Företrädare för Sverigedemokraterna har sedan länge förpestat det offentliga samtalet med rasistiska och främlingsfientliga uttalanden och anonyma konton för påverkanskampanjer. Senast hade Richard Jomshof delat islamofoba karikatyrer på plattformen X. Sedan han delgetts misstanke om hets mot folkgrupp angrep Kent Ekeroth ”träsket inom rättsväsendet”.
Jomshof friades av åklagaren därför att ”möjligheterna att begränsa yttrandefriheten är särskilt små i politiska sammanhang” (Åklagarmyndigheten 25/9). Ett skäl var också att den här typen av diskussioner pågår på plattformen X (SR 25/9).
Inom politiken råder alltså en särskilt vidsträckt yttrandefrihet och de sociala medierna har en bredare åsiktskorridor än de traditionella, menar åklagaren. Dennes tolkning, som är förenlig med lagen på grund av dess vaghet, legitimerar de hätska inläggen på de sociala medierna, som ju penetrerats särskilt framgångsrikt av SD.
Däremot brukar det inte uppmärksammas att framträdande opinionsbildare och andra intellektuella också förråar debatten. De hävdar i kvalitetsmedier att fascism och totalitarism gror i samhället, och bidrar på så vis till en normalisering av Sverigedemokraternas språkbruk och i förlängningen till att SD:s åsikter kan misstas för att vara allmän opinion i samhället.
På sistone är det främst arbetet med en statlig kulturkanon som föranlett grova tillmälen. En kommitté har uppdraget att utarbeta en statlig kanon (direktiv 2023:180). 35 ledande författare och forskare rasar, därför att en sådan kanon i form av läslistor för skolan skulle bli ”ett repressivt instrument”. De menar att läslistorna skulle vara förödande för litteraturen och det fria ordet och ”övergången från demokrati till ett totalitärt statsskick sker alltid först genom att strypa det fria ordet och begränsa dess utövares arbete.” (Expressen 8/11 -22).
Två av undertecknarna är Per Wästberg och Sven-Eric Liedman. Man undrar hur deras författarskap respektive forskning skulle begränsas, och hur läslistan skulle kunna mynna ut i ett totalitärt statsskick. Totalitära stater brukar ju annars fängsla författarna och bränna deras böcker.
Men, en statlig kanon, vad menas? Enligt direktiven ska det utses en expertgrupp för varje kulturområde och dessa ska ”självständigt avgöra vilka verk som ska ingå”. ”Staten” är alltså här dessa specialister, vars rekommenderade läslistor för skolan skulle bli ett repressivt instrument. Nej, det är inte satir!
Som DN Kulturs Erik Jersenius påpekar (21/8) tog Danmark fram en litteraturkanon 1943 som ett vapen riktat mot nazismen, och en kulturkanon antogs åter av Danmark 2006 och av Nederländerna 2007. Övergången till ett totalitärt statsskick har dock uteblivit.
Även Universitetslärarnas förbund fruktar för ett totalitärt statsskick. De anser nämligen att regeringens utbildningspolitik är ”ett direkt angrepp på demokratin” därför att den prioriterar vissa utbildnings- och forskningsområden. Regeringen ”monterar ned” demokratin, påstår förbundet, utan att precisera på vilket sätt politiska prioriteringar kan vara så demokratividriga (SvD 27/4).
Fascismen spökar på många håll i landet, bland annat i Lund. Statsministerns studentafton i år saboterades av studenter som skrek, bankade och spottade, avbröt talare och filmade åhörare som anklagades för att stötta folkmord.
Att vilja upprätthålla mötesfriheten är alltså ett steg mot fascism, menar forskarna
Fascism? Nej, tvärtom. Sabotaget välkomnades av 50 forskare som skrev att ”regeringsföreträdarna avfärdar dem som protesterar som odemokratiska, ociviliserade och destruktiva. Det är ett grepp som många historiker och statsvetare känner igen som ett steg i utvecklingen mot fascism” (Sydsvenskan 22/4).
Att vilja upprätthålla mötesfriheten är alltså ett steg mot fascism, menar forskarna.
I Göteborg saboterades ett möte med stats- och finansministrarna, något som försvarades av Annika Strandhäll (S) på X: ”De använder sin grundlagsskyddade rättighet att protestera mot dåliga politiker och miserabel politik […] Hade Magda (S-ledaren Magdalena Andersson, reds anm) varit lika ryggradslös som Kristersson och genomfört fascisternas politik hoppas jag att även hon skulle buas ut.”
De folkvalda i Norrköping (Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna) betecknas som nyfascister av professorn Stefan Jonsson (DN 23/8 -23). Skälen är tre: dels att de omorganiserat kommunen så att kulturen inte längre är en självständig sfär utan inordnats i ett Tillväxtkontor med mera, dels att stadens symfoniorkester ska vara mer publiktillvänd, dels att en försäljning av det kommunala konserthuset förbereds.
Förhoppningsvis övervakas de folkvalda av Säpo, fascister som de är, om än kommunala sådana.
Som Orwell uttryckte det: missbrukas fascistbegreppet degraderas det till en svordom.
Filosofen Jürgen Habermas framhåller att demokratins livsluft är det rationella meningsutbyte som skapar välinformerade invånare och i bästa fall leder fram till beslut grundade i samförstånd. Debattens försumpning i Sverige – här har bara ett axplock redovisats – underminerar en sådan åsiktsbildning. Det bäddar för populism, polarisering, desinformation och lumpna personangrepp.
Det skapar också en mylla för hat, hot och trakasserier som alltmer drabbar journalister och forskare som en följd av att det snarare är budbärarna som angrips än innehållet i det som sägs (DN 22/9).
Det faller på opinionsbildare och statsmakterna att värna det offentliga samtalets integritet för att vi ska kunna undvika ett dysfunktionellt samhällsklimat av det slag som främst Donald Trump frammanat i USA. Vi är inte där än, men vi bör vara vaksamma på tendenserna att sabotera det meningsutbyte som är demokratins livsluft.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
