Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Sedan stat och kyrka skiljdes åt år 2000 har religiösa aktörer som deltagit i den offentliga debatten ofta mötts av kritik från politiska aktörer, oavsett om frågan rört klimat, gängkriminalitet eller social utsatthet. Politiker har anklagat kyrkoledare för att överträda teologins gräns och träda in på politikens marker. På senare tid däremot har en ny tendens blivit uppenbar, nämligen att Bibeln och så kallade ”kristna värderingar” återkommande lyfts i den politiska diskussionen. Det skapar en paradoxal situation, där politiker själva bidrar till och samtidigt upprörs över en uppluckring av den tidigare så skarpa gränsen mellan religion och politik.
Den tendens vi har sett pågå under de senaste månaderna, där ”kristna värderingar” har blivit bränsle rakt in i den migrationspolitiska diskussionen, uppvisar flera okaraktäristiska drag för svensk debatt. Den religiösa aktör som velat vara del av och tas på allvar i det offentliga samtalet i Sverige har tidigare behövt formulera sina religiösa argument i sekulära termer. Men nu har något har hänt. Olika aktörer talar om – och nu också med – religion och religiösa företrädare på nya sätt.
Inom den forskning som bedrivs om relationen mellan religion och politik har man under det senaste decenniet kunnat se en allt större politisering av tro: Religion har blivit ett ämne som det talas om i den politiska debatten. Framför allt har det handlat om islam, som framställs som en problematisk religion i den svenska kontexten, inte minst i relation till migrations- och integrationsfrågor.
Som ett led i detta har såväl Bibeln som ”kristna värden” kommit att bli återkommande argument, ofta som ett sätt att signalera nationell identitet och ofta förstådda som synonyma med ”svenska värderingar”. Som en konsekvens är religion inte bara något som det talas om i den politiska debatten i dag, utan en konversationspartner, någon att tala med – vilket de många inläggen från svenska kyrkoledare i de senaste månadernas diskussioner visar.
Samtidigt är det viktigt att ha i minnet att Bibeln och det som ofta omskrivs som Sveriges kristna arv inte är nya faktorer i politiken. Vår forskning visar att Bibeln återkommande används i den politiska debatten, som en gemensam nämnare, en moralisk kompass och tröst i kristider. Så länge Bibeln används på ”rätt” sätt kan den generera politiska poänger.
På ”rätt” sätt innebär här att Bibeln inte används för att argumentera för konservativa värderingar (till exempel mot abort) eller för att försvara makthavares moraliska felsteg (vi minns kanske alla hur statsminister Ulf Kristersson (M) och dåvarande arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) försökte försvara Kristerssons statssekreterare efter att denne fiskat ål illegalt med Jesus bevingade ord om att ”den som är fri från synd ska kasta den första stenen”?).
Koranen framställs däremot oftast som dessa värdens raka motsats, till och med dess fiende
Under senare år har Bibeln framför allt återkommit i migrations- och integrationsdebatten, och då främst som kontrast mot Koranen. Bibeln antas vara anpassningsbar till, eller till och med utgöra själva grunden för, det demokratiska sekulära samhället. På så vis sätts det ett likhetstecken mellan ”kristna” och ”svenska” värderingar. Koranen framställs däremot oftast som dessa värdens raka motsats, till och med dess fiende.
Vi menar att det ökade fokuset på religion i olika politiska frågor (återigen, framför allt islam i den migrations- och integrationspolitiska debatten) har inneburit att Bibeln och referenser till ”kristna värderingar” har fått en ny tyngd som politiska argument.
Som när Ebba Busch (DN 5/3) beskriver det som ett ”kanonstort problem” att runt 100 personer i Sverige bär niqab eller burka, eftersom det innebär en möjlig grund för ett framtida muslimskt maktövertagande. Samtidigt framhåller hon att ”de svenska kristna värderingarna” är obligatoriska för alla som vill leva och bo i Sverige. Religion har därmed gått från att vara en perifer fråga förpassad till den kyrkliga sfären till att ha hamnat i det politiska samtalets centrum.
Att svenska kyrkoledare från en lång rad kristna samfund nu höjer sina röster mot Tidöregeringens migrationspolitik är både ett tecken på kontinuitet och på något nytt. Religiösa ledare har alltid drivit opinion i de samhällsfrågor de sett som särskilt ömmande, också gentemot politiken. Det som är nytt i denna debattvåg är hur de formulerar sig. I och med att politikerna själva har fört in religion som argument så kan också de kristna aktörerna låta sina röster bli hörda – inte genom sekulära omskrivningar, utan med teologiska argument.
Resultatet av denna utveckling ser vi när en biskop bjuds in till ”Aktuellt”-studion i SVT för att debattera migrationspolitik med en kristdemokratisk politiker, tillika präst, där samtalet om vad som är en önskvärd politik förs med bibelreferenser och teologiska argument.
Att kyrkorna reagerar på vad man anser vara en inhuman politik är således inte nytt (Påskuppropet 2005, för att nämna ett välkänt exempel). Att däremot göra det genom hänvisningar till kristna kärnvärden som gästfrihet eller bibelord om att värna invandraren innebär ett brott med de argument som tidigare ansetts som legitima i den politiska diskussionen.
Att politiker nu ryggar inför denna utveckling är inte konstigt, det är den sekulära ryggmärgsreflexen som ger utslag – väl utvecklad under alla de decennier då religion ansetts vara en marginell fråga i svensk politik. Det är dock den politik och retorik politikerna själva fört fram under det senaste decenniet som ligger till grund för den debatt de nu rasar över.
Kort sagt: ”Vad man sår får man också skörda”
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Hillevi Uddenfeldt och Olle Liljefors, kyrkoherdar: ”Radikala nätpredikanter söker locka våra unga”
Olle Jonasson, häktespastor: ”Det är jag som möter barnen i häktet – här är vad de säger”
