Att det nu är den ständigt uppkopplade generation Z som går på Beckmans designhögskola framgår tydligt i årets examensutställning ”Forma framtiden”, där 40 studenter visar sina projekt. ”Medial utmattning” är ett centralt tema och analoga lösningar en till synes eftersträvansvärd motsats till en genomdigitaliserad tillvaro.
Generation Z (personer födda ungefär mellan 1995 och 2010) är ju den första generationen som har vuxit upp med internet, sociala medier och smartphones – och just det tycks nu överväldiga dem på många sätt.
”I just feel like I don’t have a life anymore” konstaterar en av de många rösterna i Emilia Linds videoverk ”Literally me”, ett vitt rum fullt av små, blåflimrande skärmar. Med lågupplösta bilder och röstfragment ur samtal förmedlas den tomhetskänsla som kan infinna sig efter alldeles för många timmar på TikTok.
Verket har kopplingar till konströrelsen ”corecore”, som uppstått ur digital övermättnad. Emilia Lind säger sig ha velat utforska hur informationsflöde och konstant uppkoppling formar en generations sätt att känna och förstå sin samtid.
Hennes slutsats är att det eviga scrollandet lätt skapar en känsla av ”kollektiv, global melankoli”. Om det låter dystert är det ingenting mot hur det känns på plats. Det här är ett klaustrofobiskt rum man inte vill bli instängd i.
Men det finns annat än svårmod på Beckmans. Utställningen innehåller även verk som rymmer olika typer av självmedicinering och kritiskt tänkande. I den poetiska filmen ”Lyssna till flickorna” gestaltar Sanna Holm hur hon, för att hämta mental och kroppslig styrka, ordinerade sig själv löpning. Detta efter att ha erfarit hur världen och vården är uppbyggd efter den manliga kroppen och vid hormonella besvär blivit erbjuden antidepressiv medicin som första och enda hjälp.
Vi lever i en tid med många potentiella ”jordbävningar” och Beckmans ”Generation Z-seismografer” är bra på att registrera dem. Artificiell intelligens adresseras bland annat av Adam Arinbjarnarson, som ifrågasätter AI:s sätt att förenkla och sammanfatta information. Genom ett grafisk form-projekt som innehåller många olika lager vill han hävda det komplexa designspråkets rätt att existera.
Längtan efter det analoga syns bland annat i Amanda Artbergers projekt. Hon har hittat brev från en släkting som flyttade till Amerika i början av 1900-talet. Efter att ha läst transkriberingar av breven på nätet, fick hon tillgång till de fysiska originalen och insåg att ett brev också är ett visuellt objekt som i sig skapar känslor. Något som inte är självklart när man vuxit upp i en digital era.
I motsats till vår tids ofta appstyrda belysning har Alva Jonasdotter i sin tur formgivit lampor som med hjälp av vikter går att ställa om på ett tydligt, mekaniskt sätt.
Även Ellen Nilssons flexibla lampor bygger på en synlig, i det här fallet tältinspirerad, konstruktion. ”Tältduken” består av partikelfilterduk, ett material som vanligtvis används som filter i en diskmaskin. Lagd i dubbla lager bildar den ett fint rutmönster som sprider ljuset på ett mjukt sätt och skapar ett subtilt skuggspel.
Att den mänskliga handen fortfarande spelar en viktig roll visar sig också i modestudenternas projekt. Inte minst i Kristin Svenssons kollektion som undersöker ”vemod” både som en känsla och en estetik.
Kort sagt: På Beckmans blir det tydligt att formgivning är ett viktigt verktyg för att tolka världen och skapa mening. Just det får gärna forma framtiden, om ni frågar mig.
Läs mer: Både personligt och vågat på Beckmans 2024
Läs mer om konst på dn.se
