Dikt kan bli verklighet med Kamala Harris

Kamala Harris blir USA:s nya president. Åtminstone om verkligheten fortsätter att följa handlingen i tv-serien ”Veep”. Fans påpekar att serien, där Julia Louis-Dreyfus rollfigur siktar på att bli USA:s första kvinnliga president, har stora likheter med vad som nu sker.

Fiktiva exempel på kvinnliga presidenter råder det förvisso ingen brist på. En kvinna på posten är sedan länge en stapelvara i amerikanska tv-serier, filmer och böcker.

Att fiktionen påstås kunna förutsäga framtiden är inte heller ovanligt. Tv-serien ”The Simpsons”, som också sägs förutspå att Kamala Harris faktiskt blir president i höst, har bebådat såväl Donalds Trumps presidentskap som Lady Gagas show på Super Bowl.

Men kan verkligen fiktionen förutspå framtiden? Enligt Henrik Brissman, idéhistoriker vid Lunds universitet och författaren till boken ”Framtidens historia”, är svaret både ja och nej. Han exemplifierar med boken ”Utopia” från 1516 av engelsmannen Thomas Moore.

– Den brukar kallas den första framtidsromanen. Moore förutsåg sex timmars arbetsdag, något som i dag kan bli verklighet i en nära framtid. Samtidigt ansåg han att förutsättningen för det var mänskliga slavar, och han menade att kvinnor fortfarande skulle vara kvar i hemmet och ta hand om hushållet och barnen. Så den som ger sig på att säga något om framtiden gör bäst i att peta in en reservation om att den kan ha fel om vissa saker, säger han.

Henrik Brissman menar att Moores spådom även visar hur svårt det är för framtidsuttolkare att bryta sig loss från sin samtid. Moore kunde helt enkelt inte tänka sig en framtid där slaveriet var avskaffat och kvinnorna hade frigjort sig från patriarkatet.

– Nästan alla spådomar har sitt anslag i samtiden. Vad jag vet finns det till exempel ingen som långt bak i tiden siade om en sådan sak som samkönade äktenskap.

Henrik Brissman berättar att människan i alla tider har försökt sia om framtiden. Det kunde gälla hur skörden skulle bli nästa år, om huruvida det skulle vara gynnsamt att starta krig med grannstaten eller om personen som man träffat och förälskat sig i var den rätta. Men förr var experterna sierskor och spåmän, inte roman- och manusförfattare.

Träffsäkerheten i fiktionens profetior har det varit lite si och så med. Bäst har den hittills visat sig vara på att förutspå tekniska och vetenskapliga framsteg och innovationer.

– Jules Verne förutsåg flera saker i sina science fiction-romaner, till exempel rymdresor och undervattensfarkoster. När det gäller tekniken kan man ofta se vartåt det pekar, man kan se att vissa saker kommer att vara fullt möjliga om ett antal decennier, säger han.

Däremot, fortsätter Henrik Brissman, är fiktionen betydligt sämre på att förutse politiska händelser och omvälvande samhällsförändringar, åtminstone med samma långa framförhållning som när det gäller tekniska och vetenskapliga framsteg.

– Det korta svaret är att det är saker som generellt är mycket svårare att förutspå. Många fler faktorer spelar in jämfört med tekniken och vetenskapen, inte minst eftersom det i grunden handlar om mänskliga relationer och sociala samspel.

Hur är det då med samtidens författare? Tror de sig kunna förutspå framtiden? Agnes Lidbeck, vars senaste roman ”All min kärlek” (2023) är en dystopisk berättelse där Sverige i en nära framtid har förvandlats till en totalitär stat, är skeptisk. Däremot menar hon att konsten kan skapa utrymme åt och ge uttryck för saker som man känner på sig.

– Jag tror att alla som är intresserade av sin samtid kan se subtila signaler och tolka dem. Om man sedan väljer att ge uttryck för sina tolkningar i konsten, då kan det i efterhand uppfattas som om man har förutspått framtiden, säger hon.

