”Mellan floderna”, meso-potamos, låg det historiska område i dagens Irak där det första mänskliga skriftspråket uppstod. Mellan två andra floder, Dnipro och Donets, befinner sig Ukrainas näst största stad Charkiv. 2014 – samma år som ryskstödda miliser utropade självständiga folkrepubliker i Donetsk och Luhansk, bara några mil därifrån – utkom Serhij Zjadans skildring av detta moderna tvåflodsland.
”Mesopotamien” handlar om Charkiv på ett liknande sätt som Fellinis ”Roma” handlar om Rom. I centrum står stadens stämning och grumliga logik. Förmedlingen sker i form av nio vinjetter om lika många manliga huvudpersoner med överlappande liv. Den skuldsatta Jura, diversearbetaren Mario, studenten Roman – de passerar varandra på gatan, går på samma begravning, har haft ihop det med samma tjej.
Inte för att de bryr sig om vare sig det ena eller det andra. Sofia Ugglas fenomenala översättning fångar männens krassa och desillusionerade blick på världen. De befinner sig bortom gott och ont, för nednötta för att göra annat än att supa, slåss och försöka ligga med så många kvinnor som möjligt.
Zjadan (född 1974) är en av Ukrainas mest prisbelönta och internationellt kända författare. Han har publicerat ett par dussin diktsamlingar och romaner och har en framgångsrik sidokarriär som sångare i ska-bandet Zjadan i sobaki. Förra året tog han värvning i armén, efter en lång tids engagemang mot den ryska invasionen och för ett demokratiskt Ukraina.
Man vill tycka om en sådan person, eller åtminstone det han skriver. Men det var länge sedan jag fann en bok så outhärdlig som ”Mesopotamien”. Skälen är inte särskilt raffinerade: det beror på den konstanta, nästan tvångsmässiga sexismen. Kvinnor förekommer uteslutande i egenskap av kroppar som ska bedömas och sedan knullas. Huruvida samlagen är frivilliga går sällan att avgöra, då meningar som ”hon gjorde inget motstånd” är mer regel än undantag i skildringarna av förförelseprocessen.
Moralismen kommer så sett inte från mig, utan från romanen
När man påpekar sådant här dröjer det sällan länge förrän någon anklagar en för moralism. Jaså, säger vederbörande, du tycker att litteraturen enbart ska handla om goda människor? Att den ska skildra verkligheten inte som den är, utan som den borde vara? Att en författare tydligt bör identifiera romanfigurerna som klandervärda i stället för att låta läsaren avgöra själv?
Nej, det tycker jag naturligtvis inte. Men det är inte heller helt lätt att formulera vad problemet faktiskt består i. Försöksvis vill jag dock mena att det har att göra med interpellationen, det vill säga hur texten anropar mig som läsare. ”Mesopotamien” slår fast ett förhållande mellan konst och värld där den föregående erbjuder en mättad spegelbild av den senare. Genom sina enbart marginella överdrifter antas den säga något sant om hur världen är beskaffad. Det jag ombeds göra är att bekräfta denna tolkning. Män och kvinnor är så här – vad skönt att vi kan erkänna det!
Moralismen kommer så sett inte från mig, utan från romanen. Det är den som föreskriver hur man ska bete sig. Dess tröttsamt grabbiga ”öppenhet” härrör inte från en respekt för människans mångfald, utan tvärtom från en rigid, omogen och därmed litterärt ointressant föreställning om vad hon är kapabel till. Och då – upptäcker jag på Spotify – är den ändå bättre än Serhij Zjadans band.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
