Att författaren och biologen Fredrik Sjöberg skrivit en biografi om vår nationalmålare Bruno Liljefors (1860-1939) kan väcka dubier – han är ju ingen specialist på förra sekelskiftets konst. Men Sjöberg har tidigare fördjupat sig i något senare konstnärer som Olof Ågren och Lotte Laserstein. Och 2006 utkom hans biografi om den i Sverige okände Gunnar Widforss, som på 1920-talet blev vida känd i USA som den store nationalparksskildraren.
Att Sjöberg senare fastnade för Liljefors, ansedd som en av världens främsta djurmålare, ligger således i linje med det kombinerade konst- och naturintresset. Det finns dessutom likheter mellan Widforss och Liljefors, som båda levde kringflackande liv, periodvis isolerade i vildmarken, men trots allt lyckades bli folkkära.
Fast framför allt var det nog Sjöbergs näsa för rafflande historier som sög in honom i Liljefors enormt framgångsrika men samtidigt minst sagt katastrofdrabbade och stökiga liv.
Cirkus Liljefors kan vi kalla det.
Själv har jag skrivit spaltmetrar om hans konst, som en av ABC-målarna; generationskamraterna i triumviratet Anders Zorn, Bruno Liljefors, Carl Larsson. Men många med mig har säkert varit ovetande om magnituden på kaoset i Liljefors liv – med allt från sjukdomar, olyckor och död, till känslomässig och ekonomisk nöd. Därtill 13 barn, ännu fler husdjur och åtskilliga boplatser. Vilket gör hans mästerliga måleri och höga produktivitet än mer beundransvärd (även om han sjangserade med fabriksartad produktion mot slutet).
För Sjöberg började det med en auktionstavla katalogiserad som ”Duva. Okänd konstnär”, med den tveksamma signaturen ”Bruno Liljefors”. Att fågeln i fråga är en stortrapp, en utrotad art i Sverige, såg författaren till på köpet direkt. Mysteriet måste undersökas, vilket ledde vidare till kontakter med barnbarn och barnbarnsbarn, samt en tidigare okänd bunt brev.
Sjöberg har även grävt i arkiv och fått fram historier som är delvis eller helt okända, varav ett par nedtystade. Med sin sakkunskap och slagfärdighet försitter han dessutom aldrig en chans att slå ner som en hök på faktafel om djur, som nämnda stortrapp. Lägg till det galghumoristiska citat från konstnären själv om hur exempelvis knölsvanar ”i tyska tidningar tros vara ejdrar eller papegojor eller höns” och andra hustrun Signes omvittnat vassa uttalanden.
Under läsningen skrattar jag högt gång på gång. Ja, trots all tragik i konstnärens liv så är detta faktiskt den mest underhållande konstnärsbiografi jag läst under mina 40 år som konstskribent.
Bruno Liljefors växte upp i Uppsala med en far som var kruthandlare och en mor som födde upp kanariefåglar. Han var en av fyra bröder som höll ihop i vått och torrt med fyra systrar Olofsson i samma hus. Som barn sägs han ha varit klen och sjuklig, och ordinerades promenader i skog och mark.
Redan då startade hans naturobservationer i ”Det vildas rike”, som hans självbiografi hette, liksom ett livslångt jaktintresse – trots att han var nära att ha ihjäl en kamrat med ett vådaskott. Till barndomens katastrofer hörde även halvsyskon som dog och faderns två konkurser.
Själv byggde han upp sig med redskapsgymnastik och var i ”tonåren ett kompakt muskelpaket”. Sjöberg konstaterar att den talangfulle och målmedvetne Liljefors kunde ha blivit idrottsproffs eller musiker lika väl som konstnär. Som bokomslag har författaren valt Johan Tiréns manhaftiga porträtt av den då 22-årige Liljefors, som poserar med korslagda, svällande överarmar.
Då var han på studieresa nere på kontinenten, efter att ha hoppat av Konstakademien, likt många kamrater i den blivande Opponentrörelsen – alla influerade av det franska friluftsmåleriet, impressionismen och japonismen i Paris. Men Liljefors tog också lektioner av en gammaldags djur- och jaktmålare i Düsseldorf. Och bekänner i ett brev hem att han varje natt drömmer om Signe Olofsson, vid tillfället nio år (hrm).
