Diktaturen Gilead groomar elitens döttrar

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Femton år efter händelserna i den sjätte säsongen av tv-serien ”The handmaid’s tale” återvänder vi till den religiösa diktaturen Gilead. Numera är tant Lydia (alltjämt spelad av Ann Dowd) rektor för en flickskola vars främsta uppgift är att förbereda kommendörernas döttrar för äktenskapet.

Trots att det ser ljust ut för Agnes (Chase Infiniti) inför debutantbalen, hon har både välsignats med mens och en massa inflytelserika friare, känner hon sig otillfredsställd. Hon trånar nämligen efter en annan man vilket naturligtvis inte är tillåtet i Gilead. Puberteten sätter även griller i huvudet på klasskamraterna. När dessutom Daisy, en sexuellt erfaren konvertit från Torontos ogudaktiga gator, kommer till skolan ställs saker på sin spets.

Det är bara att konstatera att den kanadensiska författaren Margaret Atwoods dystopiska berättelse om kvinnoförtryck fortfarande är lika aktuell. Temat i ”The testaments” är dessutom perfekt för en spinoff. I en totalitär stat där kvinnors autonomi över sina egna kroppar utraderats och kvinnlig vänskap börjat ses som ett hot, går naturligtvis ingen säker. Inte ens elitens döttrar är skyddade från övergrepp. Med tilltagande obehag bygger serien upp för den bal där Gileads mest inflytelserika män, alla med grått stänk i håret, ska få möjlighet att välja och vraka bland unga flickor som fostrats att bli deras underdåniga slavar.

Hur paradoxalt det än låter så är tonen faktiskt något ljusare den här gången. På ytan lever ju ungdomarna än så länge ett betydligt behagligare liv än vad June (Elisabeth Moss) och alla de andra tjänarinnorna gjorde i förra serien.

Flera karaktärer från originalserien dyker även upp. Bland annat får vi lära känna tant Lydias nattsvarta bakgrundshistoria.

I rollen som Agnes lyckas Chase Infiniti kombinera samma zen-liknande lugn med trotsig rebelliskhet som hon gjorde i ”One battle after another” (2025). Hon utmanas dock av Lucy Halliday i rollen som den gatusmarta Daisy. Även Rowan Blanchard, som spelar Shunammi, är ett starkt kort. Hon är en av väninnorna som aldrig tycks få mens, och som ger ren och skär missunnsamhet ett ansikte. Flera karaktärer från originalserien dyker även upp. Bland annat får vi lära känna tant Lydias nattsvarta bakgrundshistoria.

En del av behållningen med originalserien har varit att se dess universum successivt expandera – från det ursprungliga triangeldramat i hjärtat av staten till mer vildvuxna sammanslutningar av människor i gränstrakterna till Kanada.

Det pornografiska våldet i ”The handmaid’s tale” har dock också varit en konstant som till slut lämnat efter sig en rätt bitter eftersmak. När verkligheten ser ut som den gör riskerar ju epitetet ”dystopisk fiktion” att förlora sin udd. De tortyrliknande scenerna och hängningarna förekommer visserligen även här, om än i mindre skala.

Men att se de mest privilegierade kvinnorna, i sina kyska plommonfärgade dräkter, gå från självutplåning till ifrågasättande av den undergivna roll de tilldelats i Gilead, är en välbehövlig framåtrörelse. Det är ju trots allt en tanke som inger visst hopp – inte bara i fiktionens värld.

Fler film- och tv-recensioner i DN