Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
I regionen Xinjiang i nordvästra Kina, där Sidenvägen går, utgör uigurerna den största minoritetsgruppen med 8 till 10 miljoner människor. Flera gånger i historien har denna ursprungsbefolkning försökt skapa ett muslimskt Östturkestan, men är sedan 1949 inlemmade i folkrepubliken Kina.
Uigurerna har utsatts för systematiskt kränkande behandling, haft mycket svårt att få arbete, blivit tvångssteriliserade, ofta frihetsberövats och – om de visat ”onormalt beteende”, som att läsa mycket i koranen eller klä sig på islamiskt sätt – skickats till ”omskolningsläger”. Enligt organisationen Human Rights Watch har detta drabbat närmare en miljon uigurer.
År 2022 tilldelades författaren Perhat Tursun Tucholskypriset av Svenska Pen. Hans roman ”Staden”, översatt av Anna Gustafsson Chen, är den första uiguriska romanen som finns på svenska. Bland sitt folk betraktas Perhat Tursun som en litterär och kulturell ledstjärna, men sedan 2018 är han ”försvunnen”. Två år senare rapporterades att han dömts till 16 års fängelse på oklara grunder.
Tursun har sagt att han arbetade med ”Staden” i 25 år, mellan 1990 och 2015. Romanen har vissa likheter med böcker av äldre västerländska modernister, som Albert Camus och Claude Simon. Den är drömlik – surrealistisk, overklig, spöklik – men samtidigt fylld av konkreta detaljer. En man lämnar landsbygden för att söka arbete och någonstans att övernatta i staden Ürümqi. Berättaren inleder med att han ryser, att det aldrig blir riktigt ljust: ”Det känns som om staden ständigt är på väg att sjunka ner i ett övermäktigt mörker.”
Ürümqi är regionens huvudstad, med omkring 1,7 miljoner invånare. Staden är mycket förorenad, vilket ger den tunga, tjocka dimma som präglar staden i boken en tydlig förankring i verkligheten. Dimman är helt central och laddas med olika betydelser berättelsen igenom: ”ett virus som sakta trängde in i kroppen och blev en del av den” och ”som om dimman och jag var en och samma sak”.
Ordet ”hugg” upprepas 221 gånger och återkommer i på ett dramatiskt sätt i slutet av romanen
När den tätnar beskrivs det som ”om den förvandlades från gas till vätska”, och nästan hundra sidor senare ”svalde mig i stora klunkar”. Den blir alltmer skrämmande och tränger in i mannens kropp, som håller på att ”förvandlas till lera”: ”Dimmans tunga, kvävande ljud, som påminde om en döende patients andlösa stönande, sipprade in i skelettets alla springor.” Slutligen perverteras den: ”Dimman var som tungan på en jycke jag hade sett i en porrfilm där man iscensatte sex mellan en kvinna och en hund. Den slickade tyst staden med ett slags kylig åtrå.”
Det är i denna atmosfär huvudpersonen rör sig. Där ingenting går att se klart och där kroppen förvandlas. Och där det finns fasansfulla odörer – minst sagt uttrycksfullt beskrivna.
I romanens inledning säger en man: ”Hugg ner människorna från de sex städerna”. Dessa städer syftar på uigurernas förfäders hemland. Ordet ”hugg” upprepas 221 gånger och återkommer i på ett dramatiskt sätt i slutet av romanen.
Läsaren har det inte helt lätt – det är som om dimman också tar sig in i själva läsningen. Vad är det vi egentligen ser och hör? En man som försöker hitta ett jobb – och får en skrivbordslåda på ett kontor. Och en underlig kollega, ”den leende människan”, vars leende efter hand uppfattas som alltmer groteskt och frånstötande. Det är han som har hand om skrivbordslådan – där huvudpersonens enda tillgångar finns. Det växer en sorts fiendskap mellan dem, ofta komiskt skildrad.
Människorna som rör sig spöklikt genom staden saknar namn och har sällan goda syften. Huvudpersonen hamnar ofta i konflikt med dem när han vilset vandrar omkring och konfronteras med sina minnen. Minnena däremot, ter sig mer verkliga än den omedelbara omgivningen – romanens avgjort mest skrämmande gestalt är fadern, bestraffande och farlig.
Här finns utrymme för en freudiansk tolkning av romanen. Samtidigt kan texten läsas politiskt, som ett vittnesmål om uigurernas liv under kinesiskt förtryck
Fadern föredrar siffror framför allt annat medan sonen som han har präglat lever i en värld full av magiska tal. Det är ett oupphörligt räknande i boken. Berättaren gör sifferkombinationer till utsagor om framtiden och upplever en känsla av mening när han ser sitt eget födelsenummer på en dörr. ”Matematiker är människor som är sina egna mystiker.”
Gott och ont behandlas också på ett raffinerat, utstuderat sätt. Fadern avger en sötaktig lukt av alkohol, som i romanen ibland blandas samman med doften av karameller. Det lockande och det frånstötande kan fatalt smälta samman. På samma vis gestaltas sexualiteten med en blandning av lust och äckel. Den stackars grannflickan från barndomen hamnar i denna dubbla blick.
Här finns utrymme för en freudiansk tolkning av romanen. Samtidigt kan texten läsas politiskt, som ett vittnesmål om uigurernas liv under kinesiskt förtryck. Berättaren minns exempelvis hur han en gång såg faderns skugga, förväxlande lik bilden av kommunistpartiets ledare Mao, som hängde hemma på väggen. Vi följer honom irrande i dimman, främmande och alienerad – tröstlöst kämpande för att hitta en plats och ett hem. Ett liv, helt enkelt. Han blir alltmer psykotisk, alltmer förnedrad. Till sist hamnar han på den plats dit romanen obönhörligt har fört honom.
Perhat Tursun har skrivit en originell och komplex roman där det främmande på ett suggestivt sätt förvandlas till en förvrängd och förhöjd verklighet. Själv är han försvunnen och fängslad. Som sinologen Fredrik Fällman från Svenska Pen skriver i sitt förord är att läsa, diskutera och sprida Tursuns verk ett sätt att verka för hans frihet.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
