Utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser måste minska snabbt för att nå uppsatta mål och regelverk. Det gäller så väl globalt som i Sverige. För att stoppa fortsatt uppvärmning behöver utsläppen av koldioxid komma ner till ungefär noll – och för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader behöver det ske inom två decennier, och utsläppen sedan bli negativa.
Då måste alla samhällssektorer bidra, och det måste också skapas koldioxidsänkor. För att komplicera situationen ytterligare måste samhället samtidigt hantera andra miljömål, såsom bevarandet av biologisk mångfald, och sociala mål.
En sektor där alla dessa aspekter möts är bebyggelsen. Bygg- och fastighetssektorn står för cirka 20 procent av de svenska utsläppen av växthusgaser. Den största delen av dessa kommer från byggandet och val av byggnadsmaterial blir därmed centralt.
En nyproducerad lägenhet har innan den börjat användas gett upphov till cirka 50 ton koldioxid, vilket motsvarar en genomsnittlig svensk medborgares utsläpp under ungefär tio år. Utsläppen från byggfasen är alltså betydande. Även uppvärmningen av byggnader påverkar utsläppen och står för en betydande energianvändning.
Forskningen visar att man i dag med känd teknik kan halvera utsläppen av växthusgaser från byggande. För likartade byggnader kan klimatpåverkan variera kraftigt. De faktorer som främst påverkar utsläppen är val av byggnadsmaterial och mängd material, och båda dessa varierar alltså även när byggnaderna kan tyckas lika.
Ett snabbt sätt att minska utsläppen skulle kunna vara att få bort den slentrianmässiga överdimensionering som emellanåt sker. På längre sikt finns stora möjligheter att ytterligare minska utsläppen från byggandet, men det kräver fortsatt teknikutveckling och investeringar.
Alla utsläpp har inte ett pris och påverkan på det slutgiltiga priset för den färdiga byggnaden är högst begränsad.
Om det nu går att med dagens teknik kraftigt minska utsläppen, varför sker då inte det? Det är inte en fråga som har ett enkelt svar. Brist på kunskap är ett svar, men ett annat är att det i dagsläget finns få incitament för att bygga klimatsmart.
Priset på koldioxid genom skatter och handelssystem har visserligen ökat, men alla utsläpp har inte ett pris och påverkan på det slutgiltiga priset för den färdiga byggnaden är högst begränsad. Det krävs alltså tydligare incitament och politisk styrning för att saker ska ske.
Ett konkret förslag är att införa gränsvärden för byggnaders klimatpåverkan. Ett förslag på hur detta skulle kunna ske skickades från Boverket till regeringen förra året och har nyligen remissbehandlats.
Genom att införa bindande krav skulle man också bidra till en kraftig kunskapshöjning inom sektorn vilket i sin tur skulle ge positiva effekter. Genom att signalera att kraven kommer att skärpas ger man också stöd till långsiktig teknikutveckling. Vi uppmanar därför regeringen att gå vidare med att införa sådana gränsvärden utan vidare dröjsmål.
Gränsvärden för klimatpåverkan per kvadratmeter räcker dock inte. Samhället behöver också fokusera på hur många kvadratmeter som byggs. Detta är tydligt redan genom att se på de senaste årens globala utveckling.
Visserligen har energianvändningen per kvadratmeter minskat. Men den totala bebyggelseytan har ökat så snabbt att energianvändningen ändå ökat. Samhället behöver därför en strategi där vi kan effektivisera användningen av den byggda ytan så att nybyggnationen kan minska.
Digitaliseringen ger ökade möjligheter till effektiviseringar på två sätt: för det första skapas större möjligheter till platsobundet arbete. För det andra skapas större möjligheter till matchningssystem som gör att ytor som annars skulle stått tomma delar av dag, vecka, månad eller år, nu kan hyras ut till andra. Genom att kombinera olika sorters användning av byggda ytor vid olika tidpunkter kan man effektivisera användningen av dem.
Andra metoder för effektiviseringar kan vara att krympa kontorsytor, vilket sker på många ställen redan i dag, och omvandla kontor till bostäder. Det kan också vara intressant att stärka incitament för människor att hyra ut delar av bostaden som man inte använder eller att flytta till mindre bostäder.
Samtidigt är det viktigt att notera att det finns områden med bostadsbrist och människor som är trångbodda. Ett viktigt mål är därför att säkra tillgången på fullgoda och ekonomiskt överkomliga bostäder för alla vilket behöver ingå i en effektiviseringsstrategi.
Ett minskat byggande kommer också att ge andra positiva effekter genom att mark som är värdefull för den biologiska mångfalden kan bevaras. Den ger också möjligheter att bevara grönytor och ekosystemtjänster i bebyggda områden. Närhet till grönytor ger tydliga hälsoeffekter och resiliens mot klimatförändringar och är därmed exempel på synergier mellan olika typer av hållbarhetsmål.
Vi uppmanar därför regeringen att utveckla en strategi för effektivisering av byggnadsanvändningen. Den tidigare föreslagna ”fyrstegsprincipen för bebyggelsen” kan vara en utgångspunkt för en sådan strategi.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
