Regeringen förbereder som bekant en lag som ska tvinga offentliganställda att anmäla papperslösa till Polismyndigheten och Migrationsverket. Förslaget har föranlett protester från lärare, läkare och socialarbetare som menar att angiveri går emot deras yrkesetik och undergräver det förtroende som är förutsättningen för framgångsrik undervisning, vård och omsorg.
Efter millennieskiftet är demokratin globalt på tillbakagång och planerna på en ”angiverilag” är ett tidens tecken. Demokrati betyder nämligen inte bara majoritetsstyre utan också att det ska finnas gränser för majoritetens maktutövning.
Staten – eller den styrande majoriteten – ska inte bestämma allt. Medborgerliga rättigheter ska respekteras, en politisk opposition ska tolereras, massmediernas självständighet säkerställas, domstolarnas oberoende skyddas, universitetens frihet garanteras, hänsyn tas till ämbetsmannamoral och professionalism. Det demokratiska samhället utmärks med andra ord av pluralism, det vill säga av att det finns självständiga grupper som inte går i majoritetssamhällets ledband.
När statsvetarna bekymrat varnar för att demokratiska värden i dag håller på att försvagas runt om i världen, använder de ett särskilt ord: de säger att det pågår en ”autokratisering” i allt flera stater. Och räknar vi inte i antalet länder utan i antalet medborgare är utvecklingen ännu värre, eftersom autokratiseringen är särskilt tydlig i stora länder som Ryssland, USA, Brasilien, Indien och Turkiet.
Det demokratiska samhället utmärks med andra ord av pluralism, det vill säga av att det finns självständiga grupper som inte går i majoritetssamhällets ledband.
Planerna på en angiverilag kvalar in i detta obehagliga mönster. Som vanligt är avsikten den bästa: en stramare immigrationspolitik måste bli korrekt implementerad, de som verkligen har rätt att stanna i vårt land ska få sina rättigheter, integrationen måste förbättras. Men inget mål får överordnas alla andra till den grad att rättssamhället naggas i kanten. För vad är det då för sorts system vi försvarar?
Innebär autokratiseringen att ett nytt kapitel börjat i vår politiska historia eller utgör försvagningen av demokratin bara en tillfällig svacka? Dagsbilden är motsägelsefull.
Autokratiseringen är utan tvekan den dominerande trenden, men det finns också ljusglimtar som att USA lyckades göra sig av med Donald Trump (fast risken ju är stor att han återkommer som president i höst). En annan sådan händelse är att Polen förra året fick en reformvänlig premiärminister, för att inte tala om triumfen för den fria grundforskningen när vi tack vare hög beredskap så snabbt lyckades få fram vaccin mot covid.
Tidsbegreppet har spelat en stor roll i demokratins idéutveckling. Folkstyrelsen bars fram av en stark framstegstro. Att vara demokrat betydde inte bara att tro på frihet och jämlikhet. Det var också att vara förvissad om att dessa värden skulle komma att förverkligas inom en ganska snar framtid. Historien hade ett mål och en mening.
Denna förtröstan fick sitt mest grandiosa uttryck vid Berlinmurens fall 1989, när statsvetaren Francis Fukuyama förklarade att historien nått sitt förutbestämda slut och att det goda inte hade några fiender mer. Med sin förkärlek för svåra ord kallar statsvetarna denna syn på utvecklingen ”historicism”.
Men segerruset visade sig förhastat. Autokratiseringen är en grym dementi av den demokratiska historicismens äppelkindade optimism. I dag är besvikelsen över världsläget desto större.
För ett 15-tal år sedan (den 10 mars 2008) skrev jag en understreckare i Svenska Dagbladet om en av mina företrädare, Rudolf Kjellén, under rubriken ”Demokratin som övergångsfas”. Kjellén var kritisk mot den demokratiska historicismen och föreställningen att demokratin kommit för att stanna. Han menade att i en framtid kunde folkstyrelsen mycket väl komma att få lämna plats för något annat styrelseskick.
Vi har en utbildningsminister som aningslöst och mästrande ingriper i universitetens självstyrelse. Det största av Tidöpartierna har beslagits med att driva en trollfabrik.
Det var ingenting Kjellén beklagade. Han var motståndare både till demokratin och till liberalismen. Min artikel väckte indignation. Jag upplystes om det olämpliga i att tala om folkstyrelsen som något övergående. Demokratin var ju slutmålet.
Nu kan jag i mina dystra stunder frukta att Kjellén hade rätt. Skälet är i så fall autokratiseringen. Och angiverilagen är inte det enda exemplet från vårt land. Vi har en utbildningsminister som aningslöst och mästrande ingriper i universitetens självstyrelse. Det största av Tidöpartierna har beslagits med att driva en trollfabrik.
I vilken period man lever kan man veta först i efterhand. 1300-talets människor visste inte att de levde under ”medeltiden”. Före bilolyckan anar inte de blivande trafikoffren att en lycklig del av deras liv just håller på att ta slut. När Wilhelm Röntgen upptäckte de strålar som trängde igenom köttet så att man kunde se skelettet, förstod han inte att han inlett ett nytt kapitel i medicinens historia.
Kommer vi i en framtid att förlägga demokratins epok till åren 1920 till 2000 och anse att vi sedan fick ett annat system? Vart är vi på väg? Det vet vi som sagt inte i dag, men insikten om historicismens bedräglighet ger faktisk anledning till en paradoxal optimism. Inget är förutbestämt. Det går att göra något åt saken. Vi kan motsätta oss tanklösa utspel som försvagar demokratin.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
