Den parlamentariska Utjämningskommittén 2022 överlämnar i dag ett enigt betänkande till civilminister Erik Slottner (KD).
Kommittén har haft ett omfattande uppdrag med att göra en bred översyn av hela systemet för kommunalekonomisk utjämning, inklusive LSS-utjämningen. Vidare att se över vilka av dagens riktade statsbidrag som skulle kunna inordnas i det generella statsbidraget, och även lämna förslag på åtgärder som kan motverka höga och ökande skattesatser i kommuner och regioner.
Alla invånare ska ha tillgång till en god och likvärdig välfärd oavsett var man bor i landet. Om välfärden är kommunsektorns hjärta, så är utjämningssystemet dess blodomlopp. För att uppnå detta syfte krävs en långtgående utjämning av skattekraft och strukturella kostnadsskillnader – därom är de flesta ense.
Systemet är omfattande och omsluter över 200 miljarder kronor. Om det inte hade funnits något utjämningssystem hade den totala spännvidden i skatt mellan olika kommuner varit 26,42 kronor – i nuläget är den 6,32 kronor.
Om välfärden är kommunsektorns hjärta, så är utjämningssystemet dess blodomlopp.
Enligt vår bedömning beror dagens skatteskillnader i stor utsträckning på skillnader i ambition och effektivitet – något som det inte ska utjämnas för. Däremot medför olika strukturer olika kostnadslägen – det är helt enkelt dyrare att ha många äldre, eller för den delen många barn, och likaså kostar det mer att bedriva verksamhet där avstånden är långa. För detta görs sedan länge en utjämning mellan kommuner respektive regioner.
För kommunernas del blir det relativt stora förändringar med vårt förslag, framför allt inom kostnadsutjämningen. I huvudsak beror det på uppdateringar med aktuella data, men också på att vi använder ett annat och bättre sätt att mäta gleshet.
De kommuner som får ett positivt utfall genom vårt förslag är de som är glesa, har liten folkmängd och svag socioekonomi. De som får ett negativt utfall är socioekonomiskt starka kommuner med stor folkmängd och tät bebyggelsestruktur. Det innebär bland annat att kommunerna i Stockholms län kommer sämre ut än i dag. I detta län är dock fortfarande 17 av 26 kommuner nettobidragstagare i systemet.
Det är helt enkelt dyrare att ha många äldre, eller för den delen många barn, och likaså kostar det mer att bedriva verksamhet där avstånden är långa.
För regionernas del är förändringarna mindre och beror mer på inkomstutjämningen, främst uppdatering av skattesatsen, men också på att det föreslås en ersättning för mindre sjukhus. Denna ger regionerna Jämtland och Gotland de största positiva förändringarna.
Utfallet blir sämre för framför allt Uppsala och Stockholm, bland annat beroende på att komponenten för kraftig befolkningsökning tas bort eftersom inga kostnadsskillnader kunde spåras för detta. Sannolikt hade ersättningen minskat för att sedan försvinna även om komponenten varit kvar, eftersom de kraftiga befolkningsökningarna har avtagit.
LSS har ett separat utjämningssystem som länge kritiserats för att vara påverkbart. Det beror på att kommunernas egna personalkostnader används som mått på vårdbehov. Våra analyser visar att ett sådant samband inte finns, och vi föreslår därför att det index som i dag används utgår ur systemet. Förändringarna för LSS-utjämningen blir ganska betydande för vissa kommuner, men det innebär att vi fångar struktur och inte ambition eller effektivitet.
Vi har också sett över de riktade statsbidragen. Under senare år har dessa ökat i både antal och omfattning, trots uttalade ambitioner om motsatsen. Vi föreslår nu principer för när statens användning av riktade bidrag kan anses vara befogad och dessutom kriterier för hur de i så fall ska vara utformade. Bland annat föreslås ett riktmärke om 100 000 kronor som det minsta belopp en kommun eller region skulle kunna få i bidrag.
Sammantaget innebär förslaget att 17 riktade statsbidrag tas bort och att medlen förs över till det generella statsbidraget. Kommunsektorn förstärks därmed permanent med drygt 10 miljarder kronor. Möjligen kan någon tycka att detta är ett väl blygsamt förslag. Samtidigt är det faktiskt det mest långtgående av alla förslag som hittills lämnats.
Vi föreslår att det sätts ett tak för hur stora negativa förändringar som ska slå igenom. För kommunernas del sätts taket vid 1 500 kronor per invånare och för regionernas del vid 750 kronor per invånare. Detta skulle kräva en effektivisering av verksamheten motsvarande 60 respektive 30 öre på skatten. Dessutom genomförs inte förändringen direkt utan stegvis under upp till fem år.
Mycket av kritiken mot utjämningssystemet grundar sig på rena missförstånd.
För kommuner och regioner med positivt utfall sätts inget tak. För vissa kommuner är den positiva förändringen 4 000 kronor per invånare. Det skulle medge en sänkning av skatten med cirka 1,60 kronor.
Mycket av kritiken mot utjämningssystemet grundar sig på rena missförstånd. Ett vanligt förekommande påstående är att effektiva kommuner och regioner förlorar på detta. Så är inte fallet.
Om man bedriver en mer kostnadseffektiv verksamhet så straffas man inte i systemet. Tvärtom får kommunen eller regionen behålla skillnaden mot den kostnad som beräknas i utjämningen. Motsatsen gäller förstås de som är mindre effektiva – de får själva bekosta mellanskillnaden.
Det påstås också ibland att utjämningssystemet är påverkbart. Det är också fel. Systemet tar ingen hänsyn till hur verksamheten organiseras eller de faktiska kostnaderna. Systemet utjämnar för struktur och skattekraft, i syfte att ge alla landets invånare samma förutsättningar att få en likvärdig välfärd. Låt oss hoppas att den kommande debatten kommer att handla om det – och inte bygga på felaktiga antaganden.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