Väl hemma handlar drömmarna om att vinna medalj på Parissalongen och måla i det fria, med levande modeller i stället för uppstoppade. Liljefors får tidigt framgångar med sina naturtrogna djurmotiv, inledningsvis främst katter och rävar. Och bildar familj med Anna Olofsson 1887, Signes äldre syster.
De får barn i snabb takt och bygger hus med ateljé i Kvarnbo utanför Uppsala, där det också inrättas en djurpark. Idyllen rämnar när deras ettåriga tvillingflickor båda dör 1890, sannolikt förgiftade av kadmium i oljefärg.
Samtidigt snurrar karriärhjulen allt snabbare och i samband med en utställning i Berlin 1893 söker Bruno upp Signe, som studerar sång i Leipzig. Ett omvälvande möte följt av kärleksbrev i smyg. Allt briserar i en enorm skandal och systrarna träffas aldrig mer. Liljefors förlorar Kvarnbo och kontakten med sina tre barn, blir deprimerad och ekonomin kollapsar.
Precis som fadern är han hopplös med pengar och en skuldsanering genomförs av vännerna Anders Zorn, prins Eugen och finansmannen Ernest Thiel.
Likheterna mellan Thiel och Liljefors är närmast komiska – båda skiljer sig från en Anna, skandaliseras och gifter om sig med en Signe. Thiel blir en lyhörd mecenat som ger Liljefors arbetsro under flera år, då han producerar rader av nationalromantiska mästerverk.
Under sina mest framgångsrika år har Liljefors ofattbart stora inkomster – men ännu större utgifter. Signe föder åtta barn samtidigt som den rastlöse konstnären ständigt söker efter nya jaktmarker. ”En klåda”, skriver Sjöberg. Gång på gång flyttar de och skapar nya hem, alltifrån Villa Wigwam i Järna och stugorna på Bullerö i skärgården, till Österbybruks herrgård och överst i Sportpalatset vid Sankt Eriksbron.
Det är svårt att fatta hur någon orkade med villervallan runt Liljefors, ja, bara att föda alla barn och djur. Ett menageri med katter och jakthundar förstås, men även vilda djur som skränande och stank – rävar, illrar, grävlingar, ekorrar, huggorm, älg och Himalayabjörn, jämte mängder av olika fåglar. Signe satte dock stopp för en tiger och en flodhäst.
Hur blev då Liljefors hela folkets konstnär? frågar sig Sjöberg. Färgstarka hemma hos-reportage hjälpte säkert till, liksom alla illustrationer i böcker och jultidningar, på planscher och vykort.
Men kriserna avtog inte. Sonen Håkan dör i tbc, en dotter blir narkoman och på 20-talet drabbas han själv hårt av helvetiska smärtor i ansiktsnerven. Brödmåleriet accelererar och på 30-talet lever han och Signe isär, en tid Sjöberg grävt djupare i.
(Under) sina sista år är Liljefors uppenbarligen en sugardaddy till den 50 år yngre nakenmodellen Lucie Hallberg. Än mer skambelagt är att Hermann Göring uppvaktade honom och ägde minst fem av hans målningar. Fast inget tyder på att de var meningsfränder. Tvärtom, Liljefors hade samernas livsföring som förebild.
Sjöberg ligger lågt med tolkningar av Liljefors konst, liksom med förklaringar till hur konstnären gick tillväga i sitt nyskapande arbete med att fånga djurens rörelsemönster och beteenden. Konstvetenskapliga insikter om Liljefors får man som väntat söka på andra ställen, däremot är boken rikt illustrerad med både kända och sällan visade målningar.
Min starkaste invändning är att Sjöberg hemfaller åt väl många putslustiga kommentarer och utvikningar om det brokiga persongalleriet runt Liljefors. Å andra sidan ger det en rundmålning av en tid med personligheter jag sent ska glömma.
Fredrik Sjöberg kan verkligen konsten att berätta historier; personligt, målande och medryckande.
Läs fler texter av Birgitta Rubin och andra av DN:s bokrecensioner
