Sedan millennieskiftet har den globala produktionen av textilfiber mer än fördubblats. Importen av kläder till Sverige från Kina och Bangladesh har ökat fyra gånger på trettio år. En stor orsak är affärsmodellen ”fast fashion”, som kännetecknas av ständiga klädnyheter med undermåliga plagg till låga priser.
Modellen drar med sig en stor påverkan på klimatet, samt en rad andra miljöproblem. Faktum är att klädbranschen orsakar dubbelt så stora klimatutsläpp som flyget. Utöver den miljömässigt ohållbara produktionen med intensiv bekämpningsmedelsanvändning, giftiga kemikalier och vattenslöseri riskerar kläderna i slutändan att bygga upp avfallsberg på stränder i till exempel Ghana.
Dessutom är produktionen utspridd över världen och flygfrakten av kläder ökar för att snabbt få ut kläderna till kunden.
I de stora modekedjornas sortiment är många plagg tillverkade av plast som framställs från olja. Globalt sett är 60 procent av alla textilfiber tillverkade av olja. För ett polyesterplagg krävs nio gånger så mycket olja som själva plaggets vikt, sett till hela livscykeln. Och återvunnen polyester är till 99 procent producerat av pet-flaskor – inte av ett återvunnet polyesterplagg.
Klädföretagen arbetar medvetet med en överproduktion, och kasserar i stället kläder som inte blir sålda. Samtidigt säljs enorma mängder kläder med raffinerade metoder, i vissa fall så pass tekniskt avancerade att vissa klädföretag numer hellre kallar sig för techföretag. Reor och andra mer avancerade säljknep leder till en överkonsumtion, kunden kan helt enkelt inte stå emot den extrema marknadsföringen som skapar upplevda behov och känslor.
I dag köper svensken runt 25 nya plagg per år, underkläder och strumpor undantaget. Hela 30 procent av våra plagg hänger oanvända i våra garderober, och de billigaste plaggen används i genomsnitt endast sju gånger. Alla dessa ogenomtänkta köp leder till att Sverige exporterar 32 000 ton begagnade kläder varje år.
I en ny rapport, ”Monstret i garderoben”, har Naturskyddsföreningen räknat ut hur en hållbar garderob ser ut utifrån ett rättvist konsumtionsutrymme, med utgångspunkt i hur mycket klädindustrin måste minska sina utsläpp till 2030 för att ligga i linje med Parisavtalet.
Enligt rapporten kan 74 plagg ingå i garderoben, och maximalt fem nya plagg tillföras varje år. Varje plagg måste ha en livslängd på 15 år och klara 270 användningar. Det är långt ifrån kvaliteten på dagens plagg, där en vanlig t-tröja används cirka 30 gånger.
En produkt som ingår i en cirkulär ekonomi måste uppfylla tre grundkrav: lång livslängd, lång användningstid och att den ska gå att återvinna. ”Fast fashion” klarar inte något av dessa krav.
Cirkulär ekonomi och återvinning skulle kunna vara en lösning på problemet. Men en produkt som ingår i en cirkulär ekonomi måste uppfylla tre grundkrav: lång livslängd, lång användningstid och att den ska gå att återvinna. ”Fast fashion” klarar inte något av dessa krav – även ifall branschen ständigt försöker presentera lösningar i form av nya material och återvinning. Affärsmodellen är helt enkelt raka motsatsen till cirkulär ekonomi.
Sanningen är att enbart 1 procent av alla fibrer i kläder återvinns och blir till nya kläder i dag. Dessutom är fast fashion-kläderna billiga och ofta av dålig kvalitet. Det lönar sig inte att laga plagget, som för övrigt snabbt kan kännas omodernt. Det här är inget mindre än ett planerat åldrande för kläder.
Inte heller andrahandsmarknaden för just dessa plagg kan ses som en lösning. Klädmarknaden är mättad, och begagnade plagg av senaste modet men dålig kvalitet som snurrar runt och används ett fåtal gånger till gör inte saken bättre.
Att de stora modeföretagen säljer begagnad ”fast fashion” är bara relevant om kunden ersätter ett nyinköp med ett secondhand-plagg av bra kvalitet som används många gånger. Det gäller inte om kunden köper ett begagnat modeplagg för att det är billigt, och sedan använder det ett fåtal gånger.
Ansvaret för överproduktionen och överkonsumtionen ligger främst på de företag som med raffinerade metoder översköljer konsumenten med billiga kläder av dålig kvalitet. Att anpassa klädkonsumtionen till klimatmålen kan inte ske utan att modebranschen i grunden omprövar hur kläder produceras, förvärvas och kasseras. De stora volymerna, de snabba cyklerna och företagens strategier för att skapa en överkonsumtion måste bort.
EU:s klädstrategi, med mottot ”Fast fashion is out of fashion” är ett steg på vägen. Krav på ekodesign och producentansvar ligger i lagstiftningsloopen, vilket till slut kan tvinga branschen att ställa om.
Naturskyddsföreningen uppmanar klädbranschen att ta ansvar för sin ohållbara produktion och sina ”smarta” försäljningsstrategier redan nu, och sluta grönmåla en affärsmodell som aldrig kan bli hållbar. Fast fashion är helt enkelt ur mode. Det är dags för klädbranschen att ställa om.
Läs fler artiklar från DN Debatt.