Revansch.
Så kort skulle man kunna sammanfatta vad ”Blank” innebär för den helkvinnliga ensemblen på Dramaten, och även för den återvändande regissören Maria Åberg. Senaste gången hon arbetade på nationalscenen var 2008.
Vill man sammanfatta ”Blank” längre än så kan man börja 2019, när den brittiska dramatikern Alice Birch skrev ett beställningsjobb till National Theatre i London. Tillsammans med teaterkompaniet Clean Break, som jobbar uteslutande med kvinnor med erfarenhet av fängelseväsendet, skapade Birch hundra fristående scener om utsatta kvinnor. Men det står varje regissör fritt att bestämma hur den ska välja, vraka och komponera ihop scenerna.
Maria Åberg regisserade uruppsättningen på Donmar Warehouse i London.
– Pjäsen handlar inte bara om just att hamna i fängelse. Den handlar också om anledningarna till varför många kvinnor begår brott, säger Maria Åberg.
Enligt vissa studier är mellan 50 och 80 procent av kvinnorna som begår brott själva brottsoffer.
– De är ofta utsatta för manligt våld, om det är i hemmet, som prostituerade eller på andra sätt. Så det manliga våldet ligger som en dimma runt alla de här utsatta kvinnorna, säger hon.
Nu sätter Maria Åberg upp ”Blank” igen, men hon tycker också att det inte känns som samma pjäs. Ingen av scenerna hon valde ut 2019 finns med den här gången. Båda uppsättningarna handlar om kvinnor som begår brott, men med olika fokus.
I ”Blank” som får majpremiär på stora scenen finns tematiken om barns och mödrars relationer kvar (”det är invävt i materialet”, enligt Åberg), men urvalet är mer inriktat på mäns våld mot kvinnor.
– Det delar ju DNA med de andra scenerna, men för mig var det roliga och spännande utmaningen med att kunna gå in i den här världen på nytt. Jag kan få den där paletten med färgerna en gång till, men måla något helt annat.
Det var konstnärliga ledaren Mattias Andersson som bad Maria Åberg att regissera ett verk för Dramaten.
– Jag tyckte det var så skönt att de efterfrågade och aktivt vill lägga repertoar som ändå lyfter fram kvinnliga dramatiker, röster och frågeställningar. Vi pratade först om klassiker och om Shakespeare, men det blir ju väldigt, ja, manligt. Det är inte alls lika kul.
Jag kan få paletten med färgerna en gång till, men måla något helt annat
En ny uppsättning innebär nya utmaningar, särskilt när ett verk ska översättas, inte bara språkligt utan också kulturellt. Maria Åberg förklarar att vissa scener i ursprungsmaterialet var ”jättespecifikt brittiska”, och krävde stora förkunskaper om hur det engelska rättsväsendet och socialvården fungerade.
Men vilket land pjäsen utspelar sig i är inte det väsentliga.
– Det finns något väldigt allmängiltigt, i alla fall i västvärlden, när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det gör att den konkreta kontexten känns lite oviktig.
I Maria Åbergs arbete har kvinnan länge stått i centrum, men merparten av hennes teaterprojekt har skett i England. Efter att ha tillbringat mer än halva sitt liv där, inklusive flera uppdrag för The Royal Shakespeare Company, flyttade hon hem till Skåne under coronapandemin.
För Åberg är det möjligheten att göra något nytt, trots att pjäsen har samma titel som sist, som var den stora lockelsen med ”Blank”.
– Det var några scener som var otroligt starka och drabbande som inte passade i den engelska uppsättningen. Jag är väldigt glad över att kunna komma tillbaka och säga att nu får de plats. Jag visste att det fanns en liten skatt med scener kvar att använda.
I arbetet med den nya uppsättningen har Åberg inte bara valt ut nya scener, hon måste bestämma ordningen på dem. För den svenska publiken har hon valt en mer abstrakt kronologi än för den brittiska uppsättningen, som hon menar var mer narrativt organiserad, och kanske för prydlig.
– Jag kände mig lite frustrerad av det på något sätt. Jag tycker egentligen inte att det är så Alice har skrivit pjäsen, utan hon har skrivit en mosaik. I den mosaiken ligger också hennes poäng med det är ju att det här kan vara eller hända vem som helst.
Maria Åbergs förhoppning är att dramaturgin ska kännas mer visuell och poetisk. Det är redan spikat att Åberg får sällskap av sin brittiska scenograf Rosanna Vize och ljusdesigner James Farncombe, men det är ännu mycket som ska utkristalliseras innan premiären.
– Ofta när man pratar om engelska pjäser om utsatta kvinnor tänker man sig något jätterealistiskt, en sunkig lägenhet. Men här blir scenografin en perfekt balans mellan det vardagliga och det poetiska eller upphöjda.
De tio kvinnorna på scenen kommer vara skådespelare ur Dramatens fasta ensemble.
”Blank” sällar sig till en rad uppsättningar på Dramaten där kvinnokollektiv eller kvinnooffer står i särskilt fokus, som till exempel fjolårets ”Titta en älg” av Kristina Lugn och ”Svindel” av Sara Stridsberg.
Ungefär samtidigt som premiären utkommer även genusvetaren Vanja Hermeles bok ”Antiorganisationen”, en studie om Dramatens turbulenta tid under metoo. Maria Åberg påpekar att delar av ”Blank”-ensemblen har varit väldigt aktiva i den rörelsen. Till exempel gör Julia Dufvenius sin första roll på Dramaten sedan 2017.
– På det sättet finns det en kraft, inte bara i materialet, utan även genom det personliga engagemanget från skådespelarna. Det är jättefint.
Läs mer:
”Det är klart att metoo också var en kaosartad tid”
