I början av sommaren kom en rapport från OECD som slogs upp stort. Enligt siffrorna ska svenska klassrum vara de stökigaste och mest odisciplinerade i Europa. Att svenska skolor lider av brist på disciplin eller ordning och reda är ett återkommande slagträ i skoldebatten, och OECD:s siffror passar narrativet perfekt.
Samtidigt görs tankevurpan att svensk skola i och med den antagna bristen på disciplin också är kravlös och slapp där elever inte behöver anstränga sig eller prestera. Det absolut vanligaste sättet för politiker att plocka populistpoänger i skoldebatten är att gå ut med att ”kraven ska skärpas” i skolan och att det nu är slut med ”flummet”.
Sanningen är att den svenska skolan redan är en av Europas mest kravfyllda. Det är bara att vi inte ser det på grund av frånvaron av disciplinstraff, skoluniformer och synlig auktoritet. Svensk kultur är generellt inte speciellt auktoritetsdriven. Vi gillar konsensus, demokrati och frivillighet. Det är därför vi inte heller har skolor som liknar interneringsläger med militär disciplin.
Frånvaron av dessa yttre attribut innebär dock inte att svensk skola är kravlös, tvärtom. När gymnasieskolans hösttermin nu börjar är det ungefär var femte sextonåring som inte är välkommen att fortsätta studera på ett nationellt gymnasieprogram.
Sverige har faktiskt internationellt sett ovanligt höga krav på betyg då de är mer avgörande för framtida skolgång än i andra länder.
Vi har alltså ett skolsystem som varje läsår sorterar bort ungefär 20 procent av eleverna från fortsatta studier utan att erbjuda alternativa vägar för unga människor ut i arbetslivet. Det finns visserligen möjligheten att gå individuella program, men efter fem år har bara en femtedel av de som påbörjar ett sådant program tagit gymnasieexamen. Som alternativ fungerar detta alltså dåligt.
Sverige har faktiskt internationellt sett ovanligt höga krav på betyg då de är mer avgörande för framtida skolgång än i andra länder, samtidigt som vi i praktiken kräver att alla ska genomgå gymnasiet även för att få en praktisk yrkesutbildning. I en utredning konstateras att det svenska betygssystemet står ut på många områden, både i hur och till vad det används (antagning, återkoppling och kvalitetsutvärdering) samt hur pass ”high stake” betygen är för den enskilda eleven.
Trots detta fortsätter man att tala om den svenska skolan som kravlös och med låga förväntningar på eleverna. Det är en bild som helt enkelt inte stämmer.
I siffror från EU framkommer det att andelen ungdomar som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg i medeltal är 4,4 procent för hela Europa. Landet med näst högst andel grundskoleelever utan fullgjord grundskoleutbildning är Spanien, där knappt en av tio elever lämnar utan kompletta betyg. Men detta är alltså bara hälften så många som i Sverige.
Är det svenska elever som är osedvanligt lata, obildbara och lågpresterande, kan man då fråga sig? Om man lyssnar på den inhemska post-Pisa-debatten så kan man ju i och för sig tro att Sverige ligger på någon typ av bottenresultat – det kan man dock bara påstå om vi jämför oss med våra resultat när vi var som bäst, runt millennieskiftet.
I senaste mätningen hamnade Sverige på en 15:e plats. Inte bäst, men inte heller sämst. Spanien, som alltså bara underkänner knappt hälften så många grundskoleelever som Sverige, kom på 24:e plats.
Det verkar med andra ord inte så troligt att det beror på att svenska elever skulle vara så ovanligt obildbara att vi ”måste” underkänna nästan 20 procent av en årskull, utan helt enkelt att vi har bestämt oss för att sätta ribban väldigt högt för vad som är ”godtagbara kunskaper” när eleverna lämnar grundskolan – exceptionellt högt.
Resonemanget bakom vårt betygssystem är helt enkelt som om man hade bestämt att alla elever ska kunna hoppa över sex meter i stavhopp oavsett om vi är skapta som Armand Duplantis eller inte.
För vad man ska komma ihåg är att den där ribban inte har satts utifrån någon vetenskaplig övervägning. Tvärtom har betygsgränsen för E kritiserats eftersom den är godtycklig och inte tar hänsyn till barns kognitiva utveckling. Resonemanget bakom vårt betygssystem är helt enkelt som om man hade bestämt att alla elever ska kunna hoppa över sex meter i stavhopp oavsett om vi är skapta som Armand Duplantis eller inte. Kan man inte så kommer det gå med ”särskilt stöd”.
Att börja fundera över om den där ribban sex meter upp ändå kanske ligger orimligt högt för några är att sänka kraven. Och ja, det går ju inte i en skola som redan är så kravlös …
Visst är det bra att satsa högt, men är det verkligen rimligt att Sverige sticker ut på det här sättet i en internationell jämförelse? Är det våra elever det egentligen är fel på – eller kraven vi sätter upp?
Kanske är det den här längtan efter ett annat sorts Sverige, med mer auktoritet och mer disciplin, som redan har gett oss Europas tuffaste skola, utan att vi ens märkte det.
Så trots detta fortsätter debatten om att elevernas låga resultat beror på för lite kvarsittning och ”veta-hut”, för många kepsar och för lite uniformer, för lite synlig auktoritet. Att vi redan ställer mycket höga krav på våra elever ur ett internationellt perspektiv passar inte in i referensramarna. Vi är ju svenskar, vi är så slappa och mesiga!
Diskussionen om de underkända betygen handlar kanske inte alls om de faktiska resultaten och prestationerna bland våra elever, utan om vår image och självbild. Kanske är det den här längtan efter ett annat sorts Sverige, med mer auktoritet och mer disciplin, som redan har gett oss Europas tuffaste skola, utan att vi ens märkte det.
Tiotusentals ungdomar har även detta år fått veta att de är för dåliga för att fortsätta studera, även på yrkesinriktade gymnasieprogram. De får alltså inte ens möjligheten att fortsätta försöka förstå geometri medan de lär sig att klippa hår eller träna mer på att läsa engelska samtidigt som de tar truckkörkort. Ett konkret förslag som direkt kan åtgärda detta är att ta bort kraven på ett visst antal E och obligatoriska ämnen för att fortsätta läsa på yrkesprogram och i stället införa valbara fördjupningar för de elever som ändå vill ha högskolebehörighet.
Det är möjligt att svensk skola kan må bättre av mer ordning och reda. Högre krav vet jag däremot inte om den klarar av.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
