Klimatkrisen framträder allt tydligare. Konsekvenserna av våra utsläpp av växthusgaser börjar bli synliga. Ändå fortsätter vi med utsläppen. Vi störtar, som FN:s generalsekreterare António Gutierrez har uttryckt saken, på en motorväg mot ett klimathelvete med foten pressad mot gaspedalen.
Något måste göras. Vad? Kanske en grön omställning av vår ekonomi? En sådan möjliggör för oss att leva vidare som vi vant oss, förvisso med produkter av stål och cement, men tillkomna utan utsläpp av växthusgaser.
Så tycks de tänka som jublar över stora industriella omställningar i vårt land kombinerade med jakt på sällsynta jordartsmetaller i känsliga ekosystem. Men är detta en realistisk hållning?
Svaret är nej. Hållningen har visat sig mer problematisk än många trott, vilket historien med Northvolt AB ger prov på. Men ännu viktigare, de utsläpp som den gröna omställningen genererar, innan den är genomförd och vi har börjat producera fossilfritt stål och cement, är fullkomligt ohållbara.
Dessa ytterligare utsläpp nu, syftande till framtida koldioxidneutral produktion, är gigantiska. Jakten på jordartsmetallerna är också ägnad att hota viktiga naturvärden. Dessutom tas dessa löften om fossilfri produktion i framtiden som en ursäkt för att fram till dess fortsätta att producera smutsiga produkter. Men finns det något alternativ till en snabb grön omställning?
Det enkla svaret på den frågan är att vi bör vänta. Visst bör en omställning till grön produktion ske, men inte nu. Vad vi bör göra nu är att upphöra med utsläppen, hantera konsekvenserna av de utsläpp vi redan gjort och ställa om våra liv så vi kan leva utan slöseri med knappa naturresurser. Det gäller också att se till så att bördorna för omställningen bärs på ett rättvist sätt. Framtida generationer kan ta hand om utvecklingen av de alternativa produktionsmetoderna.
Filosofen och ekonomen John Broome har insisterat på att klimatkrisen är en fråga om vad som i ekonomitermer omtalas som ”externaliteter”. Sådana uppstår då någon eller några agenter tillsammans bedriver en verksamhet som är skadlig för tredje part.
Ibland kan sådant beteende helt enkelt förbjudas. Men det går också att finna frivilliga och marknadsmässiga överenskommelser om hur de negativa effekterna bäst ska hanteras. De som drabbas får i så fall betala ett visst pris för att slippa obehaget.
Men då kan vi vältra bördan för vår omställning på dem. De är ju inte direkt i en position där de kan kräva bättre villkor.
Vårt sätt att leva och bränna fossila bränslen ger negativa externa konsekvenser för kommande generationer. Det innebär att de bör vara beredda att betala ett pris för att slippa dem. Men då kan vi vältra bördan för vår omställning på framtidens medborgare. De är ju inte direkt i en position där de kan kräva bättre villkor.
Ekonomer anser normalt att det är bättre att vänta med kostnader än att ta dem nu. De tillämpar ett slags negativ ränta, en ”diskonteringsränta”, när de resonerar kring framtida kostnader. Tanken är då att framtida generationer kan antas ha det bättre ställt än vi. Därför kan de lättare bära dessa kostnader än vi.
Resonemanget har en hake då vi talar om existentiella frågor. Våra utsläpp hotar att utplåna den mänskliga civilisationen. Fortsätter vi med dem så kommer framtida generationer inte ha det bättre än vi. Om de alls existerar tvingas de uthärda svåra villkor alstrade av vårt lättsinne.
Ändå ligger det något i Broomes och andra ekonomers resonemang. Tar vi resolut itu med utsläppen nu, så att rimliga livsvillkor faktiskt kan erbjudas framtida generationer, är det inte mer än rätt att de får vara med och dela på kostnaden för vår omställning. Alla kostnader kan framtida generationer inte ta, men vissa. Då bör de också ta dem. Detta är vad de är skyldiga oss.
Tar vi resolut itu med utsläppen nu, så att rimliga livsvillkor faktiskt kan erbjudas framtida generationer, är det inte mer än rätt
Vi bör omgående sluta med utsläppen av växthusgaser. Och saken måste betraktas från ett globalt perspektiv. Min tro är att omställningen endast kan ske efter inrättandet av en global regering med hårda nypor. Jag har nyligen argumenterat utförligt för den saken. Andra tror att det kan ske genom en snar överenskommelse mellan världens länder, där USA, Kina, Ryssland, Saudiarabien, EU, Norge med flera lovar att omgående upphöra med utsläppen – och gör det.
Ser vi varken till någon världsregering eller till någon sådan frivillig överenskommelse är den mänskliga civilisationen på vårt klot i direkt fara.
Låt oss för resonemangets skull anta att vi på det ena eller andra sättet klarar biffen. Hur ska vi i så fall finna medel att lindra plågan av övergången? Vi låter framtida generationer vara med om att betala!
Det går ju inte an att be kommande generationer att sända pengar till oss, men vi kan skjuta på olika investeringar nu, som de får göra senare. Detta är bara ett led i ekonomin bakom en snabb omställning. Vi kan också skjuta på stora omställningar av produktion som alstrar utsläpp, såsom framställning av stål och cement. Pengarna som frigörs kan vi bruka för att lindra bördorna när kolet, oljan och gasen omgående får stanna under jord.
Låt framtida generationer göra omställningen från brun till grön produktion. Vårt bidrag till lösning av krisen är i stället att sluta använda smutsigt stål och cement. Vi accepterar stora statliga underskott nu och lånar till kostnaderna för att göra övergången så behaglig som möjligt för oss som nu lever.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
