En enig riksdag beslutade hösten 2021 att tillsätta den utredning, Adoptionskommissionen, som jag har haft uppdraget att genomföra. Uppdraget har bland annat varit att utreda och klargöra förekomsten av eventuella oegentligheter i den svenska internationella adoptionsverksamheten från 1950-talet fram till i dag och hur olika aktörer förhållit sig till sådana uppgifter.
En kanske än viktigare men inte alltid uppmärksammad uppgift har varit att utreda behovet av adoptionsspecifikt stöd och lämna förslag på hjälp- och stödinsatser och hur de bör organiseras.
Utredningen visar att det har förekommit oegentligheter i svensk internationell adoptionsverksamhet – allt från barnhandel till odokumenterade samtycken från ett barns vårdnadshavare. Olagligheter såsom barnhandel har vi sett exempel på i flera länder.
De mer omfattande oegentligheterna har dock handlat om brister i dokumentationen som medför att man inte har kunnat säkerställa att processen varit rättssäker, att adoptionen varit till barnets bästa och att den som adopterats har möjligheter att söka sitt ursprung.
När jag nu på måndagen lägger fram mina resultat och förslag i betänkandet ”Sveriges internationella adoptionsverksamhet – lärdomar och vägen framåt” är det med vetskap om att en del av slutsatserna kommer att väcka känslor. Hos adoptivföräldrar som fått barn med hjälp av ett system som uppfattats garantera att det har gått rätt till, hos adopterade personer som har många tankar om sin adoption och hos dem som kanske inte har haft några tankar alls men nu får det.
Det är uppenbart att varje aktör i verksamheten har haft en alltför stor tillit till att andra har säkrat att varje adoption byggt på stabil grund
En bidragande orsak till att oegentligheter inte har kunnat förhindras har varit att den svenska regleringen under lång tid haft som övergripande syfte att underlätta internationell adoption. Den myndighet som sedan 1979 haft att övervaka verksamheten har också haft som uppgift att underlätta för internationell adoption. Det huvudsakliga ansvaret för verksamheten har ålegat privata adoptionsorganisationer som haft intresse av att förmedla så många barn som möjligt.
Det är uppenbart att varje aktör i verksamheten har haft en alltför stor tillit till att andra har säkrat att varje adoption byggt på stabil grund. Regeringen har litat på att tillsynsmyndigheten har haft kontroll. Tillsynsmyndigheten har haft begränsade möjligheter att kontrollera verksamheten, och har i sin tur litat på att adoptionsorganisationerna har haft kontroll. Adoptionsorganisationerna har i hög grad litat på att motparter i barnens hemländer har fullgjort det som ålegat dem; att säkerställa att ett barn verkligen var i behov av att adopteras internationellt.
Internationell adoptionsverksamhet har varit en global företeelse förenad med stora risker som inte alltid tagits på allvar. I många länder granskas nu internationella adoptioner och oegentligheter uppenbaras.
En invändning sådana granskningar möter är att det inte är meningsfullt att i efterhand granska adoptionsverksamheten. Många menar att det finns en risk för ett anakronistiskt synsätt, att vi dömer dåtiden enligt nutidens normer. Men en närmare granskning av regleringen ger vid handen att många av de normer och riktlinjer som i dag gäller vid adoption har funnits sedan lång tid tillbaka.
Under utredningens gång har jag ibland också fått höra att det vi i dag betecknar som oegentligheter egentligen inte var det, och att det helt enkelt var så det gick till. Ville vi adoptera barn från andra länder fick vi acceptera de normer och förfaranden som tillämpades. Men att det var så det gick till behöver, menar jag, inte betyda att det var rätt.
Ytterligare en invändning är att det ändå har gått bra för de barn som adopterats internationellt. Så kan det naturligtvis vara. Det måste understrykas att även om det förekommit oegentligheter vid en adoption så innebär det inte att den som adopterats inte har fått ett gott liv. Det är två olika frågor som måste hållas isär.
Ett klarläggande av om oegentligheter har förekommit är av betydelse för alla som berörts av en internationell adoption, i första hand förstås för den som har adopterats men också adoptivföräldrar och ursprungliga föräldrar. Även om det nu inte går att göra något ogjort så är det viktigt att erkänna att det inte alltid har gått rätt till.
Mot bakgrund av konstaterandet att det förekommit oegentligheter i den svenska internationella adoptionsverksamheten föreslår jag därför att den svenska staten erkänner de kränkningar av mänskliga rättigheter som har skett inom den internationella adoptionsverksamheten och ber om ursäkt för att vi inte kunnat förhindra det.
Internationell adoptionsförmedling är enligt min mening inte längre en hållbar lösning för barn som grupp
Det finns också anledning att reformera regleringen av adoption över nationsgränser. Förmedling av barn för adoption är en verksamhet som redan i dag är i kraftigt avtagande, såväl i Sverige som internationellt.
Internationell adoptionsförmedling är enligt min mening inte längre en hållbar lösning för barn som grupp och det är inte heller möjligt att garantera att det inte förekommer oegentligheter i de länder Sverige samarbetar med. Mitt förslag är att förmedling av barn över nationsgränser upphör.
Däremot ska det vara möjligt att adoptera kända barn där det finns en personlig relation mellan barnet och den som vill adoptera, på samma sätt som gäller vid nationell adoption.
Det är dags att sätta behoven hos dem som adopterats främst
Den viktigaste åtgärden för framtiden är dock att vi skiftar fokus. Det är dags att sätta behoven hos dem som adopterats främst. Att adopterade personer kan ha behov av särskilt stöd har varit känt under lång tid utan att något gjorts. Först 2020 fick Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd i uppdrag av regeringen att erbjuda samtalsstöd och stöd i ursprungssökning.
Jag föreslår nu ett långsiktigt och förstärkt stöd som ska organiseras i ett nationellt resurscentrum. Förutom ett utvecklat samtalsstöd och ursprungssökning ska centrumet erbjuda forum och mötesplatser för adopterade personer och kunskapsstöd till yrkesverksamma som möter adopterade. Jag föreslår också ett resebidrag som ska erbjudas internationellt adopterade, samt att förutsättningarna för att inrätta en nationell dna-databas för adopterade personer utreds.
Det som skett kan inte göras ogjort, men vi kan se till att vi nu gör rätt. Det är hög tid för det.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
Läs mer: DN:s prisbelönade artikelserie ”Barn till varje pris”
