Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det är hundra år sedan. Rena har stoppat strumpor i behån och hoppas att pojkarna i parken ska försöka fånga hennes blick. Då får hon poäng i flickornas tävling. Femåriga Wela försöker gissa vad kuttrasju betyder. Deras bror Salek drömmer om att komma i fängelse. Det är bara så man får respekt som kommunist. Men det blir Hesio, som bara drömmer om flickor, som först hamnar bakom galler. Nusek, han vill bara att de andra ska sluta skratta åt honom. Och den äldste, Rudek, uppkallad efter Rudolf, den djupt saknade ärkehertigen av Österrike-Ungern, vad tänker han på? Att nästa gång han stjäl kastanjer på torget måste han ha vantar. Han visste inte att de var så heta.
Men just nu ligger de i samma rum och försöker somna: hunden Suchard, katten Milka och de sex barnen till koscherslaktaren Nathan och hans Rywka. Den som behöver fisa måste först be om lov, har Rudek bestämt. Man frågar: PKP? Svaret RKM betyder ”en gång går det bra”. Som tur är står fönstret alltid öppet så att Rudek kan smyga ut och in utan att purra portvakten.
Ingen vet vad han har för sig på nätterna. Men han har alltid pengar med sig till familjen. De behövs. Deras pappa Nathan har huvudet bland molnen. Alla hans affärsprojekt slutar i katastrof. Då slår han sina barn. De äldre syskonen skäms när pappa försöker tala polska på gatan. Hemma talar de jiddisch. Men på kvällarna bidrar de till familjekassan genom att ge lektioner i korrekt polska till skolkamraterna.
Familjen Stramer lever i två världar eller kanske mittemellan. I deras Tarnów finns fyrtio kyrkor och lika många synagogor. Enligt seden ska borgmästaren alltid vara katolik och hans vice jude. Det är strid på kniven mellan Tarnows katolska och judiska fotbollslag. Men när det spelas mot utsocknes lånar de skamlöst toppspelare av varandra.
Man förstår varför historien om denna svunna värld tog de polska läsarna med storm. (Och blivit översatt till tio språk, nu också svenska, tonsäkert och dansant av David Szybek). Polacker visste inte hur mycket de saknade en berättelse om en vanlig judisk familj i början av förra seklet, om vad de såg, hur de tänkte och drömde. Om judiskt tonårsliv i en tid som kokar av hänförande idéer och olösliga konflikter. Om att försöka bli sig själv på trots mot klassens, könets, rasens och syskontrappans skrankor.
Sholem Aleichem kunde ogenerat dikta om judiska svindlare och hustruplågare. Sådana finns ju hos varje folk. Men det var före Auschwitz. Det är som om Förintelsen kastat en baklänges skugga som gör det svårt att berätta om det judiska liv som funnits före kriget med samma frejdighet och humor som man kan göra om allt annat. Det är förståeligt, men olyckligt. Sorgens självcensur berövar en hel kultur dess fulla mänsklighet och gör den bortom graven än mer avlägsen och främmande.
En polsk vän berättar att när han läste ”Stramer” gjorde han en upptäckt som han kanske borde skämmas för. Att det var först när han blivit så indragen i Saleks kärleksvåndor att han nästan glömde vad som väntar Polens judar, som han kände att det handlade om honom.
Jag tror att detta var Mikolaj Lozinskis avsikt. Hans berättare vet lika lite om framtiden som romanpersonerna. Den är som den ska vara, oviss men full av hopp.
Mikolaj Lozinski är en suverän berättare, men han har också ett helt unikt material. Hans farfarsfar hette just Stramer, var en urfattig och smått stollig slaktare i Tarnów som fick sex barn med sin dyrkade Rywka. Lozinski har sagt att han inte tror att det finns en annan skara av sex judiska syskon som överlevt Förintelsen. Och alltså kunnat efterlämna varsin version av familjens öden.
Hade ”Stramer” varit ren fiktion kunde läsaren tycka att den är något skruvad i akt och mening att återge det mesta av tidens dramatik. Det är ju svårt att tro att sex syskon som vuxit upp i samma rum skulle gå så skilda vägar. Men det gjorde de i verkligheten. Lozinski höll sig till huvuddragen i deras öden, har han berättat. Sedan fick fantasin och inlevelsen göra resten.
Man märker att författaren också är fotograf. I varje avsnitt förskjuts perspektivet genom att Lozinski skildrar det som händer från åtta olika synvinklar. Berättaren har sällan överblick, han vet nästan bara vad någon av de åtta sett, förstått, känt och tänkt. (Den som råkat födas sist av fyra pojkar läser måhända dessa stycken med intorkad gråt i halsen.)
Alla hans affärsprojekt slutar i katastrof. Då slår han sina barn
Lozinski lär ha forskat länge, för han får nästan förkrigstidens Tarnów att återuppstå, med dess dofter och odörer, talesätt och later, den ungerske kastanjrostaren som dyker upp inför varje jul, legendariska stadsbud, småstadsskandaler och minnesvärda bovar. Jag tänker genast på ”Kvartetten som sprängdes”. Men det är förstås Isaac Bashevis Singers ande som svävar över sidorna.
”Stramer” som kom ut i Polen 2019 har redan fått en fortsättning: ”Stramers”. De sex syskonens öden under kriget och under stalinismen skriver sig in i de mest såriga kontroverserna kring Polens historia. Det behöver inte vara författarens avsikt. Han rår ju inte över sina romanfigurer.
Läs denna bok för dess stundom dråpliga och ömsinta skildring av en judisk familj där var och en försöker trotsa ödet på sitt sätt – eller för att få en glimt av den värld som gick under med tre miljoner människor.
Måndagen den 17 november, klockan 19, samtalar Mikolaj Lozinski med Svante Weyler om sin bok på Konstakademin. Samtalet arrangeras av Judisk kultur i Sverige.
Läs fler av DN:s bokrecensioner här
