorpommerns regionalpolitik. Plötsligt verkar Merkel själv gripas av tristess och flikar in att hon har en fadderpingvin som heter Alexandra och bor i Stralsund.

”Frihet” är en mycket ambitiös politisk memoar, ganska ofta träig, men nästan alltid sympatisk. Merkel är varken bitter, grälsjuk eller hämndlysten. Hon är tacksam. Mot de hysteriska manliga politiska och kapitalistiska ledare, vars känslor hela världen nu är utlämnade till, ter sig hennes saklighet, hennes brist på fåfänga, floskler och fasoner, som en lisa.

Under sina sista år som kansler var hon så säker på sin post att hon gick till val med sig själv som löfte. ”Sie kennen mich” – Ni känner mig – stod det helt enkelt på valaffischerna med hennes ansikte.

Jag vet inte. Hennes memoarer må vara utförliga, men de är långt ifrån uttömmande. Den frihetslängtande människan Angela Merkel förblir på många sätt en gåta. Och det är precis som det ska.

Läs andra texter av Sandra Stiskalo och fler av DN:s bokrecensioner