”Världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror.” Så inledde den franske utrikesministern Robert Schuman sitt anförande den 9 maj för snart 75 år sedan. Schuman presenterade deklarationen om en europeisk kol- och stålgemenskap, som blev grunden till EU och bakgrunden till att vi högtidlighåller Europadagen denna dag.
Inför det stundande EU-valet kan det finnas skäl att återvända till den tidiga visionen. Den handlade förvisso om ekonomisk samverkan, välstånd och mycket annat, men framför allt om fred genom stabilitet och samarbete. En av grundtankarna, lite ytligt beskrivet, var att så trassla in de gamla fiendernas ekonomier i varandra att ett krig mot den andre i princip skulle vara att gå i krig mot sig själv.
Eller som Schuman formulerade förhoppningen: ”Den solidaritet i produktionen som därmed skapas kommer att visa att krig mellan Frankrike och Tyskland inte endast blir otänkbart, utan även praktiskt omöjligt.”
Det är i detta ljus vi behöver betrakta EU också i dag: som en fredsorganisation som växte fram ur krigets ruiner, parallellt med Förenta nationerna (FN) och de stora kristna ekumeniska rörelserna.
EU är en organisation för att sprida, inte koncentrera, välstånd, vilket vi hela tiden behöver påminna oss om, eftersom EU ibland uppfattas som en organisation där det egna välståndet står i centrum. År 2012 tilldelades EU Nobels fredspris för arbetet med fred, försoning och mänskliga rättigheter. Genom att ha sin grund i de värden av demokrati, öppenhet och ömsesidighet, som kommer med inkluderingen, växer det gemensamma välståndet. Därför har fler och fler länder efter hand inkluderats.
Tanken att vi genom att bidra till välstånd också i andra länder bidrar till fred i världen ska inte underskattas, inte heller vikten att stärka och försvara demokratin. När välstånd och levnadsstandard stiger i samarbetande länder minskar social oro och benägenhet till krig. Idén är att det egna välståndet hänger ihop med andras välstånd. Ömsesidigt.
När EU-valet närmar sig måste därför samarbete och generositet vara ledstjärnor. Nyckelord som fred, tillit och ömsesidighet hjälper oss att stå fast i det som är EU:s ursprungsidé.
Som insikt är det självklart, men som uppgift är det svårt: man sluter inte fred med sina vänner, utan med sina fiender. Först behövde naturligtvis nazismen besegras. Sedan kom kol- och stålgemenskapen. Man åstadkom alltså bestående fred genom att modigt bygga strukturer som tvingade fram tillit.
Det som nu har blivit EU startades i den tid när det mellanstatliga förtroendet i Europa var som lägst. Man byggde samarbete och valde att lita på varandra i ett omöjligt läge. Så byggde man fred och skapade en tryggare värld.
Det finns främst två fallgropar i EU-debatten, som hela det politiska fältet riskerar att hamna i. Den ena handlar om att bygga ett ”konkurrenskraftigt” EU, där fokus ensidigt ligger på att ta marknad från andra. Den andra fallgropen är den nationalistiska, att försöka kapa åt sig så mycket som möjligt till Sverige eller att hålla Bryssel så långt borta som möjligt.
Men ekonomi är inte ett nollsummespel. Den enes bröd är inte nödvändigtvis den andres död. Tvärtom, en rättvis handel kan bygga välstånd och fred i ett världsvitt perspektiv.
Kanske är detta en av de politiska ledarskapsutmaningarna just nu. Att förklara att ömsesidigheten inom EU och mellan EU och världen runt omkring är till gagn för alla människor, för klimatet, för medborgare här och för människor långt borta och för människor som söker sig hit. Och för fred.
Ekonomin är medlet, inte målet – och där är låga murar, inte höga murar, att eftersträva.
EU bygger inte i första hand på ekonomiska teorier och överväganden utan på en världsbild om fred genom samarbete. Ekonomin är medlet, inte målet – och där är låga murar, inte höga murar, att eftersträva. Så har vi byggt fred och välstånd i Europa, och frimodigt bjudit in andra att delta.
Inte minst nu när vi är med i Nato är det viktigt att EU:s fredsaspekt tydliggörs. I fredsbyggande har nämligen EU en unik roll. Det är inte skyddet för det egna som är EU:s grundsyfte utan öppenheten för andra, också dem som jag förut inte litat på.
På torsdag är det Kristi himmelsfärdsdag, den dag då Jesus enligt de bibliska skrifterna och kyrkans tradition lämnade jorden. Man kunde kanske tro att högtiden handlar om att fly jorden och sträcka sig mot himmelska höjder, att ducka för en obehaglig verklighet. Men tvärtom kan himmelsfärdsdagen betraktas som det mänskliga ansvarets dag eftersom Jesus då lämnar det jordiska livet. Texter och kärnbudskap inskärper vårt gemensamma uppdrag för jorden och varandra. Gud litar på människan.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
