Utställning

”Madeleine Andersson: Shock value”

Index, Stockholm. Visas t o m 24/8

Madeleine Anderssons utställning ”Shock value” på Index är inget för äckelmagade. Direkt innanför dörren visas en video där en dekapiterad fluga jonglerar med sitt egna huvud, som om den försökte sätta tillbaka det igen. Längre in projiceras en timslång film med klipp av hjärnor som dissekeras, äts eller mosas, jämte scener där djur och människor utsätts – eller själva utsätter sig – för olika former av elektriska stötar.

Det låter spektakulärt, men är snarare en medvetet spekulativ berättelse om hjärnans historia och vetenskapens försök att kartlägga och kontrollera människans mentala funktioner.

Filmen är en sammanställning av virala klipp från medicinhistoria och personers egna knäppa experiment. Den använder samma grepp och tekniker som bygger dagens uppmärksamhetsekonomi, men med en extrem intensitet. Samtidigt diskuterar den ett samhälle fixerat vid att mäta och justera, ner på nervnivå på de mest bisarra sätt, under förevändning att populationens intelligens ska upprätthållas.

Rummet där filmen visas är byggt av vita hinkar identiska med dem som används för att förvara en av världens största samling människohjärnor. Mellan åren 1945 och 1982 samlades 9479 hjärnor in från obducerade patienter vid statliga danska mentalsjukhus, och finns än i dag på Syddansk universitet i Odense.

Utställningen är förstås allvarlig, men har samtidigt en rå humor. Från kanten på några av hinkarna sticker det exempelvis ut tofsar av löshår, en fånig överdrift som gör att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.

Filmens titel ”Degenerative knowledge production” understryker den underliggande frågan om gränsen mellan naturlig och artificiell intelligens, och vad som blir resultatet av en intelligens som matas med sin egen output.

Men den intressantaste utsagan har en närmast konspiratorisk ton: Vi lyder under ett system som med alla medel vill upprätthålla bilden av rationalitet, men som för sin utveckling är helt beroende av de misstag och den idioti den säger sig vilja bli av med.

Det är bra gjort, en politisk analys med surrealismens excess som främsta verktyg.

Läs mer om konst på dn.se

Share.
Exit mobile version