Omställningen mot en fossilfri ekonomi har saktat in. Bakslag som Northvolts (eventuella) rekonstruktion har varvats med uppskjutna planer vad gäller investeringar i processer (som LKAB) och produkter (till exempel Volvo Cars) för att minska klimatavtrycken.
Den politiska viljan att befästa och förstärka utvecklingen mot en grön ekonomi förefaller också svikta i en rad länder, vilket kommer att förstärkas med Trumps intåg i Vita huset i USA.
Problemen som under senare tid mött satsningarna på en grön omställning kan härledas till flera och delvis sammanhängande kriser som påverkat och förstärkt varandra. Dessa skulle kunna sammanfattas på följande sätt: interna lednings- och kompetensproblem, externa konjunkturrelaterade försämringar, samt industri- och geopolitiska överväganden. I Northvolts fall har samtliga dessa påverkat företagets nuvarande situation.
● För de första förefaller Northvolts interna lednings- och kompetensproblem rörande produktion och uppskalning uppenbarligen ha varit betydande. Detta är förvånande mot bakgrund av att batteritillverkning, som visserligen är en avancerad process, har förekommit under en ganska lång tid.
Vi kan enbart spekulera om varför dessa interna problem uppstått, särskilt som det funnits tung industrirepresentation i styrelsen. En annan ägarstruktur kanske hade stoppat åderlåtningen av bolaget tidigare.
● För det andra är förutsättningarna för batteriproduktion och investerarintresse intimt sammanknippade med efterfrågan på elbilar. Under de senaste åren har efterfrågan fallit markant.
Ingen av Northvolts kritiker har dock haft något att säga om betydelsen av en vikande konjunkturutveckling. Delvis oförutsägbara händelser som covid-19-pandemin och kriget i Ukraina har lett till en hög inflationen med lägre köpkraft som följd, vilket drabbat de dyrare elbilarna. Northvolt är inte det enda batteriföretaget som har problem, snarare gäller det samtliga nystartade batteriföretag i Europa.
På sikt kommer dock konjunkturen att vända och efterfrågan på elektrifierade processer och produkter återigen att öka. Här är det dock avgörande att politiken ligger fast. Utsläppare av växthusgaser måste fortsättningsvis bära sina kostnader fullt ut så att de motsvarar de samhällsekonomiska kostnaderna. Likaså är det centralt att innovation och teknikneutral utveckling främjas för att underlätta omställningen mot ett fossilfritt samhälle.
På längre sikt kan en marknadsdominans få motsatt effekt som exempelvis utslagning av vissa industrier, ökad arbetslöshet, högre priser och fallande konsumentnytta
● För det tredje har den geopolitiska kontexten blivit mer komplicerad. Ett långsiktigt och uthålligt subventionerande från en ekonomisk stark och auktoritär stat som Kina ställer EU och andra marknadsbaserade ekonomier inför delvis nya problem. Hur detta ska bemötas är inte självklart.
Kinesiska subventioner kan på kort sikt leda till lägre importpriser på till exempel elbilar och batterier som gynnar omställningen. På längre sikt kan en marknadsdominans få motsatt effekt som exempelvis utslagning av vissa industrier, ökad arbetslöshet, högre priser och fallande konsumentnytta.
Framför allt riskerar västvärlden att hamna i ett strategiskt underläge och en beroendesituation till en auktoritär stat för att klara omställningen. Är vi beredda att riskera detta?
Dagens modeller är inte utformade för att bemöta en situation där ett lands industripolitiska strategi innebär massiva subventioner under en längre tid. Antidumpningstullar kan införas för att bemöta prisdumpning, men det är en tidskrävande och omständlig process. Beslut tas på EU-nivå, kriterierna är tämligen svårtolkade och det krävs bland annat att länder motsvarande en dryg tredjedel av EU:s befolkning inte motsäger sig antidumpningsåtgärder.
Det kommer sannolikt leda till krav på motåtgärder från hotade industrier och länder vilket riskerar att splittra EU internt
Att införa sådana åtgärder är dock en riskfylld strategi, särskilt för små länder. Dessa gynnas mest av frihandel och öppna marknader och riskerar därför också att skadas mest av protektionism och ett eskalerande handelskrig.
Om Donald Trump gör verklighet av sitt hot att införa 60-procentiga tullsatser på kinesiska varor kan exporten från Kina förväntas omdirigeras mot EU. Det kommer sannolikt leda till krav på motåtgärder från hotade industrier och länder vilket riskerar att splittra EU internt.
Frågan är hur man kan och bör agera om ett land eller en industri under längre tid utsätts för massiv prisdumpning? Ska det vara möjligt att stödja företag under en kortare tid tills antidumpningstullar införts?
Redan i dag använder sig rika EU-länder av omfattande subventioner. Är det rimligt att 25 procent av tillverkningsindustrin inom EU måste stödja ett antidumpningsförfarande när specialiseringen mellan länder skiljer sig markant? Eller att länder som representerar 35 procent av EU:s befolkning kan blockera en antidumpningsåtgärd?
Kan processen snabbas på? EU har visserligen nyligen infört vissa mekanismer för att snabbare kunna agera mot företag vars export är subventionerad eller länder som infört handelsrestriktioner, men diskussionen behöver fördjupas.
I en tid som kräver som kräver en förhållandevis dramatisk och snabb omställning baserad i nya teknologier, kommer misslyckanden att ske mer frekvent
Hittills har debatten handlat om vad som är ”rätt” eller ”fel” i omställningen mot en fossilfri ekonomi. I en tid som kräver en förhållandevis dramatisk och snabb omställning baserad i nya teknologier, kommer misslyckanden att ske mer frekvent.
Det är viktigare att blicka framåt och lära sig av tidigare erfarenheter och utforma en strategi som möjliggör konkurrens på lika villkor.
Osäkerheterna är betydande samtidigt som en långsiktig stabil och förutsägbar politik är avgörande för att näringslivet ska kunna investera i grön teknik. Det kräver i sin tur en sammanhållen och genomtänkt politik på EU-nivå. Rättmätiga krav på en fungerande konkurrens får inte användas i rent protektionistiska syften.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
