Doktor H. hör till en av Betlehems många minoriteter, de kristna araméerna. Han hör inte till de många invånare i Mellanöstern som mist sitt arbete eller bombas från luften. Men också hans liv har tumlats om under krigsåret.
– De flesta pengar här i stan kom från folk som jobbade i Israel och från turister. Nu får inga jobba i Israel och turismen är död. Folk vänder på slantarna. De skjuter upp besök hos oss tills de får tandvärk. Ibland behandlar vi utan att ta betalt, om det är akut. Vi går med förlust.
Med turismens undergång har doktor H. mist en annan viktig del av sin kundkrets – turister och pilgrimer som kombinerar sin vistelse med tandvård. Hans värld har krympt också på andra vis. Förr kunde han och hans fästmö lämna Västbanken och åka till Tel Aviv. De kunde bada i havet. Nu är alla tillstånd indragna.
– Häromdagen, i ren desperation, åkte vi till Ramallah. För att det skulle hända något. Tre mil. Det tog tre timmar i vardera riktningen med alla israeliska vägspärrar.
Sedan den 7 oktober har miljoner israeler mist sitt framtidshopp, först som följd av Hamas massaker och det militära fiaskot, sedan som följd av regeringens ointresse för de bortrövade i Gaza. Lämnas gisslan åt sitt öde så känner nära 60 procent, enligt mätningar, att det oskrivna kontraktet mellan medborgarna brutits.
Palestinierna är bättre lottade på den punkten, eftersom få av dem längre hoppas. För dem är chocken efter krigsutbrottet mer materiell än psykologisk. Verkligheten har grusat palestiniers förhoppningar om fred, om en egen stat eller ett slut på ockupationen. Men också människor utan hopp måste äta. Så palestinier på Västbanken drömmer om att komma härifrån. Eller, oftare, att krångla sina barn härifrån.
Detta betyder goda tider för de många utländska skolorna, som den brittiska skolan i Nablus, den amerikanska i Ramallah, den grekiska i Jerusalem. I Betlehem är kampen hård om platserna på Talitha Kumi, det tyska gymnasiet. Den som tar studenten där är tyskspråkig och har redan ett nätverk av tyska kontakter – en flyktväg ut ur Mörkrets rike till Ljusets Europa.
150 000 palestinier arbetade i Israel före Hamas attack i fjol. Otaliga byggplatser står tomma sedan ett år. Förr om åren, då Israels militär skötte ockupationen, såg den till att så snart som möjligt efter våld och kriser släppa in dessa arbetare igen, för att motverka nöd och extremism. Men nu sköts ockupationen av koalitionens extremistpartier, som gärna skulle se palestinierna resa sig i uppror. Gör de det så kan det palestinska självstyret störtas och bosättning sättas igång på hela Västbanken.
Ett år efter 7 oktober är det fortfarande ovanligt att höra israeler hälsa varandra med de gängse fraserna ”Hur står det till?” – ”Tack bra!”. Både frågan och svaret klingar falskt och de flesta undviker dem för andra lösningar, som ”Må vi strax höra bättre nyheter” eller ”Gud hjälpe oss för fler olyckor”.
Norma, 65, bor i den israeliska staden Modiin. Hon har fyra vuxna barn. Den 7 oktober mådde hon ganska bra:
– Vi hade offrat mycket under 2023 för att freda demokratin från regeringens ”rättsrevolution”. Vi hade lyckats, åtminstone temporärt, att freda våra barns framtid. Sen kom detta. Vi förstod att våra ledare inte hade gisslan som prioritet och vi gick ut på gatorna igen, flera gånger i veckan. Men vi misslyckades. Vetskapen att landet svek de bortrövade två gånger – först då de fördes bort medan armén låg och sov, och sen då vi struntade i dem av politiska skäl – är ett sår som inte kan läkas.
Alla radio och tv-kanaler i Israel, utom den regeringstrogna Kanal 14, inleder sina program med att först påminna om antalet bortförda och plikten att få dem fria till varje pris. Israels radio och arméradion har nyhetssändningar varje timme och de innehåller alltid röster från de bortrövades och de mördades anhöriga. Ovanpå alla kända klyftor, mellan ortodoxa och liberaler, mellan ockupationens anhängare och dess motståndare – så har ännu en avgrund öppnats mitt i samhället: mellan de som är redo att sluta kriga i Gaza för att få loss gisslan – och de som inte vill det. De som vill är fler än hälften, men de kommer inte att komma till makten förrän tidigast 2026. Då är det för sent att rädda gisslan. Traumat över sveket blir permanent.