Att reservera sig som framtidsuttolkare menar Agnes Lidbeck är klokt, men inte nödvändigt.

– Det handlar om var man som författare parkerar sig på den fiktiva skalan. Om min bok hade varit mer av ett debattinlägg, då hade jag nog lyft fram att det också finns saker som talar för det motsatta. Men i det här fallet ville jag uttrycka en oro.

Hon upplevde redan under redigeringen av ”All min kärlek” att saker som hon hade skrivit i boken besannades. Men att så skedde överraskade henne inte. Det som förvånade Agnes Lidbeck var att det låg närmare i tiden än vad hon hade trott – och det gjorde henne arg.

– Jag var mer förbannad än kittlad av att det blev verklighet. Jag kände att jag borde ha skrivit boken tidigare, tankarna hade jag ändå gått och burit på länge.

Agnes Lidbeck lämnar dock en dörr öppen till det oförklarliga. Orsaken är att hon vid ett tillfälle blev spådd av en professionell siare – och att spådomen besannades.

– Det är på den nivån att det är läskigt. Men det är alldeles för privat för att prata om. Jag har lite svårt att medge att jag tror på det övernaturliga, men ja, jag gör nog det.

Fiktionens makt över verkligheten är ett återkommande motiv i fiktionen. Ett av många exempel är Paul Austers roman ”Orakelnatten” (2008). Huvudpersonen Sid, som är författare, får fatt i en anteckningsbok som tycks besitta magiska krafter. Det som skrivs i boken blir verklighet. En kollega frågar Sid om det kanske inte är vad skrivandet egentligen handlar om, inte om att redovisa vad som hänt utan om att få saker att hända.

Författaren Stefan Lindberg, av kritiker ibland kallad Sveriges svar på Paul Auster, leker inte sällan med tanken på att fiktionen kan påverka verkligheten, bland annat i romanen ”Viskarna” som släpptes i våras. Han tror att dikt kan bli verklighet, åtminstone i viss utsträckning.

– Givet mängden fiktion så kommer det som sker ofta redan att ha utspelat sig i dikten. Men oftast när man påstår att fiktionen föregår verkligheten bryter man ju också bara loss ett uns ur den förra. Ingen hel fiktion har förutspått en hel verklighet, säger han.

Teknikspående, som ”Viskarna” också bjuder på, tror han att man ska akta sig för.

– Åtminstone om man vill vara helt profetisk. Visionära framtidsromaner, som till exempel David Foster Wallaces ”Infinite jest”, avslöjar ofta att de är romaner genom att verklighetens tekniksprång är så oförutsägbara. Han missar till exempel ”molnet”.

”Infinite jest” från 1996, men som den amerikanske författaren började skriva redan 1986, är en framtidsroman som många menar förutspådde den tid som vi nu lever i. Dels med sådant som strömningstjänster och sociala medier, men också hur de har påverkat oss.

När det gäller sitt eget liv har mycket lite blivit som Stefan Lindberg har skrivit. Men det utesluter inte det faktum att han i vissa fall har känt sig påverka verkligheten med skrift. Ett par gånger på sätt som han har upplevt haft inverkan på hans egen familj.

– Det beror förstås på slump och författarkänslosprötens överspändhet. Och, tja, om man skriver sådana mängder som man gör blir det ju såklart ”rätt” och förutsägande ibland. Men man får komma ihåg att 99.9 procent av det som man skriver aldrig inträffar.

Att fiktionens skapare kittlas av tanken på att kunna förutse framtiden, eller faktiskt kunna påverka och skapa den med vad de skriver, tror Stefan Lindberg är oundvikligt. Frågar man honom har man som skönlitterär författare inget annat val.

– All berättande prosa är byggd på orsak och verkan, och är trädd på en tråd som i någon mening löper i tidens riktning, framåt.