Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Har du någon gång under den senaste månaden betalat över 100 kronor för en fika, men tvekat över att ge 50 kronor till välgörenhet? Du har kanske ett månadsgivande någonstans – till Rädda barnen eller var det Röda korset? Men hur väl speglar egentligen ditt givande de frågorna du tycker är viktigast?
Generositet har kallats den största av dygder och människan har historiskt, främst genom våra religiösa värderingar, sett givmildheten som något att hylla och värna. Men i dag är givandet något som nästan förväntas av många svenskar, något plikttroget och ångestladdat. Precis som att du borde ”läsa fler böcker” borde du också ”ge mer till välgörenhet”.
När givandet upplevs som en plikt snarare än en glädje leder det paradoxalt nog till att fler helt vänder ryggen åt det. Man swishar några hundralappar när snön faller för att dämpa sitt dåliga samvete, säger ja till värvaren för att slippa skuldkänslor, eller ger efter när organisationerna ringer för tredje gången. Har man startat sitt donerande utifrån en sådan påtryckning, är chansen också stor att det enkelt avslutas när budgeten en dag krymper. Så förvandlas generositet till något vi tiger om, trots att den är helt samhällsbärande.
Att dödligheten från cancer har sjunkit i Sverige med 40 procentenheter de senaste 40 åren beror till stor del på forskning som ihärdigt finansierats av civilsamhället
Under de senaste decennierna har antalet ideella samhällsorganisationer i Europa växt explosionsartat. Ett skäl är att man vill fylla luckor i det skyddsnät som ska skydda oss socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Det utgör en möjlighet att snabbt kunna mobilisera krafter för nya, uppkommande samhällsproblem, exempelvis vid krig i grannländer, massvält eller eskalerande psykisk ohälsa bland unga.
När det skattefinansierade samhället brister eller inte räcker till, finns ideella krafters samhällsbärande fallskärmar där. För våldsutsatta kvinnor i behov av skydd skapas donationsfinansierade kvinnojourer. För grannpojken finns handbollsklubben som håller honom borta från gängen. Att dödligheten från cancer har sjunkit i Sverige med 40 procentenheter de senaste 40 åren beror till stor del på forskning som ihärdigt finansierats av civilsamhället.
Dessa organisationer har ofta en pressad ekonomi, och det har inte blivit enklare med de senaste årens inflation och kostnadsökningar. Ofta är lönenivåerna inom organisationerna långt under svensk medianlön och stora delar av verksamheten kan vara baserad helt på ideella insatser. Ännu svårare har det blivit sedan regeringen valde att strama åt stödet till civilsamhälle och biståndet. Dessutom har den genomsnittliga gåvan från privatpersoner inte ökat nämnvärt de senaste 10 åren och antalet givare som skänker minst två gånger per år i Sverige har sjunkit från 60 till 50 procent.
Hur kommer det sig att färre och färre, särskilt unga, väljer att ge till välgörenhet?
Det verkar finnas flera samverkande förklaringar. Något som återkommer i branschorganisationen Giva Sveriges rapporter är att det finns bristande tillit och låg kunskap om vad ideella organisationer gör och vilken effekt donationer leder till. Trots att man får stora mängder sms, mejl och telefonsamtal, verkar insynen och tydligheten vara ett hinder.
Många verkar även känna att ideella organisationers ständiga påknackande är dåligt för relationen. I en undersökning av svenskars attityder och preferenser som Samfora nyligen genomförde med analysföretaget Verian, svarade så många som nio av tio att de upplevde telefonsamtalen från välgörenhetsorganisationer som negativa. På frågan om vad som skulle få svenskar att skänka mer framkom tre starka indikationer på vad som saknas i dag: bättre insyn i hur gåvor används, enklare att hitta och själv välja organisationer samt en historisk överblick av de gåvor man gett.
Om den enda kontakten vi har med välgörenhetsorganisationer är när vi blir uppringda eller påhoppade på stan, bidrar det ytterligare till att givandet blir något vi associerar med ångest och irritation
Trots att organisationerna själva påtalar att telefonsamtalen fungerar bra, ser jag en stor fara i att dessa urholkar relationen mellan givare och ideell sektor. Så många som 40 procent av svenskarna uppger att de har avstått från att skänka pengar eftersom de blir kontaktade ”för ofta”, enligt statistik från Giva Sverige. Om den enda kontakten vi har med välgörenhetsorganisationer är när vi blir uppringda eller påhoppade på stan, bidrar det ytterligare till att givandet blir något vi associerar med ångest och irritation.
100 procent av svenskarna konsumerar, men bara hälften donerar regelbundet till välgörenhet. Vi vet vilka konsumenter vi är, det syns i våra garderober och instagramflöden. Men har vi egentligen en uppfattning om vilka vi är som givare? Det vi köper som givare är en investering i att upprätthålla de samhällsfunktioner vi anser mest kritiska för morgondagen. Precis som din konsumtion speglar vem du är, blir ditt givande – när det görs med omsorg – ett manifest av vad du värdesätter.
Sorgligt nog tänker vi alldeles för sällan på vårt givande som värdefullt, och tillåts inte heller känna stolthet över det vi är med och bidrar till. Själva generositeten har blivit antingen bortglömd, eller ännu värre: pliktskyldig och förväntad. Att prata om sina gåvor till välgörenhet anses skrytsamt och ofint. När det skulle kunna ses som vad det faktiskt är; en objektivt god insats, som att hjälpa socioekonomiskt utsatta barn med läxorna eller att delta i en skräpplockardag.
Vi behöver en värld där givmildheten är lika naturlig som konsumtion. För att ideella organisationer ska kunna fortsätta möta de svindlande utmaningar samhället står inför krävs stabilare och bredare finansiering. Du som ger till välgörenhet behöver påminna dig om den nytta du är med och skapa och tillåta dig att känna stolthet och glädje. Hur du fördelar ditt överflöd i dag är också din röst för den morgondag du vill skapa.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Jonas Rydberg, Sveriges Stadsmissioner: ”700 000 i fattigdom – när ska svenska staten agera?”
Erik Normark, arbetssökande och student: ”Vi är inte lata eller dumma – vi är bara arbetslösa”
