Vem var Dick Bengtsson? Frågan kan förstås på två sätt. Antingen vet man inte alls vem denna mytomspunna svenska konstnär var. Eller så känner man mycket väl till hans konst, men undrar fortfarande vem han egentligen var och vad han ville säga med sina gåtfulla verk.
Kanske går det att få en del svar i den retrospektiv med Dick Bengtssons verk som öppnade i helgen på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Här visas ett fyrtiotal målningar av denna legendariska konstnär, numera dyrkad av såväl kritiker och konstvetare som konstnärskollegor.
När Dick Bengtsson stod på sin konstnärliga topp under 1960- och 70-talen hade han en mer svårdefinierad status i det svenska konstlivet. Inte riktigt insider, men inte heller riktigt outsider. Hans namn skvallrar om bakgrunden i stockholmsk arbetarklass, där amerikanskt klingande förnamn som Freddy, Conny och Tony var vanliga.
Under en stor del av livet arbetade Dick Bengtsson på Posten, och målade till en början sina verk hemma på vardagsrumsgolvet, utan direkt kontakt med tidens konstliv. I hans biografi finns också mörka inslag, som depression, en uppslitande skilsmässa och en brand i en före detta skola i Hälsingland, använd som ateljé och där han periodvis drog sig undan.
När byggnaden fattade eld kastade sig Bengtsson ut genom fönstret och hamnade på lasarettet, samtidigt som ett flertal verk slukades av lågorna.
En särling var han tveklöst, i stort sett självlärd, med en oskolad och egen teknik som pendlade mellan ett rått och ett raffinerat uttryck. Men kvaliteterna i hans konst gick inte obemärkt förbi, han fick så småningom såväl egen ateljé i gamla Hagalund som statlig konstnärslön och en separatutställning på Moderna museet 1983.
Motiven i sina särpräglade verk hämtade Dick Bengtsson framför allt från konstböcker och populärpressens annonser, och sammanfogade dem i en collage-liknande stil som föregick postmodernismens citatkonst.
I ett av sina mest kända verk (som tyvärr saknas i utställningen) målade han helt enkelt av en gatuvy av den amerikanska konstnären Edward Hopper, med ett ditfogat hakkors i nedre vänstra hörnet. I en målning som kan föra tankarna till den egensinniga popkonstnären Philip Guston har han lika oväntat placerat Albert Engströms seriefigurer Kolingen och Bobban i en svårtolkad rumslighet.
Målningen ”Hitler och drömköket”, där den tyske diktatorn samtalar med en grupp militärer under en tankebubbla med en tidstypisk köksinredning från 70-talet, befinner sig i direkt dialog med popkonstnären Richard Hamiltons klassiker ”Just what is it that makes today’s homes so different, so appealing?”.
Men Bengtsson kunde lika gärna referera till konsthistoriska förebilder som Lucas Cranach den äldre eller för den delen konstförfalskaren Hans van Meegeren – som inspirerade honom att bearbeta sina dukar med strykjärn för att ge dem en patinerad yta. I ett verk möter Cranachs nakna Venus och Cupido en skoannons för märket Playboy i en märklig, erotiskt laddad dans mellan manliga och kvinnliga symboler.
Efter hans bortgång vid 53 års ålder i 1980-talets slut glömdes Dick Bengtsson nästan bort, men år 2005 uppmärksammades hans konstnärskap stort med ännu en utställning på Moderna museet och tillhörande årsbok från SAK, Sveriges allmänna konstföreningar. Sedan dess har han haft något av en kultstatus, särskilt bland nutida konstnärer som Ernst Billgren, Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström och Jens Fänge.
När Sven-Harrys nu, ytterligare 20 år senare, öppnar sin utställning med flera av Dick Bengtssons nyckelverk ger det ännu en generation konstnärer och museibesökare möjlighet att uppleva denna betydelsefulla konstnär för första gången.
Och det första de lär studsa till inför är förstås hans provocerande bruk av hakkors som motiv. De kan dyka upp lite var som helst, på fönstret till en lada, i hörnet av ett vykortsliknande motiv av en kyrka i solnedgång, i en interiör från Kumlafängelset.
Många kritiker och uttolkare av Bengtssons verk har lagt pannan i djupa veck inför dessa motivkrockar. Vad ville Bengtsson egentligen säga? Att nazismen finns överallt? Att konsthistorien är befläckad av auktoritära uttryck? Eller ville han bara, som punkarna i slutet av 1970-talet, provocera etablissemanget med den förbjudna symbolen?
I den ovan nämnda katalogen från 2005 vrider och vänder skribenten Douglas Feuk på frågan, och kommer fram till att Dick Bengtsson själv måste ha stått undrande inför hakkorsens funktion i de egna verken. Även i den fint formgivna katalog som ges ut i samband med Sven-Harrys utställning konstaterar Ann-Sofi Noring att ”allas våra försök till tolkningar är tillfälliga och tidsbundna”.
Men om man vänder på resonemanget och frågar sig vad dessa målningar vore utan svastikorna så kanske bilden klarnar något. En mer eller mindre trogen replik av Hoppers gatuscen eller en gråsvart målning av en förfallen svensk träkåk är i sig inte så intressant. Fast genom att addera denna ondskans främsta symbol laddar Bengtsson målningarna med en energi som kortsluter alla försök till en bokstavlig tolkning.
Det är därför hans målningar fortsätter att fascinera, och det är därför det vore direkt förödande att i någon mening försöka censurera eller cancellera hans verk. Att som Sven-Harrys kontextualisera och ifrågasätta den i dag stötande titeln på en målning med två svarta personer är däremot högst rimligt.
I en förlängd ambition att sätta in Dick Bengtsson i ett nutida sammanhang visar museet parallellt en utställning med samtida konstnärer som på ett eller annat vis inspirerats av eller relaterar till hans konstnärskap.
Här återfinns de redan nämnda beundrarna Jens Fänge och Karin Mamma Andersson, men också något yngre konstnärer som Salad Hilowle och Tobias Bradford. Att sätta äldre konst i dialog med samtiden har varit ett vanligt curatoriskt grepp de senaste åren, med blandade resultat.
I den här utställningen fungerar det rätt bra. Särskilt Hilowles svartvita film om en svart skådespelare som fajtades med fördomarna i 1940-talets svenska teater- och filmvärld, som i sammanhanget framstår som en subtil kommentar till den ovannämnda Bengtsson-målningen av två svarta personer.
Även konceptkonstnären Leif Elggrens bruk av den svartgula tejp som brukar signalera fara är kongenialisk med Bengtssons betydelseladdade symbolik.
Annat känns snarast intvingat med skohorn, som Niki Lindroth von Bahrs stop motion-film och Theresa Traore Dahlbergs glasvaser med metalliska inslag – även om bådas verk är alldeles utmärkta på egen hand.
Men till syvende och sist är det ändå Dick Bengtsson som står i centrum. Med tanke på hans status som en ”konstnärernas konstnär” är det smått obegripligt att hans verk visas så sällan, så det gäller verkligen att passa på nu när tillfälle ges.
Läs mer: Magiskt manligt måleri på Moderna museet
Läs mer om konst på dn.se
