Det luktar bränt gummi om rysskräcken i ”Värn”

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det var en gång en armstark och musikalisk skåning från Hörbytrakten som genomlevde tvenne världskrig och fruktade ett tredje, mer än något annat. När Karl-Göran Persson dog 1975 efterlämnade han ett sönderläst exemplar av den klassiska broschyren ”Om kriget kommer” samt ett mycket märkligt byggnadsverk. Ett värn mot ”ryssen” som skulle skydda inte bara honom själv, utan även hans grannar. Det fanns till och med ett särskilt rum för Sveriges konung om han skulle behöva det.

John Skoog (”Säsong”) lättar från det jordiska och det biografiska i ”Värn”. Han tar i stället fasta på det sagolika i den verkliga excentrikern Karl-Göran Perssons märkliga och rörande levnadsöde. Valet av den franske kultskådisen Denis Lavant i huvudrollen som svensk grovjobbare är genialiskt. Med pregnanta Leos Carax-filmer som ”Boy meets girl”, ”Ont blod”, ”De älskande på Pont Neuf” och ”Holy motors” samt förstås Claire Denis ikoniska ”Beau travail”, har Lavant ända sedan 80-talets nynya franska våg karvat ut en plats som samtidsfilmens mesta särling.

Utanförskapet tycks vara en oundgänglig del av Lavants dna. Hela hans seniga, ärriga och trollgubbeaktiga persona utstrålar en gåtfull form av ensamhet

Utanförskapet tycks vara en oundgänglig del av Lavants dna. Hela hans seniga, ärriga och trollgubbeaktiga persona utstrålar en gåtfull form av ensamhet som ofta tycks gränsa mot något förandligat – och som blir magnetisk på vita duken. Lavant har dessutom alltid gjort sig bäst i svartvitt vilket också passar den korniga gråskalan i ”Värn.

Att fransmannens skånska gubbe har en pikant brytning skapar en spännande verfremdungseffekt. Lavants rollfigur ser ut att vara djupt rotad i den skånska myllan, men är ändå en främmande fågel. De mer skissartat tecknade byborna skrattar överseende åt den envetna skrotsamlaren som bränner giftiga däck för att skapa flytande gummi och ständigt är nedfläckad av murbruk.

Filmens Karl-Göran tycks mycket ensam om sin hetsiga kalla kriget-skräck. Ingen förstår hans brådska. Men i kyrkans psalmsång och under danskvällarna – där han trakterar ett litet dragspel – uppstår ändå en oväntat varm gemenskap som löper genom filmen som en liten värmeslinga.

Vid sidan av det drömska i huvudpersonens väsen, tar John Skoogs film fram det konstnärliga uttrycket i Karl-Göran Perssons skulpturala livsverk, som även i verkligheten lyfte till en nivå bortom den praktiska nyttan. Ett megalomant enmansprojekt som – inga jämförelser i övrigt – för tankarna till konstnären Lars Vilks egensinniga och enorma drivvedsskulptur ”Nimis”. Att den replika som filmskaparna byggde för filmen just nu finns att skåda i turbinhallen på Moderna museet Malmö talar sitt tydliga språk.

Blandningen av det prosaiska uttrycket – Karl-Görans slitsamma, leriga och skitiga Sisyfosarbete – och den existentiella förhöjningen skapar en fascinerande, bildmässig förtätning. Det är lite tidigt att ropa hej, men ”Värn” lär kvala in som åtminstone en av det kommande filmårets mest originella och aktuella filmer.

Se mer. Tre andra filmer med Guldbaggevinnande Ita Zbroniec-Zajt bakom kameran: ”Yarden” (2016), ”Min faster i Sarajevo” (2016), ”Döttrar” (2022).

Läs mer:

Franska stjärnan Denis Lavant: ”Jag förstår att Karl-Göran ville skydda sig mot ryssen”

Fler film- och tv-recensioner i DN